Det blir förfärligt dyrt med dill.
Ibland kommer tanklösa människor hit från Sverige och har med sig en stor knippa dill.
Då bleknar jag. En omsorgsfullt uppgjord budget rasar ihop som ett korthus, för man kan ju inte låta dillen bara ligga och vissna. Det vore det billigaste, men det är otänkbart. Det svenska arvet förpliktar.
Då måste man gå till fiskaffären, en liten laxbit till att grava. - Köp ett par humrar också, säger hustrun. Dom blir så goda när man har dill.
Att vara utlandssvensk med en knippa dill i näven är en sällsam upplevelse. Då brister alla fördämningar, alla goda föresatser spolas bort. Plötsligt vill man bara hänge sig åt bordets njutningar.
- Vi tar nog en lite större laxbit, säger jag i fiskaffären.
Och:
- Dom där humrarna var rätt små. Har ni inga ordentliga?
Och när humrarna sen stor och svalnar i skafferiet och laxbiten ligger i kylskåpet med Wretmans "Husmanskost" som press, så kommer jag med ens ihåg att det behövs några flaskor Pouilly Fuissé, ett dussin Tuborg och en flaska Aalborgs också, och några väl marmorerade entrecôter vore ju inte så dumt och lite ost, fast då måste man ju ha en god Pomerol dessutom.
Det är förresten lika bra att köpa en Hine VSOP till kaffet också.
På det viset kostar en knippa dill närmare 300 kronor, vilket jag tycker är i dyraste laget.