Med
@vintomas på Crocifisso i Centrala Yokohama
Fem mogna flaskor och fem ganska olika sätt att åldras. Flor de Pingus hade uppenbarligen vägrat läsa sin födelseattest. Alión hade gjort motsatsen. Beaucastel befann sig på en märkligt vacker platå. Pesquera vann kvällen. Och ett 29-årigt österrikiskt isvin på Zierfandler visade sig vara mer akademiskt intressant än gastronomiskt livskraftigt. Vilket inte behöver vara ett dåligt betyg.
Château de Beaucastel Châteauneuf-du-Pape Blanc Roussanne Vieilles Vignes 2009, 93p
Inte alls vad man kan förvänta sig. Jag var helt lost in space. Detta brukar ju bete sig betydligt fetare och närmast oljigt, men oavsett ett vackert vin som för min smak befann sig i perfekt fas.
Gul frukt, kvittensylt, lite citrus, vax och honung. Med luft kommer fler lager, örter och en svagt bitter ton som håller ihop allt. Tät och bred struktur, men inte tung. Syran är lägre än vad jag normalt trakterar min gom med när det gäller vitt, men här fungerar det. Naturligtvis. Balansen kommer från struktur, fantastisk mineralitet och den lilla bitterheten i avslutet.
Komplext, långt och nog lite eljest. Det här är 100 procent Roussanne från mycket gamla stockar och endast omkring 6 000 flaskor görs. Producenten själv har dessutom den ganska underbara rekommendationen att vinet bör drickas inom tre år eller först efter 15. Vid 17 års ålder gjorde den här flaskan ett rätt övertygande argument för teorin.
Ett stort vitt vin, och betydligt mer elegant än ryktet föreskriver.
Dominio de Pingus Flor de Pingus 2003, 91p
Betedde sig ungefär som en tioåring.
Mörk frukt fortfarande förvånansvärt närvarande, svarta körsbär, cassis och plommon, med lakrits, grafit, lite kaffe och krydda bakom. Tät men inte klumpig. Tanninerna har inte rundats av och det finns fortfarande gott om struktur, röda bär och energi kvar. Syran är nära för hög, precis på min toleransgräns...
Det märkliga är ungdomligheten. Jag hade förväntat mig ett betydligt mer tertiärt vin, men 2003 Flor de Pingus tycks ha bestämt sig för att åldrande är något som främst drabbar andra. Tidiga professionella noter beskrev redan från början årgången som mycket rik, med cassis, grafit, lakrits, rök och espresso, vilket fortfarande känns igen i vinets grundkaraktär.
Mycket gott. Och nästan provocerande piggt.
Bodegas y Viñedos Alión 2007, 90p
Här var det tvärtom.
Perfekt fyllnadsnivå, men en riktigt usel kork. Den typen som får en att börja kalkylera förlusten redan innan korkskruven lämnat flaskan.
Tack och lov inte oxidativ.
Däremot betedde sig vinet som en herre kanske 10 till 15 år äldre än årgången antyder. Torkade körsbär, läder, tobak, ceder, lite jord och balsamiska drag. Frukten finns där, men har lämnat första parkett åt de vackert tertiära tonerna. Mjuk och ganska elegant struktur, med tanniner som fortfarande har grepp om tillvaron.
2007 beskrevs ursprungligen som betydligt ungdomligare, med mörka körsbär, viol, björnbär, krydda, läder och lagerblad samt ordentligt med lagringspotential. Min flaska hade uppenbarligen tagit snabbfilen genom den utvecklingen.
Högre mognadsgrad än 2007.
Tinto Pesquera Gran Reserva 1994, 98p
Kvällens vin för mig.
Det här hade precis allt jag söker i mogen, bättre RdD. Fortfarande frukt, men helt integrerad med tobak, läder, ceder, jord, kryddor och den där lätt animaliska tonen som gör att man fortsätter sniffa i glaset långt efter att det egentligen är dags att dricka.
Strukturen är det fina. Syran är perfekt för både findrickning och mat. Tanninerna är mjuka men inte döda. Frukten har blivit mörkare och torrare men inte försvunnit. Eken har slutat vara en separat ingrediens och är en väl domesticerad del av helheten. Ingen komponent försöker imponera på egen hand. Allt sitter där det ska.
Alejandro Fernández var en av de centrala pionjärerna bakom RdD:s moderna framväxt och var med när appellationen fick sin DO 1982. Det känns nästan i glaset här. Detta är Ribera från en generation som inte behövde fundera över hur Ribera skulle smaka. De var helt enkelt dem som bestämde det.
1994 Gran Reserva är precis min sorts vin. Fullmoget, komplext och långt med intensitet utan att vara geriatriskt.
Stiftsweingut Heiligenkreuz, Zierfandler Eiswein Ried Wiege 1997, 93p
Här var själva ursprunget ändå mer fascinerande än innehållet.
Vinet piumpar på sina sista armhävningar. Frukten har börjat dra sig undan och kvar fanns torkad gul frukt, honung, citruskonfekt och mogna, lätt nötiga toner. Sötman fanns förstås där, men energin har börjat falna. Inte trasigt, bara på väg ut genom dörren.
Men vilken underbart absurd flaska att få dricka.
Zierfandler är en gammal, lokal specialitet i Thermenregion söder om Wien, även kallad Spätrot. Genetiskt är den en naturlig korsning med Roter Veltliner som ena föräldern och en Traminerliknande sort som den andra. Traditionellt har den ofta blandats med den lokala Rotgipfler under namnet Spätrot-Rotgipfler.
Och vingården har en minst sagt anständig historia. Freigut Thallern överlämnades 1141 av markgreve Leopold IV till cistercienserorden och vin har odlats kontinuerligt sedan dess. Anläggningen skapades med Clos de Vougeot i Bourgogne som förebild. Ried Wiege räknas till egendomens (och Österrikes) bästa lägen.
Detta är dessutom ett Eiswein. En 1997 Zierfandler Eiswein från Ried Wiege, gjord på ett cisterciensergods med snart 900 års vinhistoria. Med ett ben i graven, men nästan fullt vitalt, var den ett akademiskt samtalsämne och på sitt sätt kvällens mest långlivade flaska.
Mitt livs första 100% Zierfandler, och dessutom ett isvin ovanpå det. Det är sådant som gör att man fortsätter gräva djupt i vinauktionerna.
Ristorante Crocifisso, Yokohama
Vinerna ovan dracks på
Ristorante Crocifisso i Yokohama, och restaurangen förtjänar egentligen ett eget kapitel. Crocifisso är i grunden sicilianskt, men köket är betydligt mer intressant än vad den etiketten antyder. Kökschefen har arbetat i Piemonte, Bologna, Toscana och Puglia, och restaurangens idé är att kombinera den italienska regionala traditionen med riktigt bra japanska råvaror. Det märks. Inte som någon konstruerad "fusion", utan som ett italienskt kök som råkar ha tillgång till några av världens bästa råvaror. Köket levererar modern mat som är utomordentligt ambitiös.
Och maten denna kväll var
fullständigt lysande.
Rätterna var precisa utan att bli tillgjorda, vackra utan att kännas konstruerade och framför allt förbannat goda. Det finns en generositet i smakerna som jag ofta saknar på restauranger som fokuserar makeup mer än innehåll. Här verkar köket fortfarande tycka att den viktigaste uppgiften är att gästen skall vilja ha nästa tugga. Mycket klokt.
Crocifisso arbetar bland annat med klassiska sicilianska råvaror som sjöborre och sardiner, tillsammans med kanin, gris och lamm, men behandlar dem genom ett modernt japansk-italienskt råvarufilter. Och jag är uppenbarligen inte ensam om att uppskatta vad de håller på med. De är med på fjolårets lista av Tabelog med Japans 100 bästa italienska restauranger. (Motsvarar matemagiskt en av Sveriges 8-10 bästa italienska restauranger).
Men det som verkligen gjorde kvällen var kanske servicen.
Så här tycker jag att bra restaurangservice skall fungera. Vänlig, kunnig och personlig, men aldrig påträngande. Ingen stel koreografi. Ingen känsla av att vi gäster stör en noggrant regisserad föreställning. Tvärtom. Vi blev omhändertagna med värme, humor och en genuin vilja att vi skulle ha en riktigt bra kväll. Gillar att de inte tar betalt för hur många flaskor vin man tar med sig, utan hur många glas som varje gäst behöver under kvällen.
Crocifisso ligger högst upp i en unik byggnad som heter DELIS Yokohama, bara några minuters promenad från Yokohama Station, med stora glaspartier och utsikt över staden. Jag kommer definitivt tillbaka.
Några av plattorna i omvänd kronologisk ordning:
