En resa till Taurasi

Diskussion i 'Resor' startad av Fredrik L, 14 maj 2018.

  1. Fredrik L

    Fredrik L Medlem

    De senaste tre åren har jag besökt Taurasi i södra Italien för att lära mig mer om vinerna. I år lyckades jag få ett resestipendium av Munskänkarna, vilket ställer som krav på att man ska skicka in en reseberättelse efteråt. Det känns ju onödigt att skriva en lång text som knappt några läser, så jag lägger ut den även här, om någon skulle vilja få tips på bra producenter i området. Ställ gärna frågor, då jag inte har skrivit så detaljerat som jag skulle kunna ha gjort om jag hade mer tid.

    Distriktet Taurasi DOCG ligger i regionen Kampanien i södra Italien. Efter en biltur på ungefär en timme från Neapel är man på plats uppe i bergen. Vindistriktet består av 17 byar, och vingårdarna ligger i allmänhet på 300-600 meters höjd över havet. Ån Calore flyter genom hela distriktet. Temperaturskillnaderna mellan dag och natt är betydande och är en bidragande faktor till den långsamma mognaden bland druvorna, trots att Taurasi ligger långt söderut. Druvan som används för Taurasivinerna är den blå Aglianico. Denna är så långsamt mognande att skörden kan ske så sent som i mitten av november för de högst belägna vingårdarna, vilket sägs vara sist i hela Italien. Enligt reglerna får man förutom Aglianico även ha upp till 15 % Piedirosso i Taurasivinerna, men detta är något som undviks av alla kvalitetsproducenter. Aglianico ger i allmänhet fylliga viner med hög syra och påtagliga tanniner. De är därför väldigt lagringsdugliga, och behöver oftast lagras ett bra tag innan de är drickfärdiga. Av vissa kallas de därför för söderns Barolo. Reglerna kräver minst 3 års lagring, varav ett år på fat, innan de får säljas, medan riservorna måste lagras minst 4 år. De flesta producenter verkar dock vänta minst 5-6 år innan de släpper sina viner. Även de vita druvorna Falanghina, Coda di Volpe, Fiano och Greco är viktiga i området, och de två sistnämnda har DOCG:er som angränsar till Taurasi DOCG (Fiano di Avellino DOCG respektive Greco di Tufo DOCG). Många i Taurasi producerar därför även dessa vintyper. Internationella druvsorter lyser helt med sin frånvaro i området.


    I Sverige är det framför allt Mastroberardinos, och viss mån Feudi di San Gregorios, viner som är kända bland vinintresserade. Dessa två stora producenter har jag dock redan besökt vid en tidigare resa, varför jag denna gång koncentrerade mig på ett antal mindre vinerier med bra rykte.


    I distriktet bodde jag och min resekamrat i den centralt belägna by som har samma namn som distriktet - Taurasi. Kommunen har cirka 3000 invånare och är rätt så sömnig. Här finns dock ett antal producenter som gör väldigt bra viner, några enkla restauranger och ett bed and breakfast där vi bodde. Runt om i Taurasi finns en hel del vingårdar med väldigt gamla vinrankor. Den sandiga jorden med visst vulkaniskt inslag har medfört att phyloxeran inte kan överleva där, och vi har därför kunnat se stockar som sägs vara ända upp till 200 år gamla, beskurna enligt en gammal pergolateknik.

    P4298310 (1).jpg

    Första dagen besökte vi Cantine Lonardo i Taurasi. De har runt 5 hektar vingårdar runt byn i diverse olika lägen. Vi besökte tillsammans med vinmakaren Antonella Lonardo deras ytterst spartanska vineri, och provsmakade därefter deras vingårdsbetecknade Taurasi Coste 2012, vilket precis som alla deras andra Taurasiviner har lagrats på stora botti. Cantine Lonardo experimenterar med att korta ned macerationen och skörda tidigare, i mitten av oktober, för att få Taurasis som ska gå att dricka tidigare, något som märktes i vinet som var slankt, präglat av både blå och röda bär, läder, tobak och med hög syra och små tanniner. Lonardo gör även vitt vin på den ytterst sällsynta lokala vita druvan Grecomusc’, som de länge var helt ensamma att tillverka. Grecomusc’ heter egentligen Roviello, men har en lokal benämning här där den odlas i olika privatpersoners småodlingar sedan lång tid tillbaka. De har två olika buteljeringar av årgång 2015, där den vanliga har lagrats på ståltank och har toner av citron, persika, med bra syra. Den variant som har jäst på ek kallas för Burlesque och genomgår malolaktisk jäsning utan temperaturkontroll. Denna har mer kraft och toner av mogen gul frukt, melon och mineral. Syran upplevs som lägre.
    P4288290 (1).jpg

    Dag två inleddes med ett besök hos Cantina Perillo i byn Castefranci. I italienska vinguider påtalas att ingen provning av Taurasi bör göras utan att ha med en flaska av Perillo, som anses göra arketypisk Taurasi. Vingårdarna omfattar 4,5 hektar, och ligger på hög höjd mellan 500-600 meters över havet. Stockarna är i allmänhet planterade på 1920- och 1930-talen, och runt vineriet är de fortfarande samplanterade med fruktträd enligt det gamla bruket. Skörden brukar ske runt 10-15 november. Michele Perillo är känd som en traditionalist som stolt talar om den lokala Aglianicoklonen Coda di Cavallo (hästsvansen) och strävar efter att lagra det mesta i stora botti. Vinerna är rustika, har en tydlig körsbärskaraktär med hög syra och ordentliga tanniner, detta trots att de viner som Perillo säljer just nu är årgång 2006 och 2007! Perillo har även en del gamla stockar av den vita Coda di Volpe utspridda i vingårdarna och gör därför även några tusen flaskor av detta gulfruktiga och lite honungsdoftande vin.
    P4298297 (1).jpg
    P4298291 (1).jpg

    På eftermiddagen höll jag knappt på att komma fram till Di Prisco, då en ihärdig hagelskur gjorde det svårt att ta sig fram på de små vägarna bland kullarna. Till slut avtog dock haglandet och jag välkomnades till en välskött vingård i Fontanarosa. Detta är en familjeangelängenhet, där pappa Pasqualino di Prisco numera får hjälp av sina tre barn i åldrarna runt 20. De har 10 egna hektar vingårdar och arrenderar ytterliga 3,5 hektar. Vidare köper de in en del druvor från områden där de själva inte äger vingårdar. Deras stockar är relativt unga, runt 20 år, och ligger på ungefär 400 meters höjd över havet, vilket räknas som relativt lågt beläget i distriket, något som bidrar till en en mjukare stil på vinerna. Deras källare är vacker, byggd av den lokala kalkstenen som finns i trakten. De använder såväl barriques som botti, men går alltmer över till att enbart använda de stora botti, eftersom Pasqualino menar att vinerna åldras bättre av detta. Här provade jag en Taurasi 2001, helt lagrad på barrique. Den var komplex med toner av plommon, tobak, läder, örter, torkad frukt, kanel och fat. Tanninerna var söta och mogna och syran medelhög. Hos Di Prisco menar de att en Taurasi ska öppnas 12 timmar innan det ska drickas, för att det ska hinna andas ordentligt. Deras vita Fiano och Greco var mycket bra med mineral som förenande faktor.
    P4298301 (1).jpg

    Dag tre inledde vi med en provning hos Guastaferro i den spartanska provningslokalen i ett av få hyreshus i Taurasi. Producenten omtalas tillsammans med Cantine Lonardo av amerikanska kritiker som en av de mindre Taurasiproducenter som är allra bäst just nu. Raffaele Guastaferro har 7 hektar runt byn, varav 1,5 av dessa består av 150-200 år gamla gigantiska vinrankor, vilka används till Riservan i bra årgångar. Hans yngsta stockar är 60 år gamla, och druvorna från dessa använder han ofta till sitt enklaste Aglianicovin, som han inte klassificerar som en Taurasi. Lagring sker sedan drygt 10 år tillbaka enbart på botti, men Raffaele berättar att han funderar på att helt ta bort fat för att på så sätt påverka vinet så lite som möjligt, något som han tror ska minska tanninerna och lyfta fram frukten. Det skulle i så fall vara ett helt nytt tillvägagångssätt när det gäller att vinifiera Taurasi (och strängt taget skulle det inte vara en Taurasi eftersom det krävs ett år på fat). Riservorna kunde vi inte prova i år, eftersom han inte har så många flaskor kvar, men vi fick prova en vertikal av hans vanliga Taurasi - årgångarna 2008, 2010 och 2013. Dessa årgångar gjordes ingen riserva, så även frukten från de äldsta stockarna finns med här. Vi upplevde dem som komplexa, med kraftig och koncentrerad smak och tydlig mineralitet. Med ålder kommer en ton av bränt socker och buljong in i vinerna, medan de yngre är tydligare rödfruktiga och med kraftiga tanniner. Raffaele tycker inte att vinerna ska lagras, utan han dricker dem gärna när som helst efter att de har släppts. Även en Grecomusc’ provades, då Guastaferro sedan 2017 är den andra producenten som buteljerar en sådan. Hans egna stockar är ännu för unga, men han köper in druvor från lokala familjer, och gör ett fylligt vin med tropisk frukt i doften, bra syra och toner av gul frukt och grillad citron i munnen.
    IMG_4163.jpg
    Raffaele Guastaferro och hans 200-åriga stockar (från en tidigare resa)
    P4308315 (1).jpg

    Andra besöket för dagen var hos Donnachiara i Montefalcione, en kommun där man förutom Taurasi DOCG även får göra Fiano di Avellino DOCG. Vineriet är nytt och påkostat och den karismatiska ägaren Ilaria Pettito är en modern affärskvinna, som efter avslutade juridikstudier bestämde sig för att utveckla familjens vinproduktion. Hon har runt 20 hektar, framför allt Aglianicostockar runt byn Torre Le Nocelle på relativt flat mark 300 meter över havet, men de odlar även Fiano runt vineriet samt köper in druvor. De vinifierar sin Taurasi på nya barriquer, har anställt den kände enologen Riccardo Cotarella som konsult och satsar hårt på att marknadsföra sina viner och sin region. Donnachiara har en bred portfölj av viner gjorda av hela paletten av kvalitetsdruvor i regionen. Stilen kan beskrivas som modernistisk och publikfriande med mjuka och fruktiga viner. Vi smakade bland annat en Taurasi 2013 och en Taurasi Riserva 2012. Båda hade fattoner, mogen frukt och lite lakrits. Syran och tanninerna var medelstora och balanserade. Riservan var ett snäpp elegantare med svalare mörk frukt jämfört normalens något rödare frukttoner. Bland de vita var Falanghinan 2017 och Fianon 2017 båda fruktiga med toner av päron, medan Greco di Tufon 2017 var stramare, gräsigare och mer seriös.
    P4308325 (1).jpg

    Vårt sista besök för denna gång var hos Antico Castello i kommunen San Mango sul Calore. Här möttes vi av Chiara Romano och hennes mamma, vilka bjöd på viner, kaka och digestifer. Chiara driver tillsammans med sin bror Francesco vineriet sedan cirka 10 år tillbaka, efter att gradvis ha tagit över verksamheten från föräldrarna. De har cirka 10 hektar vingårdar centrerade runt vineriet på 400-450 meters höjd, och använder enbart egna druvor från 15-20 år gamla stockar till sina viner. Jordarna består av sand med vulkaniska inslag, som har ett hög andel potassium i sig, vilket enligt Chiara tenderar att ge ett salt inslag i vinerna. Vi provade en Taurasi 2012 som hade lagrats två år på botti. Vi upplevde den som mörkfruktig, med inslag av tobak, lite kött och örter. Syran var bra, och tanninerna något nedslipade för att vara Taurasi, vilket gör att det är lämpligt att dricka nu med rätt mat - mamma Romano rekommenderar pasta med ragu. Taurasi 2010 Riserva har legat 3 år på fat, delvis på stora botti, delvis på barrique. Här fann vi förutom den mörka frukten vissa inslag av röda bär, tillsammans med örter, salt och te. Tanninerna och syran fanns där och bidrog till den långa eftersmaken. Den sista Taurasin vi provade var en 2008, som mest har lagrats på barriquer och tonneauer. Här fanns mer mognadstoner, vissa fattoner i form av choklad och nötter, frukten var av det röda slaget. Tanninerna var finkorninga och syran hög. Det vita vin vi provade var en Greco ”Mido” 2014, som är något av ett experiment. Eftersom 2014 var ett svårt år pga värmen (till skillnad mot resten av Italien där året verkar ha präglats av regn och kyla) så beslutade sig syskonen Romano att prova något nytt med sina greco-druvor. Vinet har därför macererat med skalen i 7 dagar, vilket ger en guldgul färg med tydlig doft av honung och marmelad. I munnen återfinns honungen, nu parat med kanderade citroner och salt. Syran är medelhög och det finns antydningar till tanniner. Chiara kallar vinet för ”a red wine with a white dress” med anledning av strukturen.
    P4308335.jpg
     
    Last edited: 14 maj 2018
    Beo, Mats Petri, Mats och 17 andra gillar detta.
  2. Mattias Schyberg

    Mattias Schyberg Administratör

    Mycket läsning. Får återkomma, men det ser mycket bra ut. Tack!
     
    Fredrik L gillar detta.
  3. gece

    gece Man vänjer sig.

    Kul läsning! Hipstern i mig blir sugen på att prova Grecomusc' :)
     
    Fredrik L gillar detta.
  4. Fredrik L

    Fredrik L Medlem

    Det är en trevlig druva. Lagras även bra - förra året drack vi en riktigt fin 2008. Lite svår att få tag på bara...
     
  5. Omar Khayyam

    Omar Khayyam Provningsskribent

    Mycket fin läsning! Jag har varit på en Kampanienupptäcksfärd hemifrån köket sedan några år tillbaka och gillar både röda och vita viner därifrån men inte kommit iväg på riktigt. Vad har du för åsikter om det magra utbudet i svedala? En känsla jag ofta får är att det är litet ojämn prissättning där vissa är på tok för billiga för sin kvalitet och andra för dyra.
     
    Fredrik L gillar detta.
  6. sunqan

    sunqan Vinös

    Kan det verkligen finnas så mycket kalium i marken så att det ger vinet en salt smak, med mindre än att det börjar bli farligt att dricka det? Eller är natriumhalten också förhöjd?
     
    Mattias Schyberg gillar detta.
  7. Fredrik L

    Fredrik L Medlem

    Det har jag inte den minsta aning om, men det finns säkert någon här på forumet som kan ha en mer välgrundad åsikt.
     
  8. Fredrik L

    Fredrik L Medlem

    Jag får erkänna att jag sällan dricker det fåtal som letar sig in på Systembolaget. Feudis bastaurasi är väl ok, men kanske aningen dyr här i Sverige. Mastroberardinos vanliga Taurasi kan jag också tycka har för högt pris, medan Riservan är mer prisvärd. Bland de vita finns det väl knappt några? Kom väl en Greco med lite ålder förra året, och en så finns det väl någon Fiano eller Falanghina för under hundringen? Dessa har jag inte provat. Trist är det hur som helst att det inte finns så stort utbud.
     
  9. Patrik Sellin

    Patrik Sellin fd Innertällmo Bryggeri Provningsskribent

    Spekulerar bra men:
    Kalium är väl något som växter behöver och man normalt tillför med gödsel? Ett överskott på kalium i marken kanske gör att druvorna tar upp mer än de behöver? Små förändringar i salthalten kan nog påverka smaken - och här är det väl bara nyanser vi talar om?
     
  10. Mattias Schyberg

    Mattias Schyberg Administratör

    Det är väl enbart natrium som bidrar med salta smaksensationer dessutom, eller hur var det med det där? Kalium i sig smakar väl inte salt alls?
     
  11. Patrik Sellin

    Patrik Sellin fd Innertällmo Bryggeri Provningsskribent

    Kaliumklorid används som ersättning för vanligt salt - så det finns en sälta där också.
     
    Mattias Schyberg gillar detta.
  12. sunqan

    sunqan Vinös

    Jag vet inte hur det är för växter, men för oss människor är natrium-kaliumbalansen väsentlig, och mängden kalium vi har i kroppen är väldigt mycket mindre än mängden natrium.
     
    Mattias Schyberg gillar detta.
  13. Mattias Schyberg

    Mattias Schyberg Administratör

    Även utan klorid som här?
     
  14. Patrik Sellin

    Patrik Sellin fd Innertällmo Bryggeri Provningsskribent

    Det finns alltid en motjon, vilken det är i det här fallet är svårt att säga: Klorid, sulfat, karbonat eller nitrat. Alla smakar salt i större eller mindre utsträckning. I ett vin behövs nog extremt lite för att man ska börja få en förnimmelse. Kalium ger tydligen också en lite bitter känsla.
     
    sunqan och Mattias Schyberg gillar detta.
  15. sunqan

    sunqan Vinös

    Vad jag kunnat hitta är att man gödslar med kaliumsorbat, som även används som konserveringsmedel (inte i vin då).
    Och att vulkaniska bergarter imnehåller kalium stämmer rätt bra. Men...känns det i smaken? intressant att de lyfte fram just kalium som en smakgivare och just sälta.

    Google säger för övrigt att vin innehåller 99 mg kalium/liter.
     
    Mattias Schyberg gillar detta.

Dela sidan