Små vinhistorier och berättelser

Diskussion i 'Vin' startad av Jimmy Forsman, 12 februari 2008.

  1. Jimmy Forsman

    Jimmy Forsman Missförstått geni. Gravt blygsam. Despot. Administratör

    Det må vara ett flummigt ämne, men jag tänkte att det är fler än jag som blir lyriska av viner. Ibland så blir man bara så till sig att man måste få skriva av sig, och var kan det då vara bättre att få utlopp för sina kreativa lustar än bland likasinnade. Mitt första bidrag är en av Krug88s favoriter från min blogg och på hans inrådan postar jag den här!

    En vårdag i Reims

    Vi möttes en tidig vårdag i Reims. Medan snön yrde kring knutarna hemmavid så vandrade vi hand i hand, lite försiktigt, lite trevande. Vi försökte fortfarande lära känna varandra i solgasset på (insert name of street) i Reims. När vi då och då fick kontakt genom plastpåsens handtag gick det en pirrande elektrisk stöt genom kroppen och verkligheten kändes väldigt långt borta.
    Vi träffades i en liten Champagnebutik inte långt från Hotel du Champagne, precis bredvid Crêperian. När jag klev in i butiken var du redan där. Butiksföreståndaren hälsade med ett 'Bon Soirée' och jag gick sakta runt och tittade bland flaskorna, kände, klämde och smekte. Man nickade sakta och avmätt mot de andra som rörde sig långsamt runt om i butiken. Borta vid ena hörnet, vid vintageflaskorna var det en liten folksamling. Jag rörde mig långsamt närmare, trängde mig förbi en äldre man på ett något bryskt sätt och där såg jag Dig. Jag vill inte påstå att det var någon gammaldags romantisk kärlek vid första ögonkastet, nej, istället var det ett lustfyllt begär som väcktes i mitt inre. Du skulle bli min, om så bara för en kort stund.
    Någon timme senare sitter vi på en uteservering, jag kan inte tro det. Hemma är det minusgrader, här är det vår och solen ligger på. Du sitter på stolen bredvid mig, fortfarande täckt av ett tjockt skyddande lager ytterkläder som om du var rädd för solen. Vi tittar på människorna som vandrar, pratar och lever sina liv runt omkring oss och vi vet att vi aldrig kommer att få detta. Vårt öde är inte att leva tillsammans för alltid, utan vi kommer att leva åtskilda tills den stund då vår passion kommer att frammana den slutliga, fatala passionen, därefter är det slut för alltid. Men när vi sitter där på Place de blabla i Reims så känns det så långt borta.

    I en annan tid, i ett annat liv.

    Dagen går över i kväll och tillsammans går vi mot hotellet, går igenom lobbyn och tar hissen upp till mitt våningsplan. Tillsammans går vi till mitt rum, jag klär av dig och tittar på dig där du står framför mig upplyst endast av gatlyktornas ljus som silas genom de tunga gardinerna. Du är perfekt, en fantastisk skönhet står framför mig och jag stelnar till. Jag kan inte röra mig, vet inte vad jag ska ta vägen eller ta mig till. Jag genomsyras av motstridiga känslor och tillslut låter jag förnuftet råda, du är för ung, knappt sexton fyllda. Jag hjälper dig långsamt på med kläderna igen och vi skiljs åt i natten. Du till ditt och jag till mitt. Jag känner en viss sorg, men också förväntan. Jag vet att vi kommer att träffas igen då omständigheterna är de rätta.
    Månaderna går. Svensk vinter flyter över i vår. De första blommorna dyker upp i väggrenar och skogsdungar. Fågelkvitter väcker en om mornarna. Tiden går, våren rör sig så långsamt över i försommar. Skönhetens tid är här, det är varmt och gott ute, ölen är kall och den ena flaskan champagne avlöser den andra i goda vänners lag. Livet ter sig inte så fruktansvärt ändå. Men någonstans i bakhuvudet finns det en tanke som vägrar att ge med sig, som fortfarande tänker tillbaka till den där sena kvällen i Reims och hur det kunde ha varit, du och jag, tillsammans.
    Dagarna går, tankarna om vad som kunde ha varit kommer oftare och oftare. Tillslut kan jag inte stå emot längre och jag söker upp dig. Tillsammans går vi längs Strandvägen, vi svänger upp på Grevgatan och vandrar upp till nummer fem. Jag slår skälvande in koden och öppnar dörren ner till de gamla valven och vi går tillsammans ner i de mörka vindlande gångarna. Jag tar av dig dina ytterkläder, tar bort slöjan som täcker dina axlar och hjälper dig av med gördeln. Att få av dig toppen kräver lite energi, men som man brukar säga, allt går med lite våld. Du öppnar dig med en suck och jag lutar mig över dig för att dra in dina dofter och jag återförs bryskt och brutalt till verkligheten.
    Korkdefekt. Den omisskännliga doften av korkdefekt slår mot mig i vågor. Känslan av besvikelse är enorm! Min magnum Pol Roger 1990, Cuvée 2000 som jag burit genom Frankrike, släpat på flygplatser och genom svensk snömodd, förvarat rätt och kärleksfullt, hållit mina klåfingriga händer ifrån under den där första kvällen när habegäret nästan var mig övermäktigt. Har svikit mig.

    Smärtan och saknaden är enorm!

    Men, jag har ju fortfarande kvar min magnum Bollinger G.A. 1996. Det ger ju lite tröst i allt det onda. Är den också korkad så tror jag att en viss vinbutik i Reims kommer att få besök av en alldeles speciell jultomte. Stor och tjock javisst, men inte ett dugg fryntlig, med gles skäggväxt och ett jävla humör!




    Nu hoppas jag att andra kommer att bidra med sina alster, det här kan bli riktigt roligt!
     

Dela sidan