Provningsmetodik – the diskussionstråd.

[Jimmy Forsman]

Vi har alla vår provningsfas. Ofta är den i början av ett vinintresse när man går på en kurs eller annan och man slaviskt "tittar, doftar, snurrar, doftar, smakar, skriver, sörplar, skriver, spottar, tänker, skriver..." Det är en viktig fas och det hjälper till mycket; speciellt när det handlar om att sätta ord på dofter och smaker och att komma ihåg vad som utmärker ett visst vin, en kommun, region eller land. Minnesanteckningar är da shizzle.
Allt eftersom tiden går så blir man tryggare i sin kunskap och man drar ned på den strikta provningsmetodiken, man har byggt upp en bredare referensram och kan identifiera smaker och dofter snabbare – den smakmässiga varianten av att cykla; man vet hur man gör – alltså gör man. Vi utvecklar vårt egna sätt att prova på, vår egna metod och – naturligtvis – vår egen smak.

Anledningen till att jag dragit igång den här tråden är att provningsprat dyker upp ganska frekvent. Ofta har det att göra med blint mot halvblint eller öppet; där det ena skulle vara bättre eller ärligare än det andra. Jag tycker inte att så är fallet; för precis som att det finns olika sätt att prova så finns det olika syften att prova. Och de leder alla fram till olika resultat. Resultat som i grunden handlar om den subjektiva smaken

Det är skillnad på att sitta på Systembolagets nyhetsprovning mot att prova av om ett vin på restaurang är korrekt. Det är skillnad på att sitta på Systembolagets nyhetsprovning och prova viner som ska recenseras i bästa boxen-tipset i Aftonbladet och att prova vinerna som ska skrivas om i Munskänkarnas tidning. Det är skillnad på att prova av vinet på restaurang som kund och som anställd på restaurangen.

Vad jag vill komma med det här, jag inser att jag är otydlig, är att metodiken vi använder oss av vid provningarna; är det blint, halvblint eller öppet – egentligen är ganska meningslöst. I slutändan handlar det alltid om personligt tycke och smak.

Att prova helt blint och basera sitt tyckande uteslutande på vinet i glaset ger naturligtvis en omedelbar bild om vad jag tycker om vinet NU. Gott eller inte, köp eller inte. Men det kan också leda till att man förkastar viner som inte når sin potential förrän om fem, tio, tjugo eller trettio år.

Att prova halvblint ger samma omedelbara bild om vinets smak NU men ger också viktig information om hur vinet kan tänkas utvecklas, om det kommer att göra det, och vilka förväntningar man kan ha på ett vin – både positiva och negativa.

Att prova helt öppet ger ger en omedelbar bild om smaken nu och om det är användbart för mina syften. Om det syftet så må vara att skriva en sunkig recension i Aftonbladet eller att sätta upp den på en vinlista eller på glas – eller köpa och fylla på källaren hemma.

Den varumärkes-/etikettsbias som förespråkare av blindprovning bestämt hävdar att de inte utsätts för i och med provningen är i mitt tycke inte något odelat positivt. Aspekten varumärke är lika viktig för helhetsupplevelsen som innehållet i flaskan. Vi måste våga se på vin som vad det verkligen är (speciellt när det kommer till finare viner) – det är upplevelser. Vi köper en upplevelse. En förväntning, en doft, en smak, en upplevelse. Ett vin är summan av vad som leder fram till innehållet i flaskan. Medan upplevelsen av vinet är summan av innehållet i flaskan + förväntningar vid konsumtion.

Därför måste frågan till forumet bli: hur ser vi på detta? Hur provar du vin? Och vilket är syftet?

Spretig frågeställning ovan, jag vet. Men jag misstänker att detta kan bli ett spretigt ämne.

 

[Mattias Schyberg]

Vi har alla vår provningsfas. Ofta är den i början av ett vinintresse när man går på en kurs eller annan och man slaviskt "tittar, doftar, snurrar, doftar, smakar, skriver, sörplar, skriver, spottar, tänker, skriver..." Det är en viktig fas och det hjälper till mycket; speciellt när det handlar om att sätta ord på dofter och smaker och att komma ihåg vad som utmärker ett visst vin, en kommun, region eller land. Minnesanteckningar är da shizzle.
Allt eftersom tiden går så blir man tryggare i sin kunskap och man drar ned på den strikta provningsmetodiken, man har byggt upp en bredare referensram och kan identifiera smaker och dofter snabbare – den smakmässiga varianten av att cykla; man vet hur man gör – alltså gör man. Vi utvecklar vårt egna sätt att prova på, vår egna metod och – naturligtvis – vår egen smak.

Anledningen till att jag dragit igång den här tråden är att provningsprat dyker upp ganska frekvent. Ofta har det att göra med blint mot halvblint eller öppet; där det ena skulle vara bättre eller ärligare än det andra. Jag tycker inte att så är fallet; för precis som att det finns olika sätt att prova så finns det olika syften att prova. Och de leder alla fram till olika resultat. Resultat som i grunden handlar om den subjektiva smaken

Det är skillnad på att sitta på Systembolagets nyhetsprovning mot att prova av om ett vin på restaurang är korrekt. Det är skillnad på att sitta på Systembolagets nyhetsprovning och prova viner som ska recenseras i bästa boxen-tipset i Aftonbladet och att prova vinerna som ska skrivas om i Munskänkarnas tidning. Det är skillnad på att prova av vinet på restaurang som kund och som anställd på restaurangen.

Vad jag vill komma med det här, jag inser att jag är otydlig, är att metodiken vi använder oss av vid provningarna; är det blint, halvblint eller öppet – egentligen är ganska meningslöst. I slutändan handlar det alltid om personligt tycke och smak.

Att prova helt blint och basera sitt tyckande uteslutande på vinet i glaset ger naturligtvis en omedelbar bild om vad jag tycker om vinet NU. Gott eller inte, köp eller inte. Men det kan också leda till att man förkastar viner som inte når sin potential förrän om fem, tio, tjugo eller trettio år.

Att prova halvblint ger samma omedelbara bild om vinets smak NU men ger också viktig information om hur vinet kan tänkas utvecklas, om det kommer att göra det, och vilka förväntningar man kan ha på ett vin – både positiva och negativa.

Att prova helt öppet ger ger en omedelbar bild om smaken nu och om det är användbart för mina syften. Om det syftet så må vara att skriva en sunkig recension i Aftonbladet eller att sätta upp den på en vinlista eller på glas – eller köpa och fylla på källaren hemma.

Den varumärkes-/etikettsbias som förespråkare av blindprovning bestämt hävdar att de inte utsätts för i och med provningen är i mitt tycke inte något odelat positivt. Aspekten varumärke är lika viktig för helhetsupplevelsen som innehållet i flaskan. Vi måste våga se på vin som vad det verkligen är (speciellt när det kommer till finare viner) – det är upplevelser. Vi köper en upplevelse. En förväntning, en doft, en smak, en upplevelse. Ett vin är summan av vad som leder fram till innehållet i flaskan. Medan upplevelsen av vinet är summan av innehållet i flaskan + förväntningar vid konsumtion.

Därför måste frågan till forumet bli: hur ser vi på detta? Hur provar du vin? Och vilket är syftet?

Spretig frågeställning ovan, jag vet. Men jag misstänker att detta kan bli ett spretigt ämne.

Det finns absolut olika syften med vinprovning precis som du skriver och jag håller med, men fördelen med blindprovning är just att du inte påverkas av dina eventuella fördomar eller av faktorer som kanske inte finns på riktigt. Din subjektiva smak synliggörs bättre. Du lär dig förstå dig själv och din smak. Att prova halvblint kan vara oerhört värdefullt för stt lära sig skilja olika viner åt, likaså när man provar öppet.

En enkel övning är att fylla en prestigeflaska med ett hyggligt vin av samma typ och låta kunniga vinnördar prova detta öppet. Mest troligt så kommer majoriteten bedöma det avsevärt bättre än om det presenterades i en no-name-flaska. Det finns bevis och studier på det. Är det ett problem eller är det snarare en fördel? Troligtvis är det en fördel för den som låter sig manipuleras, men det innebär samtidigt att innehållet spelar mindre roll än etiketten så varför anstränga sig eller betala för ett exceptionellt innehåll?

Samtidigt så håller jag med om att det kan vara bortkastade pengar att dricka ett überprestigevin blint. Det kommer mest troligt aldrig leva upp till förväntningarna om den som dricker det inte har möjlighet att ta del av hela historian bakom vinet och kan nörda ner sig i diverse detaljer.

Det man vet eller tror sig veta om ett vin kommer troligtvis dominera upplevelsen och omdömet om man inte är på sin vakt, men om man tränar bra så kan man lära sig att inte bara bli lurad av hela atmosfären utan även att hitta alla sublima små inslag och inte enbart njuta av placeboeffekten. Upplevelsen blir på så vis mycket större och mer intensivt äkta. Att träna genom att prova mycket blint (med komplettering av halvblint och öppet) kommer garanterat leda till att njutningen blir större.

Sen har vi aspekten att känna sig duktig på att kunna bedöma vin blint. Det bidrar troligtvis till att hela intresseområdet blir större och mer givande. Man kan sitt vin och behöver ingen etikett att stötta sig mot. Kunskap föder intresse och engagemang. Det är trots allt en del av intresset även om många säkert inte bryr sig alls om kunskap utan bara vill dricka något gott. Det är troligtvis få här på forumet som tillhör den kategorin och som är beredda att lägga lika mycket pengar som vi gör.

Läs gärna detta inlägg och de artiklar som jag länkar till. Sensorik är mäktiga signalstormar!

 

[Jimmy Forsman]

Det finns absolut olika syften med vinprovning precis som du skriver och jag håller med, men fördelen med blindprovning är just att du inte påverkas av dina eventuella fördomar eller på faktorer som kanske inte finns på riktigt. Din subjektiva smak synliggörs bättre. Du lär dig förstå dig själv och din smak bättre. Att prova halvblint kan vara oerhört värdefullt för stt lära sig skilja olika viner åt, likaså när man provar öppet.

En enkel övning är att fylla en prestigeflaska med ett hyggligt vin av samma typ och låta kunniga vinnördar prova detta öppet. Mest troligt så kommer majoriteten bedöma det avsevärt bättre än om det presenterades i en no-name-flaska. Det finns bevis och studier på det. Är det ett problem eller är det snarare en fördel? Troligtvis är det en fördel för den som låter sig manipuleras, men det innebär samtidigt att innehållet spelar mindre roll än etiketten så varför anstränga sig eller betala för ett exceptionellt innehåll?

Samtidigt så håller jag med om att det kan vara bortkastade pengar att dricka ett überprestigevin blint. Det kommer mest troligt aldrig leva upp till förväntningarna om den som dricker det inte har möjlighet att ta del av hela historian bakom vinet och kan nörda ner sig i diverse detaljer.

Det man vet eller tror sig veta om ett vin kommer troligtvis dominera upplevelsen och omdömet om man inte är på sin vakt, men om man tränar bra så kan man lära sig att inte bara bli lurad av hela atmosfären utan även att hitta alla sublima små inslag och inte enbart njuta av placeboeffekten. Upplevelsen blir på så vis mycket större och mer intensivt äkta. Att träna genom att prova mycket blint (med komplettering av halvblint och öppet) kommer garanterat leda till att njutningen blir större.

Sen har vi aspekten att känna sig duktig på att kunna bedöma vin blint. Det bidrar troligtvis till att hela intresseområdet blir större och mer givande. Man kan sitt vin och behöver ingen etikett att stötta sig mot. Kunskap föder intresse och engagemang. Det är trots allt en del av intresset även om många säkert inte bryr sig alls om kunskap utan bara vill dricka något gott. Det är troligtvis få här på forumet som tillhör den kategorin och som är beredda att lägga lika mycket pengar som vi gör.

Läs gärna detta inlägg och de artiklar som jag länkar till. Sensorik är mäktiga signalstormar!

Precis, blindprovningen är ett väldigt bra sätt att lära känna sin egen smak och, icke att förglömma, att träna minnet. När man är ute och springer på olika ställen så får man ibland ett glas vin blint och kommentaren "vad är det här då?" eller "Vad tycker du om det här?" Jag har lärt mig släppa prestigen och våga ha fel så jag gissar alltid hej vilt. Ofta så kan man sätta region och druva, men jag försöker alltid att dra till med kommun och producent och vin också bara för sakens skull. Senast på djuret så fick jag en Bordeaux av David jag drog till med en Gruaud Larose från 96 och det var någon billig, men jävligt bra, generisk cadillac för 84 spänn flaskan. Men man tränar upp sig genom att använda referensramarna, utmana hjärnan och våga gissa.

 

[Mattias Schyberg]

Precis, blindprovningen är ett väldigt bra sätt att lära känna sin egen smak och, icke att förglömma, att träna minnet. När man är ute och springer på olika ställen så får man ibland ett glas vin blint och kommentaren "vad är det här då?" eller "Vad tycker du om det här?" Jag har lärt mig släppa prestigen och våga ha fel så jag gissar alltid hej vilt. Ofta så kan man sätta region och druva, men jag försöker alltid att dra till med kommun och producent och vin också bara för sakens skull. Senast på djuret så fick jag en Bordeaux av David jag drog till med en Gruaud Larose från 96 och det var någon billig, men jävligt bra, generisk cadillac för 84 spänn flaskan. Men man tränar upp sig genom att använda referensramarna, utmana hjärnan och våga gissa.

JA, dessutom är det roligare!

 

[Mattias Schyberg]

En annan sak som är värdelöst med vinnördar som är för lättpåverkade av etiketter är att deras rekommendationer består av luft. Det är ju inte roligt att köpa ett dyrt vin på rekommendation om personen enbart har rekommenderat det enligt den upplevelse som etiketten gav och det i själva verket är skräp. Eller tvärtom. Ruggigt bra viner med mindre fin stamtavla som sågas jäms med fotknölarna.

 

[Hans Artberg]

Två försynta synpunkter:
1/ Blindprovning inkluderar öppetprovning (medan det omvända är omöjligt): efter facit testar du på nytt - öppet.
2/ Blindprovning är enda sättet att objektivt testa typicitet (en egenskap hos vinet många av oss värderar).

 

[Mattias Schyberg]

Nu bubblar jag på här – sorry om jag tråkar ut er, men det går alltid att låta bli att läsa...

Precis, blindprovningen är ett väldigt bra sätt att lära känna sin egen smak och, icke att förglömma, att träna minnet. När man är ute och springer på olika ställen så får man ibland ett glas vin blint och kommentaren "vad är det här då?" eller "Vad tycker du om det här?" Jag har lärt mig släppa prestigen och våga ha fel så jag gissar alltid hej vilt. Ofta så kan man sätta region och druva, men jag försöker alltid att dra till med kommun och producent och vin också bara för sakens skull. Senast på djuret så fick jag en Bordeaux av David jag drog till med en Gruaud Larose från 96 och det var någon billig, men jävligt bra, generisk cadillac för 84 spänn flaskan. Men man tränar upp sig genom att använda referensramarna, utmana hjärnan och våga gissa.

Du lyfter en viktig poäng – ödmjukheten. Att kasta sig ut i offentiga sammanhang och gissa blint hej vilt i restaurangmiljö eller liknande är sanslöst berikande och isbrytande. Gissar man lite fel och tar det med en klackspark så möts man med respekt och likaså om man nailar vinet på årgångsnivå (det är dock inte lika roligt om man råkar missta en riktigt bra bordeaux för en enkel beaujolais nouveau visserligen, men det skall man nog lyckas undvika). Det går inte att förlora. Alla som kan något värt att veta om vin vet hur svårt det kan vara ibland och likaså hur lätt det är när den där kiwi-SB:n plockas utan problem. Ofta så bygger man dessutom upp en skön kontakt så man kan återvända och få chansen att dricka roligare grejer till bättre priser dessutom.

Ingen kommer att se dig som en "vinsnobb" (med negativ klang) heller. En snobb kastar sig inte ut och riskerar att framstå som okunnig, det gör enbart prestigelösa vinnördar som ser drickandet som ett ständigt lärande och njutning. Det finns liksom ingen ytlig fasad att skydda. Älskar verkligen att ha kniven mot strupen och tvingas bedöma kvalitet, ursprung och druva inför annat kunnigt folk. Vara "tvingad" att stå för omdömet efteråt dessutom. Jag har ätit mycket ödmjukspaj i mina dar och jag blir sanslöst taggad av det. Har ju tagit en hel del skalper också, vilket folk lättare minns än när jag öste lovord kring en medioker zinfandel vid något tillfälle eller var orimligt positiv till @Magnus L s hemgjorda rödtjut.

 

[Jimmy Forsman]

Två försynta synpunkter:
1/ Blindprovning inkluderar öppetprovning (medan det omvända är omöjligt): efter facit testar du på nytt - öppet.
2/ Blindprovning är enda sättet att objektivt testa typicitet (en egenskap hos vinet många av oss värderar).

Jag vill hävda att objektivitet är helt omöjligt vid all form av provning då det är subjektet som bedömer. Ingen upplever världen som du upplever den, alltså finns det inga objektiva bedömningar – av typicitet eller annat. Men jag förstår vad du menar och jag försöker inte vara svår på något sätt.

jag gillade denna, på samma not. Sen läste jag en intressant diskussion i world of fine wine som var bra. Minns dock ej numret, dock nyligen.

 

[MagnusB]

jag gillade denna, på samma not.

Tack Jimmy, fantastisk!

 

[Mattias Schyberg]

Jag vill hävda att objektivitet är helt omöjligt vid all form av provning då det är subjektet som bedömer. Ingen upplever världen som du upplever den, alltså finns det inga objektiva bedömningar – av typicitet eller annat. Men jag förstår vad du menar och jag försöker inte vara svår på något sätt.

jag gillade denna, på samma not. Sen läste jag en intressant diskussion i world of fine wine som var bra. Minns dock ej numret, dock nyligen.

En jättebra artikel du länkar till och självklart existerar inte objektivitet med något som är 100 % subjektivt, men man kan fortfarande ha ett objektivt förhållningssätt när man provar vin.

När man pratar om "objektivitet" rörande arom- och smakperception så handlar det aldrig om att upplevelsen är objektiv (vilket är en omöjlighet givetvis) utan enbart om att bedöma och beskriva sin upplevelse med minimal påverkan av förutfattade meningar eller annat ovidkommande brus samt med hjälp av "objektiva" ord och referensramar. Om något beskrivs med ord som "gott" så är det mer "subjektivt" än om något beskrivs ha "mörk frukt med bra syra och struktur" (där det finns allmänna referenser), trots att båda beskrivningarna är bedömarens subjektiva upplevelse. Nu är samtidigt ord som "gott" och huruvida bedömaren gillar upplevelsen det som är viktigast i slutändan. En smaknot utan en subjektiv åsikt är meningslös. Vin är ju trots allt en njutningsprodukt. Men när vi kommunicerar vin med varann och betygsätter våra upplevelser, recenserar, beskriver och nystar i varenda liten detalj, så är det bra om man kan beskriva varför man gillar något så andra kan förstå. Vad är kvalitet för dig? Vad fick ditt hjärta att bulta när du drack? Och så vidare...

Angående typicitet: Det är väldigt lätt att uppleva att något har typicitet när man vet vad man provar. Kan man avgöra det blint så är det mer "objektivt" trovärdigt. Men visst, för en annan person så kanske det inte alls är noterbart och således sant det också.

Att prova vin blint ger absolut bäst förutsättningar att bedöma med ett objektivt förhållningssätt. Resultatet blir i bästa fall en objektivt förankrad subjektiv åsikt, vilket är en 100 % subjektiv åsikt, men maximalt ärlig och ren.

 

[Hans Artberg]

Nu bubblar jag på här – sorry om jag tråkar ut er, men det går alltid att låta bli att läsa...


Du lyfter en viktig poäng – ödmjukheten. Att kasta sig ut i offentiga sammanhang och gissa blint hej vilt i restaurangmiljö eller liknande är sanslöst berikande och isbrytande. Gissar man lite fel och tar det med en klackspark så möts man med respekt och likaså om man nailar vinet på årgångsnivå (det är dock inte lika roligt om man råkar missta en riktigt bra bordeaux för en enkel beaujolais nouveau visserligen, men det skall man nog lyckas undvika). Det går inte att förlora. Alla som kan något värt att veta om vin vet hur svårt det kan vara ibland och likaså hur lätt det är när den där kiwi-SB:n plockas utan problem. Ofta så bygger man dessutom upp en skön kontakt så man kan återvända och få chansen att dricka roligare grejer till bättre priser dessutom.

Jag säger inte emot - men vänder mig lite mot ordet "gissa".
När jag blindtestar på Systemet ser jag inte mina noteringar som gissningar utan som beskrivningar. Om jag råkar bedöma en fyllig Grüner Veltliner som en fet Alsace-Riesling har jag inga problem med det: så här smakar vinet. Ger info.
Skulle du ta sen Mozart för tidig Beethoven är det en intressant observation, som säger något om båda...

 

[Mattias Schyberg]

Jag säger inte emot - men vänder mig lite mot ordet "gissa".
När jag blindtestar på Systemet ser jag inte mina noteringar som gissningar utan som beskrivningar. Om jag råkar bedöma en fyllig Grüner Veltliner som en fet Alsace-Riesling har jag inga problem med det: så här smakar vinet. Ger info.
Skulle du ta sen Mozart för tidig Beethoven är det en intressant observation, som säger något om båda...

Helt sant!

 

[Jimmy Forsman]

Efter att idag, under provningen av Septemberlanseringen och de nya årgångarna, blindprovat enligt Hans metod ovan – alltså så blint som det bara går under omständigheterna – så kryper ett par problem osökt fram vid provandet. Det kanske största problemet är provningsordningen. Vinerna står huller om buller, ett vin för 69 kronor kan stå bredvid ett vin för 369 kronor. Personligen är jag av åsikten att viner ska bedömas utefter sina förutsättningar. Jag gillar det som Parker säger, eller i vart fall en gång sa: "amongst its peers". Det är så att ett snyggt, fruktigt, och insmickrande vin som kostar 69 spänn kan göra att vinet som kostar 369 spänn upplevs som fullkomligt vansinnigt, spretigt och till och med dåligt av den enkla anledningen att det var placerat precis där i ordningen.

Idag har jag sågat några viner som kostar ett par tre hundringar och lyft ett flertal viner som kostar 59, 69 och 79 kronor. Inte till skyarna, men ändå. Jag tror att man med integritet har större möjlighet att bedöma ett vin ärligt om man provar halvblint eller till och med öppet på Systembolagets provningar ön om man provar helblint. Man får lita på sin integritet och vara ärlig mot sig själv och vinet. Speciellt om man ska ta in faktorer som lagringsduglighet i ekvationen också.

Jaja, det ska bli intressant att se var jag landar tillslut. Kan dock säga att september är en skitmånad och att jag ser fram mot morgondagens provning otroligt mycket mer än vad jag gör till nästa standardprovning.

 

[Vino fino]

Idag har jag sågat några viner som kostar ett par tre hundringar och lyft ett flertal viner som kostar 59, 69 och 79 kronor.

69 bagis? Är det denna du kommer lyfta till skyarna?

 

[ChristianB]

Står vinerna inte ens i något slags halvordning? Jag hade intrycket att de åtminstone gjorde en lista på vilken ordning som vinerna "borde" eller "kunde" provas i?

 

[Jimmy Forsman]

Står vinerna inte ens i något slags halvordning? Jag hade intrycket att de åtminstone gjorde en lista på vilken ordning som vinerna "borde" eller "kunde" provas i?

Jo, någon form av ordning är det nog. Men jag misstänker att det är land. Du vet. Pris är ju en borgerlig sak, så det är inte viktigt.

 

[Emanuel]

69 bagis? Är det denna du kommer lyfta till skyarna?

Visa bifogad bild 7546

Sedärja, där kom den gamla rökaren

 

[Hans Artberg]

Efter att idag, under provningen av Septemberlanseringen och de nya årgångarna, blindprovat enligt Hans metod ovan – alltså så blint som det bara går under omständigheterna – så kryper ett par problem osökt fram vid provandet. Det kanske största problemet är provningsordningen. Vinerna står huller om buller, ett vin för 69 kronor kan stå bredvid ett vin för 369 kronor. Personligen är jag av åsikten att viner ska bedömas utefter sina förutsättningar. Jag gillar det som Parker säger, eller i vart fall en gång sa: "amongst its peers". Det är så att ett snyggt, fruktigt, och insmickrande vin som kostar 69 spänn kan göra att vinet som kostar 369 spänn upplevs som fullkomligt vansinnigt, spretigt och till och med dåligt av den enkla anledningen att det var placerat precis där i ordningen.

Idag har jag sågat några viner som kostar ett par tre hundringar och lyft ett flertal viner som kostar 59, 69 och 79 kronor. Inte till skyarna, men ändå. Jag tror att man med integritet har större möjlighet att bedöma ett vin ärligt om man provar halvblint eller till och med öppet på Systembolagets provningar ön om man provar helblint. Man får lita på sin integritet och vara ärlig mot sig själv och vinet. Speciellt om man ska ta in faktorer som lagringsduglighet i ekvationen också.

Jaja, det ska bli intressant att se var jag landar tillslut. Kan dock säga att september är en skitmånad och att jag ser fram mot morgondagens provning otroligt mycket mer än vad jag gör till nästa standardprovning.

"Nya årgångar" är Systemets kompost, här samlas det verkliga skräpet (med några undantag som Musar, Faustino Primero, fasta årgångschampagner...). Så att blindtesta NÅ rakt igenom är ett högriskbeteende jag avråder från.
Från NÅ-listorna SB mejlar oss - nu senast 98 produkter - brukar jag notera numren jag INTE vill prova (som allt från Nordic Sea...) och får då ner antalet till ca hälften. Den mest uthärdliga halvan...
À propos provningsordningen har jag förstått att grundprincipen är från lätt till tyngre - typ från Beaujolais till Amarone.

 

[Jimmy Forsman]

"Nya årgångar" är Systemets kompost, här samlas det verkliga skräpet (med några undantag som Musar, Faustino Primero, fasta årgångschampagner...). Så att blindtesta NÅ rakt igenom är ett högriskbeteende jag avråder från.
Från NÅ-listorna SB mejlar oss - nu senast 98 produkter - brukar jag notera numren jag INTE vill prova (som allt från Nordic Sea...) och får då ner antalet till ca hälften. Den mest uthärdliga halvan...
À propos provningsordningen har jag förstått att grundprincipen är från lätt till tyngre - typ från Beaujolais till Amarone.

Det var en mardröm.

 

[Mattias Schyberg]

Efter att idag, under provningen av Septemberlanseringen och de nya årgångarna, blindprovat enligt Hans metod ovan – alltså så blint som det bara går under omständigheterna – så kryper ett par problem osökt fram vid provandet. Det kanske största problemet är provningsordningen. Vinerna står huller om buller, ett vin för 69 kronor kan stå bredvid ett vin för 369 kronor. Personligen är jag av åsikten att viner ska bedömas utefter sina förutsättningar. Jag gillar det som Parker säger, eller i vart fall en gång sa: "amongst its peers". Det är så att ett snyggt, fruktigt, och insmickrande vin som kostar 69 spänn kan göra att vinet som kostar 369 spänn upplevs som fullkomligt vansinnigt, spretigt och till och med dåligt av den enkla anledningen att det var placerat precis där i ordningen.

Idag har jag sågat några viner som kostar ett par tre hundringar och lyft ett flertal viner som kostar 59, 69 och 79 kronor. Inte till skyarna, men ändå. Jag tror att man med integritet har större möjlighet att bedöma ett vin ärligt om man provar halvblint eller till och med öppet på Systembolagets provningar ön om man provar helblint. Man får lita på sin integritet och vara ärlig mot sig själv och vinet. Speciellt om man ska ta in faktorer som lagringsduglighet i ekvationen också.

Jaja, det ska bli intressant att se var jag landar tillslut. Kan dock säga att september är en skitmånad och att jag ser fram mot morgondagens provning otroligt mycket mer än vad jag gör till nästa standardprovning.

Som yrkesverksam inom ämnet sensorik och med många års erfarenhet av diverse sensoriska paneler så måste jag vädra lite tankar i all välmening.

Jag förstår dilemmat du belyser, men jag tror att det kommer att fungera lysande i längden även blint, speciellt om du minimerar den mängd vin du provar vid ett enskilt tillfälle liknande Hans strategi ovan. Att du sågar ett dyrt vin och hyllar väsentligt enklare är ju trots allt inte konstigt eller särskilt ovanligt oavsett serveringsordning eller bedömare – det hör nog till och händer de flesta från och till – lustigt nog sällan när det provas öppet även om provordningen är densamma. Pris och upplevd vinkvalitet behöver inte alltid korrelera samt så kan vinerna vara olika drickmogna och tillgängliga. Det kan ju dessutom vara så enkelt att dyrgriparna helt enkelt inte imponerade på dig just där och då snarare än att de billigare vinerna lyckades förstöra din förmåga att hitta kvaliteterna i de dyrare? Om ett enkelt vin av samma vinstil står bredvid ett avsevärt mer koncentrerat vin så kommer det enkla upplevas vekare (som saft) snarare än bättre i min värld. Mer koncentrerade viner ställs ju vanligtvis sist i många provningar av just den anledningen. Charmig sötma och generös frukt kan givetvis vara insmickrande, men det borde vara lätt att åsidosätta om man gör sig uppmärksam på det och inte bedömer vinet enligt de mest ytliga attributen. Kraftiga och fylliga vinstilar kan dock lätt få eleganta viner med fjäderlätta kroppar att kännas menlösa om de provas direkt efter varandra, vilket kan vara ett problem – och här är jag helt med dig. Bäst är ju om vinerna står uppställt från lätt till fylligt och från bubbel till och med starkvin, vilket verkar vara fallet här tack och lov! Prismässigt så är det bara bra om de står slumpmässigt även om det bör missgynna viner med lägre koncentration (vanligtvis ett lägre pris) mer än det omvända. Jag kan till och med tycka att priset är den viktigaste parametern att blinda följt av ursprung och sist druvsammansättning, men det är nog en högst personlig åsikt.

På vilket sätt är det lättare att bedöma lagringsduglighet öppet? Lagringspotential är ju något man noterar sensoriskt och risken när man inte provar blint är att man tillskriver vinet lagringsegenskaper som mer baseras på etiketten än vinets inneboende egenskaper. Slutna viner kan självklart få det svårt att utmärka sig, men bjuder de inte upp till dans blint så borde de knappast hyllas heller naturligtvis (vad finns det då att hylla?), annat än med en liten fotnot om att det möjligen var slutet vid tillfället om man misstänker att så är fallet. Jag är dock med på att man kan ha erfarenhet kring vissa viners potential sedan tidigare och att denna kunskap kan vara relevant, men det borde rimligtvis ändå vara något man kan detektera blint om det skall vara av större vikt än ren historisk spekulation. Blint utesluter ju inte heller att efteråt kika på etiketten och göra en kompletterande kommentar om man anser att det är befogat.

Att det är enklare och smidigare att prova vin på bolagets provningar öppet har jag inga synpunkter på. Det är ju så majoriteten väljer att göra det vad jag har förstått. Det går även att lita på sin integritet och att vara rättvis öppet, men mycket av den påverkan som en etikett, pris och/eller ursprung frambringar är dessvärre undermedveten och nästintill omöjlig att styra fullt ut på ett medvetet plan. Olika människor har visserligen lättare än andra att hålla sig någorlunda opåverkade, men det är nog väldigt få som kan hålla sig tillräckligt opåverkade misstänker jag.

Slutligen så måste jag dock säga att det är jäkligt svårt att göra viner rättvisa när antalet viner börjar närma sig hundratalet vid ett och samma tillfälle. All respekt för svårigheten med det och det faktum att du för en öppen diskussion om det hela här, men den svårigheten är oberoende av hur blint man provar. Att testa få viner åt gången med gott om tid emellan är a och o. Våra sensoriska sinnen går snabbt ner i brygga, men återhämtar sig å andra sidan väldigt snabbt om man vilar sig några minuter med jämna mellanrum.

Jag tycker att du borde fortsätta att köra provningarna så blint du bara kan och jag tror att det kommer att ge bäst och vettigast resultat i längden. En liten summering och efteranalys efter avtäckning skadar knappast heller om du tycker det kan behövas på grund av orättvis bedömning blint. Oavsett vad du väljer att göra så kommer dock anteckningarna vara till glädje både för mig och forumet.