Vinresa i Virginia del 3 - Centrala Virginia

Betyg:
5/5,
  1. Omar Khayyam
    Virginia del 3 - Centrala Virginia

    Trump Winery
    Det är - i alla fall enligt egen utsaga - Virginias största vingård och amerikanska östkustens största vinodling av Vitis Vinifera med 227 acres (drygt 90 ha) Cabernet Sauvignon, Chardonnay, Viognier, Cabernet Franc, Merlot och Pinot Noir. Är det också the greatest? Eftersom jag hade tagit mig ner till charmiga Charlottesville i centrala Virginia fanns det ett enkelt sätt att ta reda på detta. Därifrån till Albemarle Estate och Trump Winery är det bara 20 minuters bilfärd. Efter att ha lämnat Charlottesville snirklade jag mig fram med min hyrbil längs med de kurviga vägarna som omgärdar det mjukt böljande landskapet och de vackert vitmålade gårdarna i centrala Virginia.

    Gården, eller snarare godset, ligger inte långt från de historiska gods som byggdes av USAs tredje och femte presidenter, Thomas Jefferson och James Monroe. Det finns ett tasting room som går att besöka. Vingården startades redan av den tidigare ägaren och var en mycket ambitiös satsning som vid något tillfälle inkluderade Michel Rolland som konsult och ett mousserande vin som serverades i Vita Huset (under Clinton). Den tidigare ägaren Patricia Kluge, med en mycket färgstark livshistoria, gick i konkurs i samband med den globala finanskrisen. Trump köpte gården på exekutiv auktion 2011 i vad som beskrivs som en mycket lönsam investering och bor där inte själv. Det är sonen Eric som driver och äger vingården. Såvitt jag kunde bedöma är upplägget med boutique hotell och bröllopsfester något som liknar flera andra av vingårdarna i Virginia, kanske bara litet mer storskaligt och påkostat. Som en liten aside har vingården samma upplägg som övriga vingårdar med säsongsarbetande mexikanska lantbruksarbetare på H2B-visum.

    Vinerna då? Först fick jag prova den mousserande Blanc de Blanc 2012 som hade en härlig fruktighet med både röda och gröna äpplen och som faktiskt inte var så dålig. Inte som champagne men absolut bland de bättre mousserande viner jag stött på i Virginia. Nästa vin var en Viognier 2016 som bäst liknas vid en sötsliskig flytande efterrätt utan syra att balansera all vanilj och alla tropiska frukter. Rosévinet på Merlot, Pinot Noir, Cab Franc och Cabernet Sauvignon hade kanske litet mer syra än Viognier (kan också vara årgångsskillnaden, förutom druvsorten, som spelar in; 2017 jämfört med 2016 verkar generellt ha högre syra), men var rätt ointressant. Sedan blev det värre med rödvinerna, bland annat en Cabernet Sauvignon 2016 som kändes som en nidbild av amerikanska rödviner, mjuk och överekad, helt utan struktur och balans. Som final serverades något de kallar Cru och som är 100 % chardonnay med 18 % alkohol och 14 % restsocker. Litet som fruktbål på billig hembränt och överjäst burkananas med en stor slev vaniljsocker. Det kändes som en tanke med ordningen på vinerna men var nog inte menat så.

    IMG_3494.JPG IMG_3495.JPG IMG_3502.JPG IMG_3506.JPG IMG_3508.JPG

    Early Mountain
    Vid Early Mountain möttes jag av Ben Jordan, en ung och mycket entusiastisk vinmakare med siktet klart inställt på samma kvalitetsnivå som RdV, Barboursville och Linden. Ben kommer från Virginia och gör, vid sidan av Early Mountain, också vin från sin familjegård tillsammans med sin bror - en röd chinato som heter War&Rust och som verkar ha litet av kultstatus bland vinintresserade Virginiabor. Early Mountain startades och ägs av Jean Case, en tidigare högt uppsatt chef på AOL som också är ordförande i den inflytelserika National Geographic Society. Den imponerande anläggningen är storskalig och vackert designad. Liksom de flesta andra större vingårdar är en del av affärsidén att ordna bröllopsfester på helgerna, vilket förklarar den stora byggnaden. Samtidigt blir det tidigt uppenbart att här har man inte sparat på några utgifter vad gäller vinmakandet heller. 70 % av vinerna säljs direkt från vingården inklusive via en vinklubb. Den totala produktionen är cirka 12-16 000 lådor (dvs 144 000-192 000 flaskor per år). En snabb fundering kring den flacka vingårdsmarken utanför tar jag med mig när vi börjar ett seriöst provande tillsammans med Aileen som är marknadschef.

    Först ut var en rosé från 2017 gjord på Bordeauxdruvor, framför allt merlot. Den var örtig med bra syra och rätt trevlig. Liksom flera av dessa välgjorda roséviner jag provade var det också mer strukturerat - ett matvin. Sedan provade jag de två instegsvinerna, Five Forks 2017 (50 % Sauvignon blanc, 28 % Petit Manseng, 11 % Pinot Gris, 9 % Viognier och 2 % Malvasia Bianca) och Foothills 2016 (39 % Merlot, 19 % Petit Verdot, 18 % Syrah, 10 % Cabernet Franc, 9 % Cabernet Sauvignon, 2 % Tannat, 3 % Petit Manseng). Five Forks 2017 gillar jag, den har litet riven grapefruktskal och känns riktigt lovande, också ett av få viner i Virginia som känns mer prisvärt även för den som inte primärt har ett intresse i var vinerna kommer ifrån. 2018 års version säljs för USD 25, medan rosévinet kostar USD 18. Det röda Foothills var också bra, med ok syra och litet florala, peppriga toner och röda bär.

    Quaker Run Chardonnay 2015 var ett klart steg upp från en enklare ståltankad chardonnay från 2017 som hette Pur. Så pass mycket att jag frågade om när de plockat druvorna och årgångarna etc. Men svaret verkade ligga i att Quaker Run är en ny vingård som ligger en bit bort i ett som jag förstod det högre (900-1100 fot ö h) och svalare läge med litet mer avrinning i marken. Vingården vid huvudbyggnaden är den huvudsakliga men de verkar mycket hoppfulla vad gäller kvaliteten på frukt från Quaker Run.

    Jag provade också flera fina litet mer ambitiösa röda, inklusive en merlot-dominerad buteljering - Eluvium. Som jag förstod det var 2015 års vin baserad på Merlot från Quaker Run och den var absolut i paritet med de bättre röda jag provade i Virginia, riktigt bra, medan 2014 (som egentligen var ett kallare år) med frukt från den huvudsakliga vingården kändes mjukare och litet mer som många av de mer vanliga rödvinerna från Virginia, dvs inte så strukturerad och elegant som jag uppfattade att de bästa vinerna var. Efter att jag var där lanserade de ett rött prestigevin för USD 95 med frukt från Quaker Run (Merlot, Cab Franc, Tannat och Petit Verdot) där kände vinmakaren Paul Hobbs också hade konsulterat. Detta hade jag inte möjlighet att prova men av döma av mottagandet verkar det vara ett vin som är värt att pröva.

    Det för mig stora utropstecknet på Early Mountain var en 2017 Petit Manseng gjord helt i stil med en torr Jurancon med fantastisk komplexitet på näsan - kåda, citroner och en fin grapefrukthärlig syra och salivutsöndrande fräschör som balanserar väl i detta litet större vinet. Jag provade också 2016 års version av samma vin och det var bra, men inte lika fantastisk. Jag frågade Ben om varför mitt bland de stora franska druvorna från Bordeaux samt Chardonnay och Viognier så många också hade den relativt obskyra druvan Petit Manseng. Ben menade att detta var ett bra exempel på den nyfikenhet och experimentlusta som kännetecknade Virginias vingårdar, det var helt enkelt så att ett en grupp vinmakare från Virginia hade besökt Jurancon och dels gillat vinerna och dels konstaterat att naturen och klimatet liknande Virginia till stor del. Sagt och gjort, någon hade sett till att ta med skott från plantorna och några år senare var detta en up and coming druvsort som användes både till torra, mer syrahaltiga och kraftiga viner och även till dessertviner. Ben själv hade tillsatt en liten del Petit Manseng i det röda instegsvinet, gissningsvis för att få litet mer syra och aromatik. Ben beskrev också rötan som det stora problemet för vingårdarna i Virginia och menade att Petit Manseng var bland de druvsorter som var minst mottagliga för röta med sitt tjocka skinn.

    IMG_3526.JPG IMG_3528.JPG IMG_3529.JPG IMG_3530.JPG IMG_3531.JPG IMG_3535.JPG IMG_3541.JPG IMG_3543.JPG

    Barboursville
    När man kör in på parkeringen vid Barboursville förstår man att man har landat i vad som måste beskrivas som epicentrum i vinmakarvärlden i Virginia. Gården, med ruinerna från det ursprungliga godset kvar att besöka, grundades av Virginias guvernör James Barbour i början av 1800-talet och köptes av den italienska vinmakarfamiljen Zonin från Veneto på 1970-talet. I stället för att odla tobak på det mjukt böljande men varma läget bestämde sig Zonin för att odla vin. Till sin hjälp anställde han en ung lovande man från Italien, Luca Paschina. Ett antal år senare så är Barboursville utan tvekan det mest framgångsrika och kända vinmärket och där både vinet, gården och vinmakaren själv helt klart har spelat rollen av pionjär, ambassadör och modell för hur man får till en lönsam verksamhet. Där finns ett fint litet historiskt värdshus från 1804 med hotell och en riktigt bra italiensk restaurang (Palladio), ett stort tasting room (undvik denna som är primärt inriktad på större busslaster med besökare, innanför finns en fin servering med en vacker uteplats där du kan sitta vid ett bord i lugn och ro och där de också serverar de bästa vinerna). Ska man besöka bara ett ställe är det Barboursville som gäller. Det ligger också nära Jeffersons Monticello, som är det egentliga turistmålet i centrala Virginia. De säljer vin i 24 delstater i USA; cirka 35 % av vinerna säljs på gården direkt, 50 % säljs i Virginia och 13-14 % i övriga USA, och kanske 1 % säljs på vissa restauranger i London, Milano och Rom. Sammantagna produktionen är 425 000 flaskor.

    Luca som själv tog emot mig är en varm och entusiastisk man full av energi och härlig att lyssna till. Vi ägnade minst en timme åt att köra runt och vandra omkring i de olika vingårdarna medan Luca förklarade om allt från jordmån och druvsorter till kostnaden av franska ekfat i Virginia och betydelsen av intäkter från hotellet och restaurangen för företagets cash-flow. Helt klart var att han hade nästan komplett autonomi, även om Barboursville var del av en mycket stor europeisk koncern med laboratorier och djup expertis som ibland användes som konsulter. När Luca kom in som vinmakare 1990 lät han omplantera stora delar av gården för att minska skördeuttaget och öka kvaliteten. Satsningen på Merlot och Cabernet Franc ledde fram till både flaggskeppet Octagon som är gjord i Pomerolstil men med en gnutta Petit Verdot också, samt en ren Cabernet Franc som jag tycker var lika spännande. I slutet av 1990-talet kom också det stora erkännandet för dessa viner och som man brukar säga - the rest is history. Samtidigt hade han inte efter flera decennier tröttnat på innovation. Han hade bland annat låtit plantera många av sina favoritdruvsorter från Italien, varav några hade spridit sig till andra vinmakare i regionen, inte minst Nebbiolo. Han refererade ofta till Jim och Rutger, de andra två centrala figurerna bland vinmakarna i Virginia.

    I vingården var det många olika druvsorter planterade och de plockades vid olika tider, när jag var där i tidig augusti var man bara två veckor från pinot Grigio-skörden enligt Luca, medan t ex Barberan plockades långt senare.

    Efter denna generösa rundvandring hade jag förväntat mig att Luca skulle be någon av de många kollegorna ta hand om min provning. I stället blev det en lång eftermiddag där Luca kommenderade fram fler och fler flaskor i vad som blev utan tvekan den mest fina provningen på resan med både bredd och djup.

    Efter att ha bekänt min faiblesse för de vita vinerna från Kampanien drog Luca fram en Fiano 2017, efter det fick vi prova en Vermentino 2016, en Viognier 2016 och en Sauvignon Blanc 2015. Jag gillade Fianon, men Sauvignon blanc hade mest syra och kändes fräschast. Överlag var det min känsla att vingården hade ett litet varmare läge som lämpade sig mer för de röda Bordeauxsorterna än dessa olika vita. Kanske var det också en medvetet vald stil med litet krämigare och fylligare vita viner - tänk norra rhone - där energin kommer från något annat än bara syran. Vermentinon som var bra men också litet fetare och kryddig hade legat på fällningen i 8 månader där man applicerade batonnage varannan vecka ungefär.

    Förutom de torra vita och de röda gjordes också en passito på lika delar Moscato Ottonel och Vidal blanc som höll mycket hög klass där druvorna torkades på halm i gammal tradition i en lada som låg på ägorna.

    Förvånansvärt god var Nebbiolon som kanske inte var lika stram som de mest traditionella Barolovinerna, men absolut hade samma underbara komplexitet och parfym som de mer kända släktingarna i Piemonte. Bland annat provade vi en 2004 Nebbiolo som var fantastiskt fin och fullt utvecklad men ändå med kraft och liv kvar.

    Cabernet Franc provade jag bland annat 2007, 2009, 2010 och 2011. 2007 och 2009 var grymt bra. 2007 litet mer elegant och 2009 mer varmfruktig - men med tydliga cab franc-markörer och fin balans. 2010 litet varmare och mjukare i stilen. 2011 var fin men inte lika bra som de andra och Luca bekräftade också att 2011 hade de inte gjort någon Octagon. Volymerna på Octagon varierade efter skörd och kvalitet: 2012 hade de buteljerat 15 000 flaskor Octagon och 2013 30 000 flaskor. Bland det vi provade var 2006 och 2014 helt outstanding, men känslan är att man behöver lagra dessa viner länge. Helt ärligt var detta den typen av provning där man efter ett tag inte riktigt känner sig fokuserad på att ta anteckningar - det var bara en stor ynnest och mycket härligt att få sitta ner och prova vin en hel eftermiddag med denna varma och kunniga personlighet och försöka lära sig så mycket som möjligt.

    Risken är naturligtvis att man blir så charmad i stunden att man inte när man kommer hem uppfattar att vinerna längre är lika goda, jag är nog inte ensam om att ha upplevt detta efter en semester vid vinproducerande land i medelhavet när man en höstkväll korkar upp ”fyndet” från semestern och undrar varför man köpte med sig en flaska hem egentligen. Sagt och gjort korkade jag med viss bävan upp en flaska 1998 Cabernet Franc från Barboursville i början av november hemma i Stockholm. Vilken epifani! Om möjligt ännu bättre än de viner jag provade på plats. 2018 års kanske bästa vin för min del. Löjligt komplext och galet gott och alldeles drickfärdigt - vid 20 års ålder.

    IMG_3518.JPG IMG_3520.JPG IMG_3512.JPG IMG_3517.JPG

    Övriga vingårdar
    Vingårdar som jag inte hann besöka men som nämndes av många personer jag stötte på var Michael Shaps (där Ben Jordan på Early Mountain tidigare arbetat), Veritas och King Family. Jag provade något enstaka vin från King Family (en ren chardonnay och en blend med Viognier, Chardonnay och Petit Manseng) och det var absolut bland de bättre vita vinerna, men inte riktigt i samma liga som Linden. Jag provade också ett rött vin från Horton som var ok men inte så mycket mer. Early Mountain serverar ett urval av viner från andra vingårdar i Virginia som de själva tycker håller hög klass och dessa går bra att prova i deras fantastiska tasting room, ett tips för den som inte har tid att åka kors och tvärs över delstaten på jakt efter en bred överblick.

    Topplistan (alfabetisk ordning)
    • Barboursville Cabernet Franc 1998, 2007, 2009
    • Barboursville Octagon 2006, 2014
    • Barboursville Nebbiolo 2004
    • Barbousville Paxxito 2014
    • Early Mountain Petit Manseng 2017
    • Early Mountain Eluvium 2015
    • Glen Manor St Ruth 2014
    • Glen Manor Hodder Hill 2014
    • Linden Hardscrabble Chardonnay 2014, 2015
    • Linden Late Harvest Vidal 2012
    • RdV Lost Mountain 2015 och 2014
    • RdV Rendezvous 2015 och 2014

    Dela artikeln

    Beo, Jerry, john b och 5 andra gillar detta.

Kommentarer

To view comments, simply sign up and become a member!