Jancis är definitivt en välrenommerad recensent i min bok också men om du ursäktar så räknar jag inte riktigt en tidning som lever på annonsintäkter dit.
Tittar jag lite på hur några olika recensenter rejtar t.ex ung Bdx så är det svårt att hitta det syltgomsmönster du påstår skulle finnas bland jänkarna. Man hittar snarare mer som är lika än som skiljer sig drastiskt åt.
Tar man t.ex Bdx -13 (enligt dig en hemsk årgång som är chaptaliserad) och kollar på
http://www.bordoverview.com/?q=Neal-Martin (Left Bank 2013, sorterat på Neal Martin (Wine Advocate) så ser man att Decanter (framför allt) ligger väldigt likt Neal Martin och Jancis har inte så många gravt avvikande bedömningar hon heller bland 10-15 av toppvinerna.
Gör man samma sak på 2009 (men sorterat på Parker) så avviker Jancis en del i toppen men Decanter knappast ngt. Sorterar man på Jancis så hittar man 1 eller 2 viner bland Jancis top-12 som inte har 98 eller högre hos Parker.
Jag tycker nog att det är ganska stora avvikelser mellan Råbert och Jancis och Decanter (även om du inte tycker att tidningen kvalar in, trots blindtester, i panel, till skillnad från Råberts slottskramande oblinda övningar).
2009 är ett bra exempel på skillnaderna mellan Parker och britterna. Vi ska ju komma ihåg att de flesta viner rör sig längs 90-skalan, så det är relativt stor skillnad mellan 100p (RP) på Leoville-Poyferre och 17.5 (JR) respektive 18.5 (De). Även uppåt skiljer det sig--- britterna sätter i vissa fall betydligt högre poäng än Monkton-oraklet, exempelvis Cos-Labory. En annan sak som jag gillar med Decanter är att de upprepar årgångsprovningar (blint) efter några år och reviderar sina uppfattningar. Det är en stor skillnad mot att som Råbert gör prova om viner när man sitter med "facit" (sitt eget förra protokoll) i hand. 2003 är en årgång som konsekvent skrivs ned av de brittiska recensenterna ju fler gånger de testar. Jag förväntar mig något liknande för vissa andra suspekta årgångar och vissa suspekta viner. Tror dock inte att samma kommer ske i Monkton, men vem vet.
Min åsikt om 2013 kan vi kanske diskutera, men att chaptalisering användes vitt och brett är ett faktum. Lafite (inklusive till förstavinet), Palmer, Domaine de Chevalier, och Montrose har öppet erkänt det, men de är knappast de enda. Denis Dubourdieu vädjade allmänt till slotten att hålla sig under 17g (häpp!) socker per liter. Många vinmakare minns inte ens när de sist chaptaliserade, så dåligt står sig 2013 i jämförelsen i mannaminnet. Enligt mig finns det gott fog för att kalla 2013 en riktig skräpårgång, särskilt efter att ha provat ett 30-tal klassade slott på flaska.
Att amerikaner har en syltgom är förstås en svepande generalisering, även om de åtminstone när det gäller livsmedel har en erkänt sötare smak än exempelvis fransmän. Och mig då, ska sägas. Jag håller mig undan från WA, WS och WE för min egen (högst ovetenskapliga) åsikt är att de definitivt lider av syltgom (i det begreppet lägger jag in låg syra, hög alkohol, mycket malo, för sent skördad frukt).
Problemet för mig, och det har vi diskuterat förut, är inte att Råbert har dålig smak (det har han
) utan att han har haft så stort inflytande på utbudet. Jag hade gärna sett att Michael Broadbent hade haft minst lika stort inflytande. Eller varför inte Jancis. Men det är uppenbart att många gillar RP:s omdömen och delar hans smakpreferenser. 69 miljoner människor äter också på McDonalds varje dag....
