Lite av varje
Som förrätt tänker vi oss rotselleri i kuber som brynts och sedan ugnsbakats, brynt smör, lite olivolja och flingsalt på lördagen och samma tema, men med valnötter, belugalinser och citroncrème på söndagen. Varmrätten på lördagen blir fläskfilé som fått lite citronbehandling (rivet skal och -meliss) med belugalinser (spetsat med lite rökt sidfläsk och ugnsbakade Romantica-tomater) samt en onödig, men god, rödvinssås. Söndagen går varmrättsmässigt för ovanlighetens skull i grillens tecken (entrecôte, klyftor på ”fast sort” (hur svårt ska det vara för Ica att fatta att ”fast” inte är en sort?) och lite vitlökssmör). Vin till detta? Fram med glas och flaskor!
2019 Albamar Albariño
I
Zalto Riesling; direkt från flaskan ner i glaset, päronsplit och mineraler i doften (kvarstår även på lördagen, men då dyker även lite vindruvskärnor upp – förbryllande likt en Chablis om man doftmässigt kan blunda för päronspliten). I munnen bra syra, dessutom mycket av den varan, lite beska och vissa citrustoner. Fin smak. Helt klart är albariño/alvarinho något förenklat Spaniens och Portugals finfina variant på riesling, minus petroleumtonerna. Givetvis är det en egen druva, men den påminner en hel del om riesling, och är dessutom gissningsvis väldigt underskattad av den breda massan. Till förrätterna? Nja, funkade sådär till lördagens, men något bättre till söndagens så länge man höll sig till citroncrèmen och tog det lilla lugna med linserna.
2019 Lammershoek’s White Mysteries
I
Zalto Universal, direkt från flaskan ner i glaset, lite blandat intryck – ”lite av varje” druvmässigt, det finns lite våt halm (chenin blanc), lite blommighet (viognier), lite vindruvskärnor (chardonnay), men det är chenin blanc som tar kommandot och låter de andra druvorna spela andrafiolerna, vilket de gör med bravur. I munnen, lite slank, lite syra, viss beska och något som säger ”MAT!!”. Känns inte som något ”sitta och smutta vin”. Dag 2 i
Gabriel Gold; chenin blanc känns tydligare i doften, dessutom lite blommigare doft, utan att den havererar som en överparfymerad gewürtztraminer. Syrlig och fyllig i smaken, klart bra! Till förrätterna? Nja, lite mer smörkolatoner (fat) hade varit önskvärt, men ändå helt ok.
Bonusinfo; White Mysteries är bra benämning, vinet består av 50% chenin blanc, 21%viognier, 12% chardonnay, 10% marsanne och 7% harslevelu (eller lindenblättrige som den kallas i Tyskland och Österrike). Slog raskt upp Wine Grapes (sidan 455) och fick lära mig att namnet betyder ”lindlöv” och syftar till vinets arom. Förefaller odlas huvudsakligen i Ungern, men finns även på en del andra ställen som tex Österrike, Slovaken, Rumänien och just Sydafrika där just Lammershoek nämns. I Sydafrika förefaller man inte helt främmande för att blanda druvor med gott resultat, Rall White är ett annat exempel på det.
Jaha, inget av vinerna var någon fullträff till förrätterna, men det var trevliga bekantskaper, minst sagt.
Visa bifogad bild 21690
Över till röda skaran.
2018 Alessandro e Gian Natale Fantino Rosso dei Dardi
Vi fuskar lite och häller direkt från flaska ner i
Zalto Bourgogne. Vinet är 100% nebbiolo från Monforte d’Alba, dvs från Piemonte. Doften påminner en del om Le Piane Maggiorina, lite åt ”natur-känsla-hållet” sas, skalen från nyskalad potatis innan skalen åker i soporna eller i fritösen beroende på preferenser och årstid. Körsbärskärnor och bittermandel? Jodå, de finns där…någonstans. I munnen beskt, lite syrligt, klent med tanniner, lite nypon i eftesrmaken. Helt ok även om det ”andas natur”. Till maten? Tja, det gör knappast bort sig, funkade faktiskt förvånansvärt (nåja) bra till söndagens förrätt och bra till såväl lördagens som söndagens köttbitar. Ingen fullträff till grillade kossan, men heller inget totalhaveri. På egen hand? Nja, lite som en ung Brunello, även om det är gott är det en smula svårsmält, mat är ingen direkt nackdel. Befriande med 13% alkohol i vinet. Dag 2; lite skitigare i såväl doft som smak, men fullt godkänd.
2018 Dievole Tocca Stelle Chianti Classico
Bäst att säkra upp med en Chianti Classico, rätt ner från flaskan i
Gabriel Gold (vi har mer eller mindre gett upp andra glas när det vankas sangiovese, Gold har visat sig vara överlägset bästa valet. Inte alls irriterande när vi har ett krigslager med Zalto Universal hemma.); typiska Chianti Classico-markörer; bittermandel och körsbärskärnor dock med lite dragning åt Kirsch-hållet. I munnen då? Typiskt medelfylligt, lite kryddpeppar, helt klart lättklunkat, slinker lätt ner utan protester. Det finns en liten känsla av ek, även om den inte är direkt påtaglig (påminner om 2017 Lamole men med lite mer beska). Det visar sig att jäsning har skett på 7.500 liter stora cementtankar av tulipe-typ (den ser ut som familjen Barbapappa) och sedan vila i ett år på neutrala (va?) franska ekfat på 4.100 och 4.300 liter. Dievole verkar gilla stora förvaringskärl, inte mig emot när resultatet blir så här. Gott? Utan tvivel. Prisvärt? Hm, kanske. Men, det känns helt enkelt välgjort. Vid närmare eftertanke, 2018 Lamole Chianti Classico för samma pengar känns som 20 kr för mycket jämfört med förra årgångens succé. Återbesök? Utan tvivel om hustrun får bestämma. Hm, jag håller helt klart med och väljer att ignorera hennes kommentar om ”vi har väl tillräckligt med vin för att dricka en flaska i veckan livet ut”, främst för att hon har fel – det fattas minst 1.200 flaskor….-ish. Dag 2 då? Lika fullt klunkbart, utan problem visade det sig. Intrycken från igår kvarstod och hade snarare förstärkts.
Till köttet då? Lördagens kött hade ingen självklar vinnare, söndagens kött, tror nog att Toscana tog hem det hårfint om man tog det lilla lugna med vitlökssmöret.
Visa bifogad bild 21691
2016 Fontanafredda Ebbio
På fredagskvällen efterfrågade hustrun ”något gott rött” och eftersom jag hade andra vinplaner fick det bli en slumpmässig och lite bortglömd flaska från källaren. Från flaska ner i
Zalto Bourgogne, doft nyponros, lite spearmint, lite bittermandel och viss mynta/eukalyptus. I munnen, snälla tanniner, viss beska, bra smak och eftersmak, nyponrosen och bittermandeln kommer igen i eftersmaken. På lördag och söndag håller vinet ihop fint, inget som behöver skämmas för övernattning på en femgradig altan. Om jag inte minns fel hette vinet Eremo för några år sedan, men det namnet verkar ha förflyttats till producentens Langhe Rosso istället. Nåja, gott och av godkänd kvalitet även om det inte är ett ”fine wine”.
Visa bifogad bild 21692