Repade av en (mestadels) horsiontal provning av tyska och österrikiska 09
r. En hel del av av framför allt Tysklands vinelit men även en hel del namnkunninga österrikare hade tagit sig till München för att precentera sina senaste alster. Från Tyskland noterades namn som Egon Müller, Fritz Haag, Robert Weil, Dönnhoff samt von Buhl och Österrike bidrog med Ott, Schloss Gobelsburg. Markowitsch och Knoll.
Strax över 90 viner fick passera mina smaklökar under drygt fyra timmar.
I stort sett rubbet var fatprover och mycket av det bästa var inte med helt enkelt för att det inte var ens nästan färdigt ännu. Detta var en provning riktad till slutkonsumenter och därmed är det inte någon mening att ta med prover av halvfärdiga viner i och med att slutkonsumenter i stort inte är kapabla att utvärdera hur vinet slutligen kommer att bli. Ska jag vara helt ärlig är jag jäkligt skeptisk till att ens de så kallade "vingurusarna" är kapabla att bedöma hur slutresultatet kommer att se ut på ett korrekt och koncistent sätt även om de kommer närmare rent statistiskt.
Generellt tyckte jag att tyskarna lyckats/haft större tur med vädret än österrikarna. Österrikarna saknade allt som oftast typicitet för druvan. Rieslingvinerna hade dessutom den märkliga egenheten att det kändes som att syran saknades trots att den klart fanns där, vinet kändes platt på något vis. Jag tillskriver detta fenomen att det rör sig om fatprover. Ott "Rosenberg" var smaskigast och min notis kring vinet var "inga drag av Grüner Veltliner men vad gör väl det; gott, vad mer säger man?". Slutleverans till kund ligger i oktober så vi får väl se om det håller hela vägen...
I stort tyckte jag att Grüner var bättre än Riesling och när jag snackade med en producent om detta så sa han att om han skulle tvingas bryta ner det så var årgången bättre för Grüner.
Jag hann även med en del röda på Zweigelt och Blaufränkisch. De billigare varianterna, runt hundirngen, är syltiga kraftpaket men när man kommer upp runt de 300 börjar det bli riktigt kul då kraften kombineras med elegans. Perfekt till höstens vilda döda djur efter besök i stekpannan.
Tyskarna var där jag la min primära fokus, alla utom en producent hann jag prova igenom.
Det var framför allt de billigare vinerna som levererade och det är inte konstigt då dessa är de som är närmast att vara färdiga slutresultat. Årgången brukar beskrivas som frukten (mognaden) från 2007 och syranivåerna från 2008 och det kan anses stämma på det jag provade.
Jag tyckte att pris och namnkunnighet på producent stämde bra överens med upplevd kvalitet så vad gäller rieslingarna finns inte så mycket att tillägga. Vad jag däremot skulle vilja genomföra är en horisontalprovning av Pinot Noir från något varmt år i Tyskland och ställa dessa mot viner från Bourgogne. Kallare år tycker jag tyskarna blir på tok för syrliga men med värmen kommer också en balanserande frukt. Flaskorna kostar mellan 300 och 400 pix men Bourgogne är då rakt inte billigare.
Det fanns ett par riktiga toppar även här och naturligtvis måste Müller nämnas. Bäst just nu fann jag Spätlesen som hade en riktigt, riktigt bra balans. Auslesen var något för söt medan QbA:n hade en kraftig restsötma som kändes något obalanserad.
Även Zilliken hade godis och presenterade bland annat en läcker 95:a.
Kvällen rundades senare av med en 1995 Ch d'Armailhac som levererade snyggt ihop med bland annat ravioli.
r. En hel del av av framför allt Tysklands vinelit men även en hel del namnkunninga österrikare hade tagit sig till München för att precentera sina senaste alster. Från Tyskland noterades namn som Egon Müller, Fritz Haag, Robert Weil, Dönnhoff samt von Buhl och Österrike bidrog med Ott, Schloss Gobelsburg. Markowitsch och Knoll.Strax över 90 viner fick passera mina smaklökar under drygt fyra timmar.
I stort sett rubbet var fatprover och mycket av det bästa var inte med helt enkelt för att det inte var ens nästan färdigt ännu. Detta var en provning riktad till slutkonsumenter och därmed är det inte någon mening att ta med prover av halvfärdiga viner i och med att slutkonsumenter i stort inte är kapabla att utvärdera hur vinet slutligen kommer att bli. Ska jag vara helt ärlig är jag jäkligt skeptisk till att ens de så kallade "vingurusarna" är kapabla att bedöma hur slutresultatet kommer att se ut på ett korrekt och koncistent sätt även om de kommer närmare rent statistiskt.
Generellt tyckte jag att tyskarna lyckats/haft större tur med vädret än österrikarna. Österrikarna saknade allt som oftast typicitet för druvan. Rieslingvinerna hade dessutom den märkliga egenheten att det kändes som att syran saknades trots att den klart fanns där, vinet kändes platt på något vis. Jag tillskriver detta fenomen att det rör sig om fatprover. Ott "Rosenberg" var smaskigast och min notis kring vinet var "inga drag av Grüner Veltliner men vad gör väl det; gott, vad mer säger man?". Slutleverans till kund ligger i oktober så vi får väl se om det håller hela vägen...
I stort tyckte jag att Grüner var bättre än Riesling och när jag snackade med en producent om detta så sa han att om han skulle tvingas bryta ner det så var årgången bättre för Grüner.
Jag hann även med en del röda på Zweigelt och Blaufränkisch. De billigare varianterna, runt hundirngen, är syltiga kraftpaket men när man kommer upp runt de 300 börjar det bli riktigt kul då kraften kombineras med elegans. Perfekt till höstens vilda döda djur efter besök i stekpannan.
Tyskarna var där jag la min primära fokus, alla utom en producent hann jag prova igenom.
Det var framför allt de billigare vinerna som levererade och det är inte konstigt då dessa är de som är närmast att vara färdiga slutresultat. Årgången brukar beskrivas som frukten (mognaden) från 2007 och syranivåerna från 2008 och det kan anses stämma på det jag provade.
Jag tyckte att pris och namnkunnighet på producent stämde bra överens med upplevd kvalitet så vad gäller rieslingarna finns inte så mycket att tillägga. Vad jag däremot skulle vilja genomföra är en horisontalprovning av Pinot Noir från något varmt år i Tyskland och ställa dessa mot viner från Bourgogne. Kallare år tycker jag tyskarna blir på tok för syrliga men med värmen kommer också en balanserande frukt. Flaskorna kostar mellan 300 och 400 pix men Bourgogne är då rakt inte billigare.
Det fanns ett par riktiga toppar även här och naturligtvis måste Müller nämnas. Bäst just nu fann jag Spätlesen som hade en riktigt, riktigt bra balans. Auslesen var något för söt medan QbA:n hade en kraftig restsötma som kändes något obalanserad.
Även Zilliken hade godis och presenterade bland annat en läcker 95:a.
Kvällen rundades senare av med en 1995 Ch d'Armailhac som levererade snyggt ihop med bland annat ravioli.