StefanAkiko
Återgår till pendeldrickning post-COVID.
Sedan jag var en liten pojke i W'sterbotten, har jag fascinerats av körsbär.
Suverän smak, men svår att lagra. IRansk och turkisk körsbärsmarmelad var under många år en resort. Men, då socker bara blir mer och mer medicisnskt BLÄÄÄHRGH då man åldras har dessa ådror också diskvalificerats. Men, för oss körsbärsälskare finns en magisk möjlighet, som centraleuropéer insåg redan för 1000 år sedan, och som jag, trots AI, Internet, Information everywhere osv, inte insåg förrän alldeles nyligen. Och gärna delar med mig av. För jag tror det finns fler som jag, som efter det första GULA körsbäret i Japan, eller det första BESKA körsbäret i Uppsala eller det första saliverande körsbäret i Umeå helt enkelt började älska körsbär.
Och i Centraeuropa gör deinte bara vin och komplicerad ingenjörskonst, de gör också Kirsch. Bränt körsbärsdestillat. OCh detta är inte Pelle påhörnet som säjer 20-litersdunkar kräkmedel till tonåringar, det handlar om hardcore konst och hantverk på nästa nivå.
Första gången jag serverades Kirschwasser, hade jag inte ens en blekaste om att denna typ av alkohol existerade. Det var över 30 år sedan. Den första smutten helt klart åstadkom PTSD i mig. Sammalika som min första gulpade en 6:a Grappa på restaurang i Piemonte. Kräkreflex aktiverad OCH nedtryckt av extrema mängder självdisciplin...
Med min sugiga förståelse för tyska, at the time, tolkade jag Kirschwasser som "Kyrkovatten". Jag tänkte dopfunt och mördade pedofila präster, allt nedbränt till en extraherad helvetesnärvaro av förfärlighet.
Men, efter mina senaste affärsresor till Tyskland, Österrike, Schweiz och Czech Republic och affärsmiddags-tvångsdrickning av denna säregna dryck, har jag plötsligen utvecklat en total Acquired Taste. Så, jag sökte järnet på Amazon.jp och fann två sorter.
Dessa drycker är per juridik "eau-de-vie".
Den här versionen är gammal och totalt i renons av sötma.
Alkoholen i sig själv ger extra hår på bröstet och vidgade skuldror. Förfärlig och hemsk.
Satans röv.
Men... Då man åtnjutit sensibilisering bland älskare och förstått hur komplicerat det är att bränna bra Kirschwasser och med vilken passion detta skapas, är det omöjligt att inte hänföras av de komplexa körsbärs-stick av skal, skaft och ved som helt enkelt bara äger i denna dryck.
Om du gillar Tresterbrand, Marc och Grappa utan jävla socker, kanske steget inte är så långt. Men om du fortfarande har svårt för Grappa utan socker... Då behöver du kämpa på lite.
Jag är gärna ditt support animal!
Dubbeldestillerade moreller. Sägs ha en stark körsbärsarom (jag är blind) med tydliga noter av mandlar (mer bittermandel om du frågar mig) som allmänt tolkas som kvalitetssignaler. Detta destilleris Kirsch hissas för de komplexa smkaerna, dofterna, dess styrka (hej å hå, 40%) och balans.
Detta dryck (fråga inte!) uppfattar jag inte alls som särskilt svårt att begripa. Inga taggiga kanter, inga kräkreflexer och osöt, hardcore jävlar anamma fucking mjuff! Kanske kräver några års tillvänjning, men efter man begriper att det finns fler människor i Europa som *ÄLSKAR* detta dryck (fråga inte!) än det finns människor globalt som förstår det svenska språket... Ja, då kanske de som älskar detta har en poäng.
Här är mina första tankar om denna dryck, utifrån vad jag Googlat, intervjuat och pratat mig fram till bland dem som bränner detta komplexa mirakel till destillerad dryck och dedikerar sina liv till att skapa perfektion av körsbär, och dem som smuttar detta magiska elixir kväll efter kväll på lokala hak i centrala Europa.
För min egen djupare förståelse för detta uttryck av delad kärlek för körsbär och hur kunna njuta dessa snabbt mögliga bär/frukter hela året, har jag frågat ett AI om djupare insikter. Om du ogillar AI eller tycker att de bara producerar porr eller Trumps nästa uttalande, låt då bli att läsa.
Kirschwasser (tyska för ”körsbärsvatten”) – oftast kortat till kirsch – är ett traditionellt, kristallklart körsbärsbrännvin som destilleras av jästa körsbär (klassiskt surkörsbär/morello) där även kärnorna följer med i jäsningen. Det handlar alltså inte om en söt likör, utan om ett torrt, rent eau-de-vie som fångar både fruktens arom och den diskreta bittermandelton som kommer från kärnorna. Från Schwarzwald till Alperna har kirsch vävts in i lokala kök, bakverk och brännvinskultur. Här får du en pan-europeisk översikt: vad som definierar kirsch/kirschwasser, hur och var den uppstod, hur den görs, hur den smakar, vilka producenter som sticker ut – samt de nutida utmaningar som bränner på i odling, reglering och marknad. Och, inte minst, hur vinnördar bäst närmar sig glaset.
Termerna används ofta synonymt. Kirschwasser signalerar den klassiska, osötade körsbärs-eau-de-vien; kirsch är vardagsnamnet i tyskspråkiga länder, i Frankrike och Schweiz, och på engelska. Juridiskt ligger den inom EU-kategorin fruktbrännvin (minst ca 37,5 % vol, i praktiken oftast 40–50 %). Till skillnad från körsbärslikörer tillsätts inget socker.
Geografiska skydd speglar traditionen:
Gemensamt: destillation av jäst körsbärsmäss utan tillsatser; smakens kärna är ren körsbärsfrukt + fin, mandel-/marsipanlik ton från kärnorna.
Morellokörsbär har länge trivts i Schwarzwald, och här utvecklades kirsch till gårds- och bydestillat redan på 1700-/1800-talet. Kulturkopplingen är stark: Schwarzwälder Kirschtorte kräver kirsch; en liten digestif efter måltiden är tradition. Stilen: tydlig körsbärsarom, torr, ofta 40–45 % vol, gärna med lite extra tryck och kryddighet.
Been there, done that!
Producenter att känna till:
Schladerer (Staufen; klassisk Schwarzwald-stil), Scheibel (innovativ Schwarzwald-brenner), Kammer-Kirsch (historisk aktör).
Producenter:
Etter (Zug; referensflaska), Fassbind (Rigi Kirsch, musealt kunnande), Dettling (klassiska och askfatslagrade uttryck).
Fougerolles (Franche-Comté) är ”kirschland” med AOC: lokala guigne/griotte-sorter och 45 % vol som norm. Kulinariskt digestif-tänk: frosta glaset, servera iskallt, låt doften blomma när glaset värms i handen.
Producenter:
Miclo och Massenez (Alsace; skolboksexempel på ren körsbärsarom), Peureux (AOC Kirsch + Griottines), Paul Devoille (familjefirma med AOC-fokus).
Producenter:
Reisetbauer (kristallklar intensitet; även Wildkirsch i små upplagor), Rochelt (Basler/Morello, lång glaslagring, djup koncentration), Gölles (”Herzkirsche”; delvis urkärnad jäsning för finjusterad mandelton).
Frakten: små, smakrika körsbär ger bäst resultat. Surkörsbär (moreller) ger frisk syra och ofta tydligare kärnprofil; vissa sötkörsbär (guigne/hjärt-körsbär) ger rundare, parfymerad frukt.
Jäsningen: frukten krossas, kärnorna följer med (helt eller delvis). Andelen kärnor styr marsipan/mandel-tonens intensitet. Kontrollerad jäsning (ca 1–2 veckor) för att bevara arom.
Destillationen: dubbel destillation i små kopparpannor; noggranna skär (huvud/hjärta/svans) för att fånga ester- och stenaromer men undvika hårdhet. Råspriten landar ofta 65–75 % vol.
Vila och buteljering: spädning till 40–45 % vol (ibland högre). Vila i inerta kärl (glas/stål) för att gifta ihop aromerna; i Schwarzwald förekommer askträdsfat (ger rundning utan färg). Inget socker om det ska heta kirsch/kirschwasser. Sötade, fatfärgade varianter säljs som Vieille Kirsch eller likör.
[Smaken kan också vara väldigt svår att förknippa med körsbär... Bara delger mina personliga erfarenheter som en nyfiken Ignoramus.]
Skillnaderna drivs av:
2) Skadegörare: Drosophila suzukii (körsbärsvinägerflugan) kan ödelägga skördar; kräver nätning, hygien och ibland kemiska insatser – kostnadsdrivande för odlare och i förlängningen destillatörer.
3) Regler/ekonomi: förändrade stöd- och monopolsystem (särskilt i Tyskland) har pressat små brännare ut på en hård marknad; råvaran är dyr och utbytet lågt (många kilo frukt per flaska).
4) Efterfrågan/attityder: yngre konsumenter dras mot gin/whisky/tequila och cocktails; eau-de-vie riskerar ”gubbig digestif”-stämpel. Kräver kategori-utbildning, smartare storytelling och bar(n)program.
5) Global konkurrens: billiga smaksatta spriter och likörer tränger undan; utanför Europa är kirsch ännu okänt – export kräver tålamod.
Svaren som syns: premiumisering (riserva, årgång, single-orchard), snyggare paketering, samarbete med bartenders (torr, aromatisk körsbärsnot i cocktails), destilleri-besök och gastronomiskt hantverk som visar terroirvärdet. På odlingssidan: sortval, höjdlägen, nätning och biologisk bekämpning.
Cocktails: tänk kirsch som en torr, aromatisk körsbärston: Kirsch Sour, ”Rose” (kirsch + torr vermouth + halloninslag), spritiga Martinestilade serveringar, eller en Kirsch Royale (en skvätt kirsch i Champoo). Använd sötma från andra komponenter för balans - om de behövs.
Mat & bak: autentisk Schwarzwälder Kirschtorte och Zuger Kirschtorte kräver kirsch. En skvätt i fondue lyfter både smak och textur. Fantastiskt i bärkompott, vispgrädde, chokladdesserter – eller till mörk choklad och lagrad blåmögelost. I det salta köket: deglacera körsbärssås till anka/vilt med en skvätt kirsch.
Nörderi att prova: parallellprovning Schwarzwald vs Zug AOP vs Fougerolles AOC; sur- vs söt- vs vildkörsbär; årgångs- eller single-varietal-släpp. Lär känna hur kärnregin och fruktval styr stil.
[Kanske inte någonting jag längtar efter, men AI ger ibland spännande möjligheter...]
Jamen SKÅL Tamejfan!
Suverän smak, men svår att lagra. IRansk och turkisk körsbärsmarmelad var under många år en resort. Men, då socker bara blir mer och mer medicisnskt BLÄÄÄHRGH då man åldras har dessa ådror också diskvalificerats. Men, för oss körsbärsälskare finns en magisk möjlighet, som centraleuropéer insåg redan för 1000 år sedan, och som jag, trots AI, Internet, Information everywhere osv, inte insåg förrän alldeles nyligen. Och gärna delar med mig av. För jag tror det finns fler som jag, som efter det första GULA körsbäret i Japan, eller det första BESKA körsbäret i Uppsala eller det första saliverande körsbäret i Umeå helt enkelt började älska körsbär.
Och i Centraeuropa gör deinte bara vin och komplicerad ingenjörskonst, de gör också Kirsch. Bränt körsbärsdestillat. OCh detta är inte Pelle påhörnet som säjer 20-litersdunkar kräkmedel till tonåringar, det handlar om hardcore konst och hantverk på nästa nivå.
Första gången jag serverades Kirschwasser, hade jag inte ens en blekaste om att denna typ av alkohol existerade. Det var över 30 år sedan. Den första smutten helt klart åstadkom PTSD i mig. Sammalika som min första gulpade en 6:a Grappa på restaurang i Piemonte. Kräkreflex aktiverad OCH nedtryckt av extrema mängder självdisciplin...
Med min sugiga förståelse för tyska, at the time, tolkade jag Kirschwasser som "Kyrkovatten". Jag tänkte dopfunt och mördade pedofila präster, allt nedbränt till en extraherad helvetesnärvaro av förfärlighet.
Men, efter mina senaste affärsresor till Tyskland, Österrike, Schweiz och Czech Republic och affärsmiddags-tvångsdrickning av denna säregna dryck, har jag plötsligen utvecklat en total Acquired Taste. Så, jag sökte järnet på Amazon.jp och fann två sorter.
Dessa drycker är per juridik "eau-de-vie".
Den underbara, men mindre goda:
Specht, Schwarzwälder Kirschwasser Obstbrennerei sedan1910.Den här versionen är gammal och totalt i renons av sötma.
Alkoholen i sig själv ger extra hår på bröstet och vidgade skuldror. Förfärlig och hemsk.
Satans röv.
Men... Då man åtnjutit sensibilisering bland älskare och förstått hur komplicerat det är att bränna bra Kirschwasser och med vilken passion detta skapas, är det omöjligt att inte hänföras av de komplexa körsbärs-stick av skal, skaft och ved som helt enkelt bara äger i denna dryck.
Om du gillar Tresterbrand, Marc och Grappa utan jävla socker, kanske steget inte är så långt. Men om du fortfarande har svårt för Grappa utan socker... Då behöver du kämpa på lite.
Jag är gärna ditt support animal!
Den underbara och mer goda:
G.E. Massenez Kirsch sedan 1870.Dubbeldestillerade moreller. Sägs ha en stark körsbärsarom (jag är blind) med tydliga noter av mandlar (mer bittermandel om du frågar mig) som allmänt tolkas som kvalitetssignaler. Detta destilleris Kirsch hissas för de komplexa smkaerna, dofterna, dess styrka (hej å hå, 40%) och balans.
Detta dryck (fråga inte!) uppfattar jag inte alls som särskilt svårt att begripa. Inga taggiga kanter, inga kräkreflexer och osöt, hardcore jävlar anamma fucking mjuff! Kanske kräver några års tillvänjning, men efter man begriper att det finns fler människor i Europa som *ÄLSKAR* detta dryck (fråga inte!) än det finns människor globalt som förstår det svenska språket... Ja, då kanske de som älskar detta har en poäng.
Här är mina första tankar om denna dryck, utifrån vad jag Googlat, intervjuat och pratat mig fram till bland dem som bränner detta komplexa mirakel till destillerad dryck och dedikerar sina liv till att skapa perfektion av körsbär, och dem som smuttar detta magiska elixir kväll efter kväll på lokala hak i centrala Europa.
För min egen djupare förståelse för detta uttryck av delad kärlek för körsbär och hur kunna njuta dessa snabbt mögliga bär/frukter hela året, har jag frågat ett AI om djupare insikter. Om du ogillar AI eller tycker att de bara producerar porr eller Trumps nästa uttalande, låt då bli att läsa.
Kirsch och Kirschwasser
Om Europas Coolaste Körsbärsdestillat - för vinnördar och nyfikna
Inledning
Kirschwasser (tyska för ”körsbärsvatten”) – oftast kortat till kirsch – är ett traditionellt, kristallklart körsbärsbrännvin som destilleras av jästa körsbär (klassiskt surkörsbär/morello) där även kärnorna följer med i jäsningen. Det handlar alltså inte om en söt likör, utan om ett torrt, rent eau-de-vie som fångar både fruktens arom och den diskreta bittermandelton som kommer från kärnorna. Från Schwarzwald till Alperna har kirsch vävts in i lokala kök, bakverk och brännvinskultur. Här får du en pan-europeisk översikt: vad som definierar kirsch/kirschwasser, hur och var den uppstod, hur den görs, hur den smakar, vilka producenter som sticker ut – samt de nutida utmaningar som bränner på i odling, reglering och marknad. Och, inte minst, hur vinnördar bäst närmar sig glaset.
Vad är kirsch respektive kirschwasser?
Termerna används ofta synonymt. Kirschwasser signalerar den klassiska, osötade körsbärs-eau-de-vien; kirsch är vardagsnamnet i tyskspråkiga länder, i Frankrike och Schweiz, och på engelska. Juridiskt ligger den inom EU-kategorin fruktbrännvin (minst ca 37,5 % vol, i praktiken oftast 40–50 %). Till skillnad från körsbärslikörer tillsätts inget socker.
Geografiska skydd speglar traditionen:
- Schwarzwälder Kirschwasser (Tyskland) – skyddad ursprungsbeteckning för kirsch från Schwarzwald.
- Kirsch de Fougerolles (Frankrike) – AOC/AOP sedan 2010 i Haute-Saône.
- Zuger Kirsch och Rigi Kirsch (Schweiz) – AOP sedan 2013.
Gemensamt: destillation av jäst körsbärsmäss utan tillsatser; smakens kärna är ren körsbärsfrukt + fin, mandel-/marsipanlik ton från kärnorna.
Ursprunget och regionala traditioner
Schwarzwald, Tyskland – urhemmet
Morellokörsbär har länge trivts i Schwarzwald, och här utvecklades kirsch till gårds- och bydestillat redan på 1700-/1800-talet. Kulturkopplingen är stark: Schwarzwälder Kirschtorte kräver kirsch; en liten digestif efter måltiden är tradition. Stilen: tydlig körsbärsarom, torr, ofta 40–45 % vol, gärna med lite extra tryck och kryddighet.
Been there, done that!
Producenter att känna till:
Schladerer (Staufen; klassisk Schwarzwald-stil), Scheibel (innovativ Schwarzwald-brenner), Kammer-Kirsch (historisk aktör).
Schweiz – kirsch som nationalikon
I centrala Schweiz (Zug, Rigi/Luzern, Schwyz) är kirsch djupt förankrat i gastronomin: i Zuger Kirschtorte, i fondue och i konfekt. AOP-reglerna driver precision: snabb inmackning efter skörd, temperaturstyrd jäsning, små kopparpannor, vila på glasdamejeanner. Frukten är ofta små, aromrika svartkörsbär med hög andel kärnor – nyckeln till den eleganta marsipannyansen.Producenter:
Etter (Zug; referensflaska), Fassbind (Rigi Kirsch, musealt kunnande), Dettling (klassiska och askfatslagrade uttryck).
Frankrike – Alsace och Fougerolles
Alsace har lång eau-de-vie-tradition (körsbär, mirabelle, hallon). Kirsch d’Alsace är aromatisk, ofta 40–45 % vol, med ren frukt och polerad mandelton.Fougerolles (Franche-Comté) är ”kirschland” med AOC: lokala guigne/griotte-sorter och 45 % vol som norm. Kulinariskt digestif-tänk: frosta glaset, servera iskallt, låt doften blomma när glaset värms i handen.
Producenter:
Miclo och Massenez (Alsace; skolboksexempel på ren körsbärsarom), Peureux (AOC Kirsch + Griottines), Paul Devoille (familjefirma med AOC-fokus).
Österrike – litet men briljant
Österrike förknippas ofta med aprikos och päron, men landets toppdestillatörer gör storslagna kirsch. Stilen kan vara högre styrka, extrem renhet och ibland lång glaslagring.Producenter:
Reisetbauer (kristallklar intensitet; även Wildkirsch i små upplagor), Rochelt (Basler/Morello, lång glaslagring, djup koncentration), Gölles (”Herzkirsche”; delvis urkärnad jäsning för finjusterad mandelton).
Andra stråk i Europa
Nischade uttryck dyker upp i norra Italien (acquavite di ciliegia), Centraleuropa (ungersk cseresznye pálinka, balkansk körsbärs-rakija – ofta sötad, alltså inte ren kirsch), Skandinavien och brittiska öarna (små craft-serier). Volymerna är små men visar hur kategorin inspirerar.Hantverket – från frukt till flaska
Frakten: små, smakrika körsbär ger bäst resultat. Surkörsbär (moreller) ger frisk syra och ofta tydligare kärnprofil; vissa sötkörsbär (guigne/hjärt-körsbär) ger rundare, parfymerad frukt.
Jäsningen: frukten krossas, kärnorna följer med (helt eller delvis). Andelen kärnor styr marsipan/mandel-tonens intensitet. Kontrollerad jäsning (ca 1–2 veckor) för att bevara arom.
Destillationen: dubbel destillation i små kopparpannor; noggranna skär (huvud/hjärta/svans) för att fånga ester- och stenaromer men undvika hårdhet. Råspriten landar ofta 65–75 % vol.
Vila och buteljering: spädning till 40–45 % vol (ibland högre). Vila i inerta kärl (glas/stål) för att gifta ihop aromerna; i Schwarzwald förekommer askträdsfat (ger rundning utan färg). Inget socker om det ska heta kirsch/kirschwasser. Sötade, fatfärgade varianter säljs som Vieille Kirsch eller likör.
Smakprofil och stilar
Kärnan: ren körsbärsfrukt + fin mandel/marsipan från kärnorna. Doften kan vara blommig (körsbärsblom), kryddig och lätt örtig. I munnen: helt torr, aromatisk, ofta överraskande ”vinös” i sin transparens; värmande men – i bra exemplar – silkeslen. Finishen är ren, aromatisk, ibland med en elegant kärn-bitterhet som stramar upp.[Smaken kan också vara väldigt svår att förknippa med körsbär... Bara delger mina personliga erfarenheter som en nyfiken Ignoramus.]
Skillnaderna drivs av:
- Fruktsort (sur vs söt vs vildkörsbär),
- Kärnregi (alla kärnor → mer mandel; delvis urkärnat → mjukare fruktfokus),
- Styrka (45–50 % vol kan ge större aromtryck),
- Lagring (år ger rundning; lång flaskvila kan ge djupare lager).
Framstående producenter – snabbguide per region
- Schwarzwald (DE): Schladerer, Scheibel, Kammer-Kirsch.
- Schweiz (Zug/Rigi m.fl.): Etter, Fassbind, Dettling (även Studer, Humbel).
- Frankrike (Alsace/Fougerolles): Miclo, Massenez, Peureux, Paul Devoille.
- Österrike: Reisetbauer, Rochelt, Gölles.
Nutida utmaningar för europeiska brännare
1) Klimat och skörd: vårfrost, hagel, torka och regn vid fel tidpunkt ger sprickor/röta – stora årgångsvariationer och dyrare frukt.2) Skadegörare: Drosophila suzukii (körsbärsvinägerflugan) kan ödelägga skördar; kräver nätning, hygien och ibland kemiska insatser – kostnadsdrivande för odlare och i förlängningen destillatörer.
3) Regler/ekonomi: förändrade stöd- och monopolsystem (särskilt i Tyskland) har pressat små brännare ut på en hård marknad; råvaran är dyr och utbytet lågt (många kilo frukt per flaska).
4) Efterfrågan/attityder: yngre konsumenter dras mot gin/whisky/tequila och cocktails; eau-de-vie riskerar ”gubbig digestif”-stämpel. Kräver kategori-utbildning, smartare storytelling och bar(n)program.
5) Global konkurrens: billiga smaksatta spriter och likörer tränger undan; utanför Europa är kirsch ännu okänt – export kräver tålamod.
Svaren som syns: premiumisering (riserva, årgång, single-orchard), snyggare paketering, samarbete med bartenders (torr, aromatisk körsbärsnot i cocktails), destilleri-besök och gastronomiskt hantverk som visar terroirvärdet. På odlingssidan: sortval, höjdlägen, nätning och biologisk bekämpning.
Så uppskattar du kirsch – en guide för oss vinnördar
Servering: drick lätt kyld (ca 12–16 °C) i liten tulpan/ristretto-grappaglas. Snurra varsamt, dofta; ta små sippar. Det här är torr frukt-transparens, inte likör.Cocktails: tänk kirsch som en torr, aromatisk körsbärston: Kirsch Sour, ”Rose” (kirsch + torr vermouth + halloninslag), spritiga Martinestilade serveringar, eller en Kirsch Royale (en skvätt kirsch i Champoo). Använd sötma från andra komponenter för balans - om de behövs.
Mat & bak: autentisk Schwarzwälder Kirschtorte och Zuger Kirschtorte kräver kirsch. En skvätt i fondue lyfter både smak och textur. Fantastiskt i bärkompott, vispgrädde, chokladdesserter – eller till mörk choklad och lagrad blåmögelost. I det salta köket: deglacera körsbärssås till anka/vilt med en skvätt kirsch.
Nörderi att prova: parallellprovning Schwarzwald vs Zug AOP vs Fougerolles AOC; sur- vs söt- vs vildkörsbär; årgångs- eller single-varietal-släpp. Lär känna hur kärnregin och fruktval styr stil.
[Kanske inte någonting jag längtar efter, men AI ger ibland spännande möjligheter...]
Avslutning
Kirsch/kirschwasser är ett unikt uttryck för frukt, plats och hantverk: kristallklar, torr, nyanserad – ren som en fjällbäck men med sommarens körsbärsdoft i stereo: frukt och kärna, sötma och stramhet. För vinnördar som älskar terroir och precision är det här en självklar utflykt bortom druvan. Fyll en liten tulpan, säg skål, och låt körsbärsblomman dröja kvar i eftersmaken.Jamen SKÅL Tamejfan!
Last edited:
