Senaste nytt
finewines.se

This is a sample guest message. Register a free account today to become a member! Once signed in, you'll be able to participate on this site by adding your own topics and posts, as well as connect with other members through your own private inbox!

  • Som flera kanske har märkt är sig finewines.se inte sig likt rent utseendemässigt! En uppgradering av forumets mjukvara har genomförts och temat kommer successivt att uppdateras för att bättre matcha vår tidigare färgprofil! Eventuella buggar eller feedback tas tacksamt emot i den här forumtråden!

Provning och middag 24 maj

Jimmy Forsman

Missförstått geni. Gravt blygsam. Despot.
Lördagen den 24 maj 2008, eller 19 lyyar 5768, hur man nu väljer att se på saken, så samlades de utvalda ännu en gång nere i källaren på Grevgatan för en afton i vinets, matens och den manliga gemenskapens tecken. Vi var i det stora hela samma gäng, några få hade förhinder, ett par nytillkomna introducerades, och de klarade introduktionen galant. Även om de skyggade något för de mer groteska av de hedniska ritualerna, vad sägs om en välkomstdrink som bestod av en espresso för att ”- vi skulle få energi att klara kvällen” som värden uttryckte det.

Efter espresson och medan vi väntade på P som var något, sen då han för aftonen var ansvarig för utfordring av katterna på sitt arbete, så öppnades det en Tamar Ridge Riesling 2005 från Tasmanien, en av mina personliga favoriter när det gäller nya världen Riesling; Krispig, ren och med en skön fruktsötma som bryter av bra. När P väl dök upp så korkades det upp en Cuvée William Deutz 1998, ett vin som verkligen är sin årgång. 1998 är inte en stor årgång, och Cuvée William Deutz 1998 är inte ett stort vin, vad det dock är ett bra vin från en medelmåttig årgång. Det här vinet ska verligen drickas ungt och det är snyggt och rent men har redan förvånansvärt mycket mognad med äpplen, citrus och en väldigt utvecklad autolyskaraktär. Väldigt gott att dricka nu, och som alla vet är ju hemligheten med svaga årgångar inte att de producerar dåliga viner, de producerar viner som ska drickas unga. Som detta, gott sa räven!
Efter fördrinken så var det dags för den första rätten och de första tre vinerna. Till Piggvar med vit sparris och beurre blanc så serverades det tre viner; R.H Coutet -90 Mgn, The Sadie Family, Palladius -05 och Chapoutier ”de l’orée” Hermitage blanc 1999. Maten var utmärkt men kämpade märkbart för att hänga med i de snabba kasten mellan de tre vinerna. Coutet, som serverades på magnum, var elegant och finstämd, kanske lite för elegant och finstämd. Jag hade väntat mig mer av en magnum från 1990, den hade inte den kraft och ungdom som jag hade velat se, och smakerna i maten tryckte tyvärr ned vinet ännu mer. Jag undrar om vi inte skulle ha tagit den här som fördrink och Cuvée William Deutz till maten så här efterskott. Palladius -05 då var helt åt andra hållet, en suspekt och väldigt ekad Sydafrikansk vitvinare med en intressant druvmix (cirka 40 – 50% Chenin Blanc, sen varierande delar av: Viognier, Chardonnay, Grenache Blanc och Clairette) visade sig vara väldigt ung och obalanserad i stilen, ett vin som verkligen ska ligga till sig ett tag. Nu var det mest ek och mineraliga och oljiga toner, antagligen från Chenin och Viogner, som kom fram. Dekanteras kanske? Det här vinet var lite väl tufft till den eleganta fisken, ack, stackars oss! Hermitage de l’Orée -99 då frågar ni, jo, det ska jag säga er! Jag är en av de första att sjunga de vita Rhônevinernas lov, speciellt förtjust är jag i vita viner från Châteaneuf-du-Pape, men det finns naturligtvis fantastiska exempel uppe i norra Rhône också. Problemet man dock kan stöta på med de här vinerna är att de ofta saknar den syra som är så viktig i ett vitt vin, någonting som även det här vinet gjorde, det var fruktigt, parfymerat och gott, men det saknades den där extra dimensionen. Dock så fungerade det väldigt bra till maten.

Efter dessa tre sötnosar så var det dags för ett litet interludium i form av ett mousserande från Italien, Gulio Ferrari 1997, producenten Ferraris toppvin som går loss på priser där man med enkelhet får loss en och en halv flaska väldigt bra skumpa. Tveklöst ett av de bästa mousserande viner jag provat som inte kommit från champagne, men jag vet inte. De försöker slå sig in på ett väldigt svårjobbat segment med den här produkten… Bra syra, bra frukt och rondör, ett trevligt uppfriskande glas att ta medan man väntar på…

…Alla djurrättsaktivisters favoriträtt. Nu talar jag naturligtvis om den klassiska ankleverterrinen, som dagen till ära gjorts på halstrad anklever och serverades med färsk mango och mangold, gud så finurligt!. Till denna serverades det en duo bestående av; Louis Roederer Rosé -74, Kloster Ebersbach Hochheimer Kirshenstüd Riesling Ausleese -71 (tysken, från och med nu). Skumpan förvånade mig med att fortfarande ha mousse, vissa toner i färgen som inte var bruna och faktiskt en tilltalade doft som inte bestod till 100% av oxidationstoner. Dock måste jag tillstå att viner var perfekt till Anklever. Som alla vet så var 1974 ett i princip universellt skitår för vinproduktion, det enda undantaget verkar vara Kalifornien som faktiskt lyckades få till ett av sina bästa vinår någonsin. Tyvärr ligger inte Champagne i Kalifornien. Dock var det kul att än en gång prova en 1974 som faktiskt inte var så hopplös som alla böcker påstår. Jag skulle vilja säga att det här var kvällens överraskning då det var en fröjd att dricka, dock så ska det drickas väldigt fort, innan luften tar ut sin rätt. Tysken var ett sådant där vin som verkligen bevisar varför Riesling är en av världens absolut bästa vitvinsdruvor. Kompakt i smaken med en härlig syra, honung, tropiska frukter och petroleum. 1971 var ju en fantastisk årgång nere i surkålens förlovade land, och vinerna är kända för sin lagringsduglighet, men allt måste ta slut någon gång och det här vinet var på väg att börja färden nedåt. Det var dock en fröjd att prova det här vinet på sin peak, tack för det!

Efter att ha avnjutit anklevern (mer salt nästa gång för böfvelen pojk!) så var de det dags för små söta vårkycklingar (fina att titta på, ett smärre helvete att äta) med rostade, var det palsternackor eller jordärtskocka? Som gick tillsammans med Marquis d’Angerville Volnay Champans 2001, Louis Latour Aloxe –Corton Les Fournieres 1986 och Chapoutier, Hermitage Rouge ”Monier de la Sizeranne” 1990. Den första Pinoten var elegant, men hade fortfarande kvar den där härliga stramheten som du hittar i en bra pinot. Toner av hallon och jordgubbar och en lång eftersmak. Smaskig! Latours 1986 Aloxe Corton var verkligen elegant och silkeslen, perfekt mogen nu och var ett vin som skulle drickas ganska snabbt då det reagerade med luften tämligen omgående. Men när det var helt nyupphällt så var det allt man vill ha i en mogen Bourgogne. Tack för den! 1990 Monier de la Sizerane var även den perfekt mogen med mörk frukt, salami, gummi och lakrits. Smaken var balanserad och lång, ett väldigt bra exempel på en mogen Hermitage.

Sen så var det dags för tuffingarna. Efter att mjukbyxpojkarna tagit fram sina viner under vänskaplig mobbing från vi tuffingar som hävdar att tanniner är G-ds gåva till mänskligheten så var det naturligtvis extra roligt att ställa Stonybridge Waiheke Island cabernet -99 och Lynch-Bages 2002 mot varandra, även om det kanske var en lite ojämn matchning kan tyckas. Det mest intressanta med den här matchningen var att den ledde till en milstolpe i min och Krug88s vänskap där det i alla tider har varit så att jag har försvarat nya världen och han har varit en bastion för traditionella värden och gamla världen. Här intog vi diametralt olika åsikter. Jag hävdade att Lynchen var det största vinet, klassisk Pauillac och elegant med kaffe, mörka bär och en lång snygg eftersmak. Ett vin som smakade länge, länge innan det klingade av. Krug88 å andra sidan muttrade någonting debilt om ”så jävla gott” när han talade om Stonybridge och hävdade att det var elegant, utvecklad frukt och lång fin smak. Jag lämnar helt enkelt detta öppet till resten av deltagarna att kommentera, men ni bör ta med i beräkningarna när ni lägger er dom att Krug88 senare på kvällen beställde Seve Fournier på East.

Till ostarna (Bleu d’Avergne, Langres, Beaufort) så kom det så lite andra godsaker. Domaine du Pegau 03 mgn, Quinta do Noval Colheita 1994 och en Luddite Shiraz 2005. Blygsam som jag är så utnämner jag mitt eget vin, i stark konkurrens med Lynch Bages 02, som kvällens vinnare. Pegaun dekanterades redan vid klockan 15 och dracks vid 22 tiden och det skulle ha behövt ett antal timmar till. Egentligen är det idioti att öppna en magnum, men vad tusan! Kompakt, mörk, nästan svarta bär och helt magisk längd. De här vinerna kommer att bli helt fantastiska om fem år och är underbara nu. Quinta do Noval är ett väldigt bra vin med koncentration och kraft som räcker och blir över, laddat med knäck, kola och torkade frukter så fungerade det helt underbart med ostarna. Luddite Shiraz kom nog tyvärr lite fel i provningsordningen här och framstod för mig främst som fruktigt och lite platt. Någon annan kanske känner sig manad att lägga in en kommentar om denna? I ensamt majestät hade det säkert varit en anan sak, men efter en laddad Ch9 och en Port så har man inte mycket att sätta mot, även om man är en störig Sydafrikan!

Det slängdes även in en Quinta do Vesuvius -94, ett vin som verkligen fick visa storheten med vintage port från årgån 1994. Ett vin som fortfarande är väldigt ungt och som ska ligga länge ännu. Det var dock väldigt bra till blåmögelosten.

Till desserten, en Blanche Manger med inkokta aprikoser, serverades det en ganska trött Suduiraut 1986, ett vin som dock var uppskattat för att det gav en liten silkeslen avslutning på den tunga tredje akten. Inte ett stort vin, snarare ett gammalt och trött vin, men det var vi alla vid det här laget.

Jag och Krug88 hoppade över en andra kopp kaffe och styrde stegen mot East där det blev ett par Seabreeze som det anstår manliga män, innan jag tog en taxi hem och stupade.
 
Trådskapare
Jimmy Forsman

Jimmy Forsman

Missförstått geni. Gravt blygsam. Despot.
SV: Provning och middag 24 maj

lepatrik skrev:
Alldeles för mycket text, orkar inte läsa men foie gras är alltid gott

Hehe! Jam det blev kanske lite mycket text, men jag har av någon anledning blivit utsedd till ständig sekreterare på de här träffarna eftersom de övriga inte orkar skruva själva. Därav det långradiga!
 

anders

Medlem
SV: Provning och middag 24 maj

Mycket text är bara ett problem om den inte har något att säga, alltså som de flesta tal av politruker.
 
Toppen