This is a sample guest message. Register a free account today to become a member! Once signed in, you'll be able to participate on this site by adding your own topics and posts, as well as connect with other members through your own private inbox!
brukar försöka undvika Frederic Esmonin efter att i stort sett varje gång jag provat tyckt att det var litet snipigt och tunt. Liknar Nicolas Potel negociantviner i stilen, som jag också tycker är mer tunn än elegant. Var i och för sig flera år sedan sist jag provade någon av dessa. Ska dock säga att jag inte provat någon grand cru eller dylikt från någon av dessa producenter.
Nicolas Potel var bra så länge Nicolas Potel var huvudman. Numera har han inget med negociantverksamheten att göra. Jag ruvar på några 12or FE och tänker lagra dem några år till. Kanske vi dricker dem för tidigt.
Det är alltid intressant när man skönjer olikheter i smakpreferenser. Visserligen minns jag vagt en Esmonin Clos Prieur som skulle kunna kallas snipig, men jag tänker också på ditt intresse för nya världen-PN. Viner som Ata Rangi, Cristom, By Farr gör inget extra för mig med sin mer påtagliga kraft och fruktighet. (Med det sagt så torde just Esmonin 2018 vara fruktigare än vanligt eftersom inte bara vi svenskar hade det hett om öronen det året.) Jag tror helt enkelt att vi har olika skalor när det gäller snipigt-elegant-kraftfullt.
Jag tror att Bg 2018 är en årgång jag kommer köpa mycket entry level. Tror säkert F Esmonin kommer bli bra, tycker dock priset gått upp väl mycket sen 2012 årgång.
Sippar på en 2018 Boisset Les Ursulines från standardsortimentet och kommer att tänka på ditt inlägg. Bra stuns: syra som hänger i, markerad och sniffvänlig kryddighet, lätt riviga tanniner och lite frukt på det.
Burghound gav visst bara 90 p för 2018 F Esmonin Gevrey-Chambertin 1er cru Estournelles-St. Jacques. Inte direkt dåligt men en besvikelse för mig som funderade på fler flaskor. Esmonin lät inte alkoholhalten gå över sina vanliga 13% trots värmen och solskenet, så risken är väl att vinet blev lite kartigt.
Tack för trevligt svar! Jag har inte druckit många premier crus även om jag lagrar en del. Den Estournelles-St. Jacques från 2012 som jag drack nyligen tyckte jag inte saknade elegans på något vis, utan var bland det elegantaste jag druckit. Djup och dimensioner utan att på ngt sätt tränga sig på. Så det är möjligt att jag inte ens kan navigera ifråga om elegans med samma referensramar som du och andra mer erfarna provare.Lessen sent svar, såg inte förrän nu!
Du har helt säkert rätt i att vi har olika smak vad gäller vin - konstigt vore väl annat!
Jag vill bara for the record säga att senaste gången jag provade Ata Rangi skrev jag så här: "Sweet fruit but also beets. Perhaps slightly over extracted. Bitter oak finish but a soft nice attack on the palate. (83-86)". Och att jag tycker mycket om eleganta, syrliga röda viner utan ek. Den producent i Bourgogne som jag har mest av i källaren (givet min mycket begränsade "vinkällare" så är det i och för sig inga stora mängder...) och som jag provat vin flest gånger tillsammans med är Frederic Lafarge (har även träffat hans far, Michel, som gick bort för några veckor sedan). Deras viner är betydligt elegantare än Esmonin. Älskar Bourgogne, har varit där flera gånger, och har säkert provat runt 200 producenter.
Men just i Bourgogne finns det en del minor man kan gå på med producenter som tar bra betalt för just litet småtrista viner från "fina" vingårdslägen.
Det var bara en notering i randen att jag inte riktigt uppfattat att Frederic Esmonin och särskilt deras Clos Prieur är särskilt prisvärda. Med det sagt vill jag öppna för att jag kan ha bedömt dem fel, givet att jag inte fortsatt söka upp vinerna efter att ha provat ett par tre gånger med samma resultat. Om du köper och provar så är jag nyfiken på vad du tycker! Håll diskussionen om Bourgogne levande!
Tack själv! Helt rätt också! Jag har nog en stor tolerans både åt det mer maffiga och det mer stramt syrliga... Just Pinot Noir brukar jag i och för sig inte gilla om det är för fläskigt, tycker till exempel att många producenter i Oregon har blivit sämre nu när de fått råd att köpa nya franska ek-frallor och plockar senare och senare (om det inte är de varma årgångarna under förra decenniet som spökar). Nya Zeeland pinot är jag också generellt mer försiktig med att köpa, liksom det mesta från Russian River Valley (det är för varmt skulle jag säga för Pinot där). Däremot tycker jag nog att Farr, Timo Mayer (och andra Yarra Valley pinot:er) och Kershaw och en hel del Sonoma pinot:er från svalare lägen (Ceritas, Littorai t ex) är rätt bra med hög syra och försiktigt ek. Cristoms Mt Jefferson är litet av en guilty pleasure måste jag tillstå... men brukar ändå hålla bra balans för drick-nu typ.
Mycket intressant! Någon bläckighet kände jag dock inte en tillstymmelse till, så denna är kanske inte menad att drickas på frukten. Den frukt jag kan minnas var något behagligt åt smultronhållet. Men din beskrivning låter inte helt olik min känsla av en ung Clos Prieur jag testade.
