Öh... hur smart var det? Söta Loire-viner flyger inte direkt ut genom butiksdörren, och kanske inte så många andra Chenin-viner heller, och vid sidan av Jim Budd är väl Chris Kissack en av ytterst få som skriver en hel del om Loire för en internationell publik. Det måste vara det mest korkade sätt som en etablerad vinproducent har hanterat en betydelsefull vinskribent på sedan Robert Parker blev biten av en hund på Cheval Blanc i början av 1980-talet, det som nämndes ovan. Men när jag ser att samma dam från Huets nya ägarfamilj tycks ha behandlat Jim Budd på ungefär samma sätt (
http://les5duvin.wordpress.com/2014/02/11/post-salon-tales-from-the-loire/) så tror jag de har överträffat Cheval Blanc med råge, för de bussade i alla fall inte samma blodtörstiga hund på några andra vinskribenter, såvitt bekant.
Synd att det aldrig har blivit av att jag skrev ihop något om mitt lilla stopp hos Huet i somras. Det hade varit kul att veta om mina kommentarer var tillräckligt positiva för att jag skulle få komma tillbaka.
Jag provade 12 viner, men de yngsta var tre torra 2011or, så jag har ingen egen åsikt om 2012orna. Däremot berättade herr Touchais att det inte blir någon Moulin Touchais 2012 eftersom de hade väldiga problem med skörden p.g.a. regn. Så 2012 i Chenin-land är nog inget vidare, och det borde inte vara en överraskning för någon.
Att skälla på vinskribenter lär nog inte göra 2012orna bättre eller mer lättsålda, men det kan ju garantera att det inte blir något skrivet nästa gång man gör en bra årgång, och att många slutar att köpa från producenten helt och hållet. Det här kommer nog att kunna användas som ett avskräckande case i marknadsföringsutbildningar i decennier.
