Senaste nytt
finewines.se

This is a sample guest message. Register a free account today to become a member! Once signed in, you'll be able to participate on this site by adding your own topics and posts, as well as connect with other members through your own private inbox!

  • Som flera kanske har märkt är sig finewines.se inte sig likt rent utseendemässigt! En uppgradering av forumets mjukvara har genomförts och temat kommer successivt att uppdateras för att bättre matcha vår tidigare färgprofil! Eventuella buggar eller feedback tas tacksamt emot i den här forumtråden!

(Den sannolikt allt annat än stora) tråden om ratafia champenois

MartinE

Medlem
Eller: mer ratafia till folket!

Det dricks och skrivs alldeles för lite om ratafia och jag tycker att denna förbisedda dryck förtjänar lite mer uppmärksamhet!

Bakgrund: Ratafia de Champagne, eller ratafia champenois som är det nya namnet på drycken, är ett starkvin som framställs genom att man tillsätter sprit till den nypressade och ojästa musten från i regel den tredje pressningen, d v s det druvmaterial som man ändå inte får göra champagne av. Den förstärkta musten lagras därefter på ekfat innan den buteljeras. Den tillsatta spriten, som endast får vara regionalt producerat druvdestillat i form av marc de Champagne eller fine de Champagne, gör att jäsningen upphör. Eftersom sockret från druvorna, som normalt ”äts” upp av jästsvamparna vid jäsningen, därmed stannar kvar i musten blir ratafian likt ett portvin mycket söt, med en sockerhalt som enligt bestämmelserna måste uppgå till minst 110 g/l. Även om man producerat ratafia ända sedan 1200-talet har drycken under lång tid setts som en ren biprodukt från champagneframställningen och något av en kuriositet, som i och för sig dricks lokalt men som inte säljs i någon större utsträckning. Den 1 september 2015 fick dock ratafia de Champagne skyddad ursprungsbeteckning (PGI) till slut och därmed en officiell status som den, till skillnad från marc de Champagne och fine de Champagne, tidigare saknat.

fullsizeoutput_3c47.jpeg

I slutet på förra året plockade jag fram ovanstående flaskor, som jag drack parallellt vid ett tiotal tillfällen under ungefär en månads tid. Det är alla tre otroligt bra viner! Som ett slags referensvin hade jag även med ett enklare portvin i form av Churchill’s Late Bottled Vintage 2011. Samtliga, inklusive portvinet, vinner på att man dricker riktigt långsamt och de presterar som bäst 5-11 dagar efter att jag öppnar respektive flaska! På grund av den höga alkoholhalten (17-18 %) är de sannolikt mycket lagringsdugliga, men jag har svårt att avgöra hur mycket de faktiskt vinner på att lagras. Det är för övrigt ingen nackdel att dricka dem relativt kallt!

Jag har redan skrivit om de här vinerna på min blogg, men här kommer en sammanfattning där jag även inkluderar kortfattade noter dag för dag:

Drappier Ratafia de Champagne (100 % pinot noir): Okänt basår, men gjord baserad på en årgångsblandning, en s k réserve perpétuelle. Utvecklad, kryddig och något söt doft med lite toner av konjak. Inslag av honung, söta äpplen, brödkryddor, fat, krut, lakrits och mentol. På femte dagen efter flaskan öppnades uppstår tydliga sherrytoner. Smaken är fyllig, oljig, fruktig, harmonisk, söt och periodvis något eldig. Här hittar jag främst russin och mogna äpplen. Den är mycket, mycket bra! Som allra bäst är den på femte dagen efter öppnandet. Som sämst är den faktiskt på första kvällen, då den känns lätt oharmonisk och något eldig. (88 p)

Dag 1: Det spretar litegrann och smaken känns något eldig, men till skillnad mot portvinet märker man inte av alkoholhalten (18 %) på samma sätt. Fin intensitet och härlig längd! (85-86 p)
Dag 2: Mer harmonisk nu och den lilla eldigheten är borta. (87 p)
Dag 3: Ännu lite bättre nu! Funkade fint till gruyère, parmesan och cambozola – framförallt till parmesanen! (88 p)
Dag 5: Det uppstår tydliga sherrytoner samt inslag av lakrits och mentol. Har nog peakat nu! (88 p)
Dag 10: På väg ner. Den har tappat en aning i intensitet, men presterar fortfarande mycket bra. Den lilla eldigheten är tillbaka igen. (87-88 p)
Dag 17: Fortsätter sin resa söderut, men är fortfarande mycket bra. (87 p)
Dag 32: Inte mycket kvar i flaskan nu, men det håller fortfarande ihop otroligt bra! (87 p)

Egly-Ouriet Ratafia de Champagne (100 % pinot noir): Det här är ett rent årgångsvin, även om de är dåliga på att upplysa om det på etiketten. I det här fallet handlar det om 2011 och det buteljerades 2014. Det här är en fantastisk ratafia! Allra bäst är den vid femte tillfället, på elfte dagen efter att flaskan öppnades, då den känns tydligt utvecklad, är oerhört harmonisk och levererar en smakupplevelse utan minsta antydan till eldighet. Utvecklad, parfymerad, fruktig, mineralisk, kryddig och komplex doft med inslag av knallpulver, torkade aprikoser, honung, hasselnötter, svamp och apelsinskal. Utvecklad, oljig, fyllig, fruktig, söt, något kryddig och mycket harmonisk smak. Initialt något eldig, men överraskande mjuk med tanke på alkoholhalten (17 %). Jag hittar mogna päron, honung, russin, aprikos och till sist en del svamp. (90 p)

Dag 1: Härligt komplex doft. Smaken är förhållandevis elegant och perfekt balanserad, men känns relativt kort. Initialt något eldig. (87 p)
Dag 2: Har helt klart höjt sig ett snäpp! Bättre intensitet och längd. (88-89 p)
Dag 3: Ännu lite bättre idag! Något mindre knallpulver och lite mer parfym i doften. (89 p)
Dag 10: Mer utvecklad nu och har definitivt nått en ny nivå! Den lilla eldigheten som jag upplevde i början är förvisso tillbaka, men den är fortfarande oerhört harmonisk. Nu dyker det även upp lite svamp i smaken. (90 p)
Dag 11: Ingen märkbar eldighet nu – för övrigt precis som ovan. I efterhand kan jag konstatera att den sannolikt peakar nu. (90 p)
Dag 16: Fortfarande mycket, mycket bra, men sannolikt på väg ner nu. (89 p)
Dag 31: Håller fortfarande ihop otroligt bra! (88 p)
Dag 32: Sista slatten nu. Har tappat en del i intensitet och är nu, rent upplevelsemässigt, tillbaka på samma nivå som dag 1. (87 p)

Henri Giraud Solera Ratafia Champenois (70 % pinot noir, 30 % chardonnay): Henri Giraud framställer sin ratafia på musten från den andra pressningen, vilket tyder på en förhållandevis ambitiös inställning. Som namnet antyder görs den med hjälp av en solerablandning av fatlagrat vin från olika årgångar, i det här fallet 1990-2013. Den här är helt fantastisk och den bästa ratafia jag druckit! Jag dricker den vid sju-åtta tillfällen under en fyraveckorsperiod. Den är faktiskt snudd på fantastisk redan första kvällen, men är som bäst på åttonde dagen (fjärde tillfället) efter att flaskan öppnades! Därefter håller den ihop mycket bra i ytterligare en vecka innan den smakmässigt börjar tappa litegrann. Doften fortsätter dock att utvecklas och jag hittar nya inslag även långt senare. Utvecklad, komplex, kryddig, nötig och söt doft med tydliga konjakstoner. Inslag av päron i konjak, fat, aprikos, honung, arrak, mandlar, katrinplommon, malört och mörk choklad. Smaken känns utvecklad, oljig, fruktig, söt och harmonisk och bjuder framförallt på söta äpplen, mandelmassa, honung och katrinplommon.

Dag 1: Det mesta finns redan på på plats och den är otroligt bra redan idag. (89-90 p)
Dag 2: Inte mycket har hänt, men den känns lite bättre och ännu mer harmonisk. (90 p)
Dag 8: Nu har den höjt sig ett snäpp till och är verkligen helt fantastisk! (91 p)
Dag 14: Håller ihop mycket bra, trots att det endast finns en liten mängd kvar i flaskan. Det har uppstått en pikant ton av malört i doften! (90 p)
Dag 24: Sista slatten. Är fortfarande mycket bra och håller ihop väl, men har börjat tappa en del nu. Det dyker upp ett trevligt inslag av mörk choklad i doften, som jag inte känt tidigare. (88 p)

Referensvin: 2011 Churchill’s Late Bottled Vintage Port. Jag brukar ju gilla det här, men tillsammans med de tre fransoserna känns portvinet närmast oborstat, svulstigt, eldigt och klart obalanserat! Det är förvisso också en riktig slow starter, men även om det lyfter enormt över tid når det aldrig upp till samma nivå som de övriga.

Slutsats: drick mer ratafia! :)
 

vintomas

Numera lågaktiv bloggare
Det är alltid kul att dricka Ratafia till söta desserter när man är på plats, och jag håller med om att det är en för okänd produkt. Jag skulle trots det egentligen inte jämföra dem med några "väletablerade" starkviner, än mindre portviner, av flera skäl. Dels är det väl normalt en mistelle, d.v.s. det rör sig om druvmust som omedelbart förses med sprit, snarare än en jäsning som avbryts efter en viss tid? Då är de mer att jämföra med Pineau de Charentes eller Macvin de Jura än Port, Madeira, Moscatel de Setubal, Maury eller Banyuls. Det blir andra aromer av ojäst druvmust + fatbehandling än det blir av (halv)jäst vin + fatbehandling. Man kan gilla det ena eller det andra, men mistelle är i det stora hela en mycket mer ovanlig kategori. Etablerade starkviner är också huvudprodukten i sitt område, inte något man producerar av tredjepressningen. ;) Även om de flesta Ratafia brukar ha röd färg kan jag aldrig påminna min att jag provat någon som har några tanniner att tala om. Det skiljer dem från portviner i den "mörkröda kategorin" som Vintage och LBV, och det är tanninerna som är skälet att dessa portviner (enbart ofiltrerade varianter när det gäller LBV, som t.ex. Churchill) vinner på lagring. Så jag har svårt att tro att Ratafia egentligen har något att vinna på lagring.
 
Trådskapare
MartinE

MartinE

Medlem
Jag skulle trots det egentligen inte jämföra dem med några "väletablerade" starkviner, än mindre portviner, av flera skäl. Dels är det väl normalt en mistelle, d.v.s. det rör sig om druvmust som omedelbart förses med sprit, snarare än en jäsning som avbryts efter en viss tid? Då är de mer att jämföra med Pineau de Charentes eller Macvin de Jura än Port, Madeira, Moscatel de Setubal, Maury eller Banyuls. Etablerade starkviner är också huvudprodukten i sitt område, inte något man producerar av tredjepressningen.
Jag håller med! Det var inte alls min poäng att göra någon generell jämförelse med just portvin. Däremot var en LBV det mest lämpliga (minst olämpliga?) referensvin jag hade hemma! :p

Även om de flesta Ratafia brukar ha röd färg kan jag aldrig påminna min att jag provat någon som har några tanniner att tala om.
Jag har heller aldrig stött på några tanniner, men jag skulle nog hävda att de flesta ratafia snarare är bruna än röda till färgen!

Så jag har svårt att tro att Ratafia egentligen har något att vinna på lagring.
Jag tror du har rätt! Eventuellt återkommer jag i frågan – om några år!
 

Poussard

Medlem
Jag har inte druckit Ratafia men väl Macvin du Jura och jag tycker det är rätt trevligt men samtidigt upplever jag att det saknar nåt i mittpaletten. Kanske pga att det inte är jäst. Har Ratafia samma ”problem”?
 

Crist(al)ian 77

50 Shades of Grape
Administratör
Eller: mer ratafia till folket!

Det dricks och skrivs alldeles för lite om ratafia och jag tycker att denna förbisedda dryck förtjänar lite mer uppmärksamhet!

Bakgrund: Ratafia de Champagne, eller ratafia champenois som är det nya namnet på drycken, är ett starkvin som framställs genom att man tillsätter sprit till den nypressade och ojästa musten från i regel den tredje pressningen, d v s det druvmaterial som man ändå inte får göra champagne av. Den förstärkta musten lagras därefter på ekfat innan den buteljeras. Den tillsatta spriten, som endast får vara regionalt producerat druvdestillat i form av marc de Champagne eller fine de Champagne, gör att jäsningen upphör. Eftersom sockret från druvorna, som normalt ”äts” upp av jästsvamparna vid jäsningen, därmed stannar kvar i musten blir ratafian likt ett portvin mycket söt, med en sockerhalt som enligt bestämmelserna måste uppgå till minst 110 g/l. Även om man producerat ratafia ända sedan 1200-talet har drycken under lång tid setts som en ren biprodukt från champagneframställningen och något av en kuriositet, som i och för sig dricks lokalt men som inte säljs i någon större utsträckning. Den 1 september 2015 fick dock ratafia de Champagne skyddad ursprungsbeteckning (PGI) till slut och därmed en officiell status som den, till skillnad från marc de Champagne och fine de Champagne, tidigare saknat.


I slutet på förra året plockade jag fram ovanstående flaskor, som jag drack parallellt vid ett tiotal tillfällen under ungefär en månads tid. Det är alla tre otroligt bra viner! Som ett slags referensvin hade jag även med ett enklare portvin i form av Churchill’s Late Bottled Vintage 2011. Samtliga, inklusive portvinet, vinner på att man dricker riktigt långsamt och de presterar som bäst 5-11 dagar efter att jag öppnar respektive flaska! På grund av den höga alkoholhalten (17-18 %) är de sannolikt mycket lagringsdugliga, men jag har svårt att avgöra hur mycket de faktiskt vinner på att lagras. Det är för övrigt ingen nackdel att dricka dem relativt kallt!

Jag har redan skrivit om de här vinerna på min blogg, men här kommer en sammanfattning där jag även inkluderar kortfattade noter dag för dag:

Drappier Ratafia de Champagne (100 % pinot noir): Okänt basår, men gjord baserad på en årgångsblandning, en s k réserve perpétuelle. Utvecklad, kryddig och något söt doft med lite toner av konjak. Inslag av honung, söta äpplen, brödkryddor, fat, krut, lakrits och mentol. På femte dagen efter flaskan öppnades uppstår tydliga sherrytoner. Smaken är fyllig, oljig, fruktig, harmonisk, söt och periodvis något eldig. Här hittar jag främst russin och mogna äpplen. Den är mycket, mycket bra! Som allra bäst är den på femte dagen efter öppnandet. Som sämst är den faktiskt på första kvällen, då den känns lätt oharmonisk och något eldig. (88 p)

Dag 1: Det spretar litegrann och smaken känns något eldig, men till skillnad mot portvinet märker man inte av alkoholhalten (18 %) på samma sätt. Fin intensitet och härlig längd! (85-86 p)
Dag 2: Mer harmonisk nu och den lilla eldigheten är borta. (87 p)
Dag 3: Ännu lite bättre nu! Funkade fint till gruyère, parmesan och cambozola – framförallt till parmesanen! (88 p)
Dag 5: Det uppstår tydliga sherrytoner samt inslag av lakrits och mentol. Har nog peakat nu! (88 p)
Dag 10: På väg ner. Den har tappat en aning i intensitet, men presterar fortfarande mycket bra. Den lilla eldigheten är tillbaka igen. (87-88 p)
Dag 17: Fortsätter sin resa söderut, men är fortfarande mycket bra. (87 p)
Dag 32: Inte mycket kvar i flaskan nu, men det håller fortfarande ihop otroligt bra! (87 p)

Egly-Ouriet Ratafia de Champagne (100 % pinot noir): Det här är ett rent årgångsvin, även om de är dåliga på att upplysa om det på etiketten. I det här fallet handlar det om 2011 och det buteljerades 2014. Det här är en fantastisk ratafia! Allra bäst är den vid femte tillfället, på elfte dagen efter att flaskan öppnades, då den känns tydligt utvecklad, är oerhört harmonisk och levererar en smakupplevelse utan minsta antydan till eldighet. Utvecklad, parfymerad, fruktig, mineralisk, kryddig och komplex doft med inslag av knallpulver, torkade aprikoser, honung, hasselnötter, svamp och apelsinskal. Utvecklad, oljig, fyllig, fruktig, söt, något kryddig och mycket harmonisk smak. Initialt något eldig, men överraskande mjuk med tanke på alkoholhalten (17 %). Jag hittar mogna päron, honung, russin, aprikos och till sist en del svamp. (90 p)

Dag 1: Härligt komplex doft. Smaken är förhållandevis elegant och perfekt balanserad, men känns relativt kort. Initialt något eldig. (87 p)
Dag 2: Har helt klart höjt sig ett snäpp! Bättre intensitet och längd. (88-89 p)
Dag 3: Ännu lite bättre idag! Något mindre knallpulver och lite mer parfym i doften. (89 p)
Dag 10: Mer utvecklad nu och har definitivt nått en ny nivå! Den lilla eldigheten som jag upplevde i början är förvisso tillbaka, men den är fortfarande oerhört harmonisk. Nu dyker det även upp lite svamp i smaken. (90 p)
Dag 11: Ingen märkbar eldighet nu – för övrigt precis som ovan. I efterhand kan jag konstatera att den sannolikt peakar nu. (90 p)
Dag 16: Fortfarande mycket, mycket bra, men sannolikt på väg ner nu. (89 p)
Dag 31: Håller fortfarande ihop otroligt bra! (88 p)
Dag 32: Sista slatten nu. Har tappat en del i intensitet och är nu, rent upplevelsemässigt, tillbaka på samma nivå som dag 1. (87 p)

Henri Giraud Solera Ratafia Champenois (70 % pinot noir, 30 % chardonnay): Henri Giraud framställer sin ratafia på musten från den andra pressningen, vilket tyder på en förhållandevis ambitiös inställning. Som namnet antyder görs den med hjälp av en solerablandning av fatlagrat vin från olika årgångar, i det här fallet 1990-2013. Den här är helt fantastisk och den bästa ratafia jag druckit! Jag dricker den vid sju-åtta tillfällen under en fyraveckorsperiod. Den är faktiskt snudd på fantastisk redan första kvällen, men är som bäst på åttonde dagen (fjärde tillfället) efter att flaskan öppnades! Därefter håller den ihop mycket bra i ytterligare en vecka innan den smakmässigt börjar tappa litegrann. Doften fortsätter dock att utvecklas och jag hittar nya inslag även långt senare. Utvecklad, komplex, kryddig, nötig och söt doft med tydliga konjakstoner. Inslag av päron i konjak, fat, aprikos, honung, arrak, mandlar, katrinplommon, malört och mörk choklad. Smaken känns utvecklad, oljig, fruktig, söt och harmonisk och bjuder framförallt på söta äpplen, mandelmassa, honung och katrinplommon.

Dag 1: Det mesta finns redan på på plats och den är otroligt bra redan idag. (89-90 p)
Dag 2: Inte mycket har hänt, men den känns lite bättre och ännu mer harmonisk. (90 p)
Dag 8: Nu har den höjt sig ett snäpp till och är verkligen helt fantastisk! (91 p)
Dag 14: Håller ihop mycket bra, trots att det endast finns en liten mängd kvar i flaskan. Det har uppstått en pikant ton av malört i doften! (90 p)
Dag 24: Sista slatten. Är fortfarande mycket bra och håller ihop väl, men har börjat tappa en del nu. Det dyker upp ett trevligt inslag av mörk choklad i doften, som jag inte känt tidigare. (88 p)

Referensvin: 2011 Churchill’s Late Bottled Vintage Port. Jag brukar ju gilla det här, men tillsammans med de tre fransoserna känns portvinet närmast oborstat, svulstigt, eldigt och klart obalanserat! Det är förvisso också en riktig slow starter, men även om det lyfter enormt över tid når det aldrig upp till samma nivå som de övriga.

Slutsats: drick mer ratafia! :)

Först stilla viner och nu förstärkta. Saknar bara den stora (lilla) champagnemarctråden.:cool: Har inga stora erfarenheter av ratafia men har å andra sidan aldrig gett ratafia en ordentlig chans. Oftast dricks det på slutet efter en champagneprovning.

Vad är prisnivån på dessa flaskor? Stilla vin från champagne kan ibland vara åtminstone intressant tills man ser prislappen. Dessutom är Giraud och Eglys prisutveckling inte den roligaste...:(
 

tobbe81

Medlem
Jag som köper mest vin genom svenska inköpskanaler så är det svårt att få tag på någon flaska också därav har jag inte haft möjlighet att pröva någon ännu. och de två gånger jag har varit i Champagne så har det helt enkelt glöms bort från min sida. Kommer dock troligen att hämta en liten beställning hos fvl nästa veckan kan fråga Janne då om ev möjlighet att få köpa Dethunes ratafia vi skrev ju lite med Sophie på instagram i den frågan Martin
 
Trådskapare
MartinE

MartinE

Medlem
Jag har inte druckit Ratafia men väl Macvin du Jura och jag tycker det är rätt trevligt men samtidigt upplever jag att det saknar nåt i mittpaletten. Kanske pga att det inte är jäst. Har Ratafia samma ”problem”?
Jag har dessvärre ingen erfarenhet av Macvin du Jura så jag kan inte riktigt relatera dit, men jag kan till viss del känna igen det du skriver från när jag provat någon "enklare" ratafia. Det kan å andra sidan också berott på att jag drack från en relativt nyöppnad flaska och jag upplevde inte alls den saknaden med ovanstående viner.

Först stilla viner och nu förstärkta. Saknar bara den stora (lilla) champagnemarctråden
Ha-ha – man måste ju vidga sina (era) vyer! ;)

Men den förmodat mycket korta marc- eller finetråden lämnar jag med glädje till någon annan!

Vad är prisnivån på dessa flaskor? Stilla vin från champagne kan ibland vara åtminstone intressant tills man ser prislappen. Dessutom är Giraud och Eglys prisutveckling inte den roligaste...:(
Priserna för ratafia är överlag låga eller t o m mycket låga! Man ska ju komma ihåg att de här flaskorna inte är några kioskvältare precis! På plats i Champagne kostar en flaska (normalt 50 cl) ca 20-28 €. Jag köpte exempelvis Eglys (dock inte den flaskan jag skriver om ovan) i butiken 520 i Épernay, som inte precis är känd för sina låga priser, för 26 € 2017. Den svenska importören The Wineagency brukar också plocka hem den och den finns för närvarande tillgänglig i beställningssortimentet på SB, där den kostar 459 kr. Henri Giraud har jag beställt från Plus de Bulles och betalat 34 €. Det är å andra sidan, bortsett från enhörningen från Selosse, den "dyraste" ratafia jag sett!

Jag som köper mest vin genom svenska inköpskanaler så är det svårt att få tag på någon flaska
Se ovan! Nästa gång du plockar hem någon annan Egly eller PP från Anna och Ann på TWA är det bara att inkludera en ratafia också! :)
 

thunberg

Flaskfantast
Administratör
Eller: mer ratafia till folket!

Det dricks och skrivs alldeles för lite om ratafia och jag tycker att denna förbisedda dryck förtjänar lite mer uppmärksamhet!

Bakgrund: Ratafia de Champagne, eller ratafia champenois som är det nya namnet på drycken, är ett starkvin som framställs genom att man tillsätter sprit till den nypressade och ojästa musten från i regel den tredje pressningen, d v s det druvmaterial som man ändå inte får göra champagne av. Den förstärkta musten lagras därefter på ekfat innan den buteljeras. Den tillsatta spriten, som endast får vara regionalt producerat druvdestillat i form av marc de Champagne eller fine de Champagne, gör att jäsningen upphör. Eftersom sockret från druvorna, som normalt ”äts” upp av jästsvamparna vid jäsningen, därmed stannar kvar i musten blir ratafian likt ett portvin mycket söt, med en sockerhalt som enligt bestämmelserna måste uppgå till minst 110 g/l. Även om man producerat ratafia ända sedan 1200-talet har drycken under lång tid setts som en ren biprodukt från champagneframställningen och något av en kuriositet, som i och för sig dricks lokalt men som inte säljs i någon större utsträckning. Den 1 september 2015 fick dock ratafia de Champagne skyddad ursprungsbeteckning (PGI) till slut och därmed en officiell status som den, till skillnad från marc de Champagne och fine de Champagne, tidigare saknat.


I slutet på förra året plockade jag fram ovanstående flaskor, som jag drack parallellt vid ett tiotal tillfällen under ungefär en månads tid. Det är alla tre otroligt bra viner! Som ett slags referensvin hade jag även med ett enklare portvin i form av Churchill’s Late Bottled Vintage 2011. Samtliga, inklusive portvinet, vinner på att man dricker riktigt långsamt och de presterar som bäst 5-11 dagar efter att jag öppnar respektive flaska! På grund av den höga alkoholhalten (17-18 %) är de sannolikt mycket lagringsdugliga, men jag har svårt att avgöra hur mycket de faktiskt vinner på att lagras. Det är för övrigt ingen nackdel att dricka dem relativt kallt!

Jag har redan skrivit om de här vinerna på min blogg, men här kommer en sammanfattning där jag även inkluderar kortfattade noter dag för dag:

Drappier Ratafia de Champagne (100 % pinot noir): Okänt basår, men gjord baserad på en årgångsblandning, en s k réserve perpétuelle. Utvecklad, kryddig och något söt doft med lite toner av konjak. Inslag av honung, söta äpplen, brödkryddor, fat, krut, lakrits och mentol. På femte dagen efter flaskan öppnades uppstår tydliga sherrytoner. Smaken är fyllig, oljig, fruktig, harmonisk, söt och periodvis något eldig. Här hittar jag främst russin och mogna äpplen. Den är mycket, mycket bra! Som allra bäst är den på femte dagen efter öppnandet. Som sämst är den faktiskt på första kvällen, då den känns lätt oharmonisk och något eldig. (88 p)

Dag 1: Det spretar litegrann och smaken känns något eldig, men till skillnad mot portvinet märker man inte av alkoholhalten (18 %) på samma sätt. Fin intensitet och härlig längd! (85-86 p)
Dag 2: Mer harmonisk nu och den lilla eldigheten är borta. (87 p)
Dag 3: Ännu lite bättre nu! Funkade fint till gruyère, parmesan och cambozola – framförallt till parmesanen! (88 p)
Dag 5: Det uppstår tydliga sherrytoner samt inslag av lakrits och mentol. Har nog peakat nu! (88 p)
Dag 10: På väg ner. Den har tappat en aning i intensitet, men presterar fortfarande mycket bra. Den lilla eldigheten är tillbaka igen. (87-88 p)
Dag 17: Fortsätter sin resa söderut, men är fortfarande mycket bra. (87 p)
Dag 32: Inte mycket kvar i flaskan nu, men det håller fortfarande ihop otroligt bra! (87 p)

Egly-Ouriet Ratafia de Champagne (100 % pinot noir): Det här är ett rent årgångsvin, även om de är dåliga på att upplysa om det på etiketten. I det här fallet handlar det om 2011 och det buteljerades 2014. Det här är en fantastisk ratafia! Allra bäst är den vid femte tillfället, på elfte dagen efter att flaskan öppnades, då den känns tydligt utvecklad, är oerhört harmonisk och levererar en smakupplevelse utan minsta antydan till eldighet. Utvecklad, parfymerad, fruktig, mineralisk, kryddig och komplex doft med inslag av knallpulver, torkade aprikoser, honung, hasselnötter, svamp och apelsinskal. Utvecklad, oljig, fyllig, fruktig, söt, något kryddig och mycket harmonisk smak. Initialt något eldig, men överraskande mjuk med tanke på alkoholhalten (17 %). Jag hittar mogna päron, honung, russin, aprikos och till sist en del svamp. (90 p)

Dag 1: Härligt komplex doft. Smaken är förhållandevis elegant och perfekt balanserad, men känns relativt kort. Initialt något eldig. (87 p)
Dag 2: Har helt klart höjt sig ett snäpp! Bättre intensitet och längd. (88-89 p)
Dag 3: Ännu lite bättre idag! Något mindre knallpulver och lite mer parfym i doften. (89 p)
Dag 10: Mer utvecklad nu och har definitivt nått en ny nivå! Den lilla eldigheten som jag upplevde i början är förvisso tillbaka, men den är fortfarande oerhört harmonisk. Nu dyker det även upp lite svamp i smaken. (90 p)
Dag 11: Ingen märkbar eldighet nu – för övrigt precis som ovan. I efterhand kan jag konstatera att den sannolikt peakar nu. (90 p)
Dag 16: Fortfarande mycket, mycket bra, men sannolikt på väg ner nu. (89 p)
Dag 31: Håller fortfarande ihop otroligt bra! (88 p)
Dag 32: Sista slatten nu. Har tappat en del i intensitet och är nu, rent upplevelsemässigt, tillbaka på samma nivå som dag 1. (87 p)

Henri Giraud Solera Ratafia Champenois (70 % pinot noir, 30 % chardonnay): Henri Giraud framställer sin ratafia på musten från den andra pressningen, vilket tyder på en förhållandevis ambitiös inställning. Som namnet antyder görs den med hjälp av en solerablandning av fatlagrat vin från olika årgångar, i det här fallet 1990-2013. Den här är helt fantastisk och den bästa ratafia jag druckit! Jag dricker den vid sju-åtta tillfällen under en fyraveckorsperiod. Den är faktiskt snudd på fantastisk redan första kvällen, men är som bäst på åttonde dagen (fjärde tillfället) efter att flaskan öppnades! Därefter håller den ihop mycket bra i ytterligare en vecka innan den smakmässigt börjar tappa litegrann. Doften fortsätter dock att utvecklas och jag hittar nya inslag även långt senare. Utvecklad, komplex, kryddig, nötig och söt doft med tydliga konjakstoner. Inslag av päron i konjak, fat, aprikos, honung, arrak, mandlar, katrinplommon, malört och mörk choklad. Smaken känns utvecklad, oljig, fruktig, söt och harmonisk och bjuder framförallt på söta äpplen, mandelmassa, honung och katrinplommon.

Dag 1: Det mesta finns redan på på plats och den är otroligt bra redan idag. (89-90 p)
Dag 2: Inte mycket har hänt, men den känns lite bättre och ännu mer harmonisk. (90 p)
Dag 8: Nu har den höjt sig ett snäpp till och är verkligen helt fantastisk! (91 p)
Dag 14: Håller ihop mycket bra, trots att det endast finns en liten mängd kvar i flaskan. Det har uppstått en pikant ton av malört i doften! (90 p)
Dag 24: Sista slatten. Är fortfarande mycket bra och håller ihop väl, men har börjat tappa en del nu. Det dyker upp ett trevligt inslag av mörk choklad i doften, som jag inte känt tidigare. (88 p)

Referensvin: 2011 Churchill’s Late Bottled Vintage Port. Jag brukar ju gilla det här, men tillsammans med de tre fransoserna känns portvinet närmast oborstat, svulstigt, eldigt och klart obalanserat! Det är förvisso också en riktig slow starter, men även om det lyfter enormt över tid når det aldrig upp till samma nivå som de övriga.

Slutsats: drick mer ratafia! :)
Tack för en riktig ögonöppnare. Har missat ratafia helt så jag la en beställning på en flaska Dumangin & Fils Ratafia.
 

Trydebull

Medlem
Jag tror att jag endast druckit Ratafia två gånger i hela mitt liv. Båda på restaurang och båda gångerna utan att det gjorde något större intryck. Jag kommer inte ihåg vilka det var heller...

Men jag får också beställa ett par flaskor och följa dem över några dagar...
 

matage

Medlem
@MartinE - Jag läste ditt inlägg på bloggen och blev väldigt sugen på att testa Ratafia så nu ligger de Dumangin halvflaska och en Egly-Ouriet i varukorgen och väntar på att jag ska lägga nästa order från BS :)
 
Trådskapare
MartinE

MartinE

Medlem
Tack för en riktig ögonöppnare. Har missat ratafia helt så jag la en beställning på en flaska Dumangin & Fils Ratafia.
@MartinE - Jag läste ditt inlägg på bloggen och blev väldigt sugen på att testa Ratafia så nu ligger de Dumangin halvflaska och en Egly-Ouriet i varukorgen och väntar på att jag ska lägga nästa order från BS :)
Kul! Jag har inte själv provat Dumangin, men ser att den kommer i de ur ett mer allmänt vinperspektiv mer typiska formaten 75 resp 37,5 cl. Risken med det lilla formatet är möjligen att den inte hinner utvecklas fullt ut innan flaskan är tömd! :)

Men jag får också beställa ett par flaskor och följa dem över några dagar...
Härligt! Sedan ska vi bara få dig att gilla suröl också! ;)
 

MarkusJ

Medlem
Snubbade över att Egly-Ouriet hade något som heter Ratafia de Champagne och blev nyfiken. Vände mig såklart till uppslagsverket som är FW och hittade denna trevliga tråd. Kör en liten bump för att belysa denna trevliga upptäckt. Får nog bli en beställning även om de va tänkt köptstopp nu under sommaren...
 

Crist(al)ian 77

50 Shades of Grape
Administratör
20231028_215304.jpg

Första ratafian jag själv köpt.

Assailly
Ur minnet den bästa jag druckit vilket i och för sig inte säger så mycket eftersom jag bara testat en handfull. Slår i alla fall Selosse...

Mörkare toner som drar åt sirap, torv och sultanrussin. Lång len mjuk munkänsla som en svag likör.
 
Last edited:
Toppen