Bollinger Vieilles Vignes Françaises 2004

[Darth Angelus]

Drack detta igår (tisdag 28 juli 2020) med en relativt ny champagne-intresserad kompis (på samma ort som jag bor).

Det första som slog - så fort näsan kom över glaset - var den extremt speciella, kraftfulla och allmänt imponerande doften. Djup i tonen, mer moll än dur, vilket förstås inte var helt oväntat.
Doft-intrycket bekräftades av ett smak-intryck i samma stil. Någon slags ganska svårplacerad smak av fruktgodis...på bästa möjliga sätt. Kompisen föreslog "karamell", vilket jag direkt kunde instämma i.
Det fanns ganska mycket syra kvar, men den var väl integrerad och absolut inte så framträdande som i en ung blanc de blancs. Mörka toner med röda bär, vissa inslag av källare och en hel del höst.

Tror inte den har jättemycket utvecklingspotential ytterligare, men vem vet. Fanns ändå, som sagt, en del syra kvar.

Ganska djup färg med lite rött i, ungefär som om man hade blandat 25% roséchampagne med 75% vanlig ljus champagne.

Överlag är den nästan säkert den mest unika champagnen jag druckit, som mer än andra champagner omdefinierar vad champagne kan vara. Drar stilmässigt ifrån även Bollinger i stort sett helt och hållet, åtminstone till en början.


Sammantaget helt enastående. Jag har druckit godare och trevligare champagner, men inte mycket. Det här var ändå bra nära toppen. Min poäng landar på 98 av 100.



Jag har druckit Bollinger Vieilles Vignes Françaises en gång tidigare, för flera år sedan, då av årgång 1999. Måste dock ha varit mer distraherad den gången, för då uppfattade jag inte lika tydligt VVFs unika karaktär. Vagt kände jag ändå igen stilen, igår.

 

[vintomas]

Det fanns ganska mycket syra kvar... Tror inte den har jättemycket utvecklingspotential ytterligare, men vem vet. Fanns ändå, som sagt, en del syra kvar.

Kul att höra! Jag kan lugna dig med att syran i champagner inte försvinner med lagring. (Ett missförstånd som är märkligt vanligt.) En kraftig champagne från ett syrarikt år, som 2004, kan definitivt lagras flera decennier till, om man gillar mognadstoner. Och om man råkar ha fler flaskor liggande av en skumpa som kostade 4990 kr vid lansering 2013.

 

[Darth Angelus]

Kul att höra! Jag kan lugna dig med att syran i champagner inte försvinner med lagring. (Ett missförstånd som är märkligt vanligt.)

Du har naturligtvis helt rätt (inte ironi).
Jag är dock inte säker på att det egentligen finns ett missförstånd om att syran i champagner försvinner med lagring. Givet sammanhanget det sägs i, så är jag snarare benägen att tro att vad som menas är en upplevd grej, att syrorna får inte samma framträdande roll (relativt sett) i hela smakintrycket av en lagrad champagne som i en ung dito.
Det var också i denna - upplevda - bemärkelse som jag skrev det du citerade.

Jag kan visserligen bara tala för mig själv, men jag har i vart fall aldrig tagit det för en naturvetenskapligt (kemiskt) objektiv utsaga, att syran i champagner försvinner med lagring. Har inte heller inbillat mig att pH-värdet skulle närma sig 7 (neutralt), efter lång lagring. Det vore totalt nonsens att tro på någotdera av de senast ovanstående två påståendena.

Men även om jag anser att den naturvetenskapligt objektiva bemärkelsen vore korrektast, egentligen, så ser jag det inte som konstigt att i en kontext där smak av vin diskuteras, så åsyftas upplevd syra snarare än verklig närvaro av dito (alltså vad man skulle kunna mäta med instrument).

Kanske skulle man kunna komma på något bättre sätt att uttrycka sig, som egentligen är korrektare än att säga att syran försvinner med lagring av champagne, dock, som ändå förmedlar samma information och gör det någorlunda koncist.

Men nog om det.

En kraftig champagne från ett syrarikt år, som 2004, kan definitivt lagras flera decennier till, om man gillar mognadstoner. Och om man råkar ha fler flaskor liggande av en skumpa som kostade 4990 kr vid lansering 2013.

Bra att veta. Förmodligen upplevdes syran som mindre framträdande, i och med kraften av övriga smaken.

Får se hur länge jag sparar min andra flaska VVF 2004. Den hade ändå långt kvar tills den skulle börja tappa, men vad jag var osäker på är om den skulle bli så mycket bättre. Kanske om man gillar mognadstoner, som du skriver.

 

[vintomas]

Jag uttrycker mig som jag gör för att jag har hållit många kurstillfällen på grundläggande nivå i Munskänkarna. Jag märker då att det finns en del folk som har svårt att isolera grundsmaken syra även efter de utsatts för viner med varierande syranivå och fått ledtrådar av den som håller lektionen. (Man behöver ingen pH-mätare för att grovuppskatta syranivån i ett vin på skalan hög/medel/låg utan enbart en tunga.) Ett av de vanligaste felen/svårigheterna i de sammanhangen är - märkligt nog - de som har svårt att skilja på syra och beska när de ska beskriva ett vin, förmodligen för att allt som "biter till i munnen" blir samma sak för den otränade gommen.

Detta är opraktiskt om man ska klara 1-betygsprovet hos Munskänkarna, där man förmodas kunna skilja mellan två vita viner med olika syranivå.

Det är också opraktiskt i champagnesammanhang om man vill kunna skilja på hög/låg andel chardonnay, malolaktisk jäsning eller ej, och årgångar med hög och låg syra. Om man inte tränar sig att separera ut det faktiska syraintrycket, oavsett om det finns ekfatstoner, varierande dosage, pinot-toner o.s.v., är man rätt chanslös när det gäller att vara en "analytisk provare". (Sedan brukar man gissa fel ändå de flesta gånger, men det är en annan sak...)

Baserat på vad jag sett vissa kursdeltagare hos Munskänkarna, skulle jag i champagnesammanhanget kunna tänka mig att det finns de som kopplar ihop syra ("faktisk syra", grundsmaken) med aromer av syrliga frukter som gröna äpplen och citrusfrukter, eftersom dessa ofta förekommer ihop i ung champagne. När dessa aromer dämpas i det mogna vinet och ersätts med aromer av sådant som man inte på förknippar med syrlighet - t.ex. torkade frukter, nötter, kryddor - så "hittar" man inte ledtråden till syran trots att den faktiskt finns på tungan. Det är i så fall en träningssak att lära sig att smaka med tungan och inte låta sig luras av näsan när man letar efter syra!

Jag har vid tillfälle faktiskt hört folk som druckit champagne länge fråga saker i stil med "vad händer med syran eftersom den försvinner", så det är en uppfattning som uppenbarligen florerar, snarare än bara ett sätt att uttrycka sig. Annars skulle jag inte kommentera den här... Märkligt nog har jag aldrig hört samma fråga om andra (vita) viner, men intresset för långlagrade vita viner utan bubblor är ju inte lika utbrett i vårt avlånga land, och nog inte lika omistligt för utpräglade lyxlirare.

 

[Omar Khayyam]

Jag uttrycker mig som jag gör för att jag har hållit många kurstillfällen på grundläggande nivå i Munskänkarna. Jag märker då att det finns en del folk som har svårt att isolera grundsmaken syra även efter de utsatts för viner med varierande syranivå och fått ledtrådar av den som håller lektionen. (Man behöver ingen pH-mätare för att grovuppskatta syranivån i ett vin på skalan hög/medel/låg utan enbart en tunga.) Ett av de vanligaste felen/svårigheterna i de sammanhangen är - märkligt nog - de som har svårt att skilja på syra och beska när de ska beskriva ett vin, förmodligen för att allt som "biter till i munnen" blir samma sak för den otränade gommen.

Detta är opraktiskt om man ska klara 1-betygsprovet hos Munskänkarna, där man förmodas kunna skilja mellan två vita viner med olika syranivå.

Det är också opraktiskt i champagnesammanhang om man vill kunna skilja på hög/låg andel chardonnay, malolaktisk jäsning eller ej, och årgångar med hög och låg syra. Om man inte tränar sig att separera ut det faktiska syraintrycket, oavsett om det finns ekfatstoner, varierande dosage, pinot-toner o.s.v., är man rätt chanslös när det gäller att vara en "analytisk provare". (Sedan brukar man gissa fel ändå de flesta gånger, men det är en annan sak...)

Baserat på vad jag sett vissa kursdeltagare hos Munskänkarna, skulle jag i champagnesammanhanget kunna tänka mig att det finns de som kopplar ihop syra ("faktisk syra", grundsmaken) med aromer av syrliga frukter som gröna äpplen och citrusfrukter, eftersom dessa ofta förekommer ihop i ung champagne. När dessa aromer dämpas i det mogna vinet och ersätts med aromer av sådant som man inte på förknippar med syrlighet - t.ex. torkade frukter, nötter, kryddor - så "hittar" man inte ledtråden till syran trots att den faktiskt finns på tungan. Det är i så fall en träningssak att lära sig att smaka med tungan och inte låta sig luras av näsan när man letar efter syra!

Jag har vid tillfälle faktiskt hört folk som druckit champagne länge fråga saker i stil med "vad händer med syran eftersom den försvinner", så det är en uppfattning som uppenbarligen florerar, snarare än bara ett sätt att uttrycka sig. Annars skulle jag inte kommentera den här... Märkligt nog har jag aldrig hört samma fråga om andra (vita) viner, men intresset för långlagrade vita viner utan bubblor är ju inte lika utbrett i vårt avlånga land, och nog inte lika omistligt för utpräglade lyxlirare.

Keep writing, Maestro. Mycket lärorikt, som vanligt.

 

[Darth Angelus]

Ok, vintomas, det förklarar bättre varför du uttryckte dig som du gjorde.

Jo, det kräver förstås en hel del systematiserad träning för att bli en ”analytisk provare”, som du kallar det.
Det förvånar mig faktiskt att det finns vissa som tror att syrorna bokstavligen försvinner ur champagne i och med lagring. Hur skulle det gå till, med en sluten flaska, rent fysikaliskt? Misstror inte att du mött folk som har den missuppfattningen, dock, speciellt bland de som är helt oerfarna vid vin.
Uppriktigt känns föreställningen som du beskriver lite som om någon skulle tro att smakbeskrivningar som ”ton av x” eller ”inslag av x” innebär att produkten faktiskt är smaksatt med x. Så kan det nog vara med gin (smaksatt med enbär, exempelvis), men knappast är det fallet för vin.