Rapport från Champagne

Diskussion i 'Resor' startad av Emanuel, 12 maj 2016.

  1. Emanuel

    Emanuel - Ad astra per alas amforae

    Triggervarning;
    Följande text kan vara både långrandig, tröttande och stundtals småtråkig så känner du inte för att slösa bort tjugo minuter av ditt liv som du aldrig kan få tillbaka är det en klok idé att sluta läsa nu.
    Alla likheter med kända eller okända personer, forummedlemmar, husdjur, urbefolkningar, eller andra nu levande eller inte särskilt levande hen är rent slumpmässiga och inte författarens avsikt.

    Alla förekommande viner dracks i stadier från ganska ofta hyfsat nykter till ganska hyfsat smått filurig och de smakbeskrivningar som kan förekomma i texten skall ses som ett utfall av författarens lynne i stunden och kan således inte användas mot honom eller för den delen, till något annat vettigt.

    Prolog
    Förra året var vi på grabbresa under champagneveckan och när nu snart ett år passerat började det retfullt nog dyka upp nya inbjudningar till årets upplaga.
    Vad kan man göra annat än att svära och önska allt ont om den ogina inbjudaren i andra änden av mailet som förstås skickat inbjudningen på pin kiv i vetskapen om man absolut inte har möjlighet att få de nödvändiga och svårtillgängliga utresetillstånden som kräfvas för en sådan långväga expedition.
    Som lök på laxen hade SAS därtill den dåliga smaken att skylta med biljetter som var så billiga att det nästan kändes som man fick betalt för att åka.

    Trots de dystra utsikterna hade ett frö börjat gro och allsköns planer för att övertala den bättre hälften ploppade upp som svampar för att lika snabbt förkastas igen.

    Dagarna gick och någonstans när masterplan # 47 precis börjat ta form hade frun fått nog och frågade helt sonika huruvida min frånvaro av närvaro råkade bero på att jag satt och tänkte på Champagne hela dagarna?
    Klok som en uggla insåg jag snabbt att det inte var läge att erkänna att mina tankar för tillfället rörde sig kring hur jag skulle iscensatta min egen kidnappning, var jag skulle få tag på all pyroteknik, vad det skulle kosta att hyra in clownen samt en hel hoper av andra snillrika lurigheter.
    Mitt svar fick således istället bli något i stil med; Nja, kanske lite, varvid frun helt sonika kontrar med att hon tycker jag borde ta chansen att åka ner, nu när jag fått inbjudan och allt.
    -Bara att gå in på Flashback och avboka både lönnmördaren och den dansande björnen och som så ofta förr insåg jag återigen vilken tur jag haft att just denna fru valde just mig och inte någon annan hugande spekulant.

    Snabbare än en kobra och några välriktade eurobonuspoäng senare var resan sedermera bokad.

    Eftersom jag reste ensam denna gång var planen att det skulle bli mindre fest och mer fokus på att hinna prova så mycket som möjligt. Då mässorna därtill var inne i Reims bestämde jag mig för att ta tåget från CDG till Reims istället för att hyra bil på flygplatsen. Jag slängde också iväg några snabba mail till diverse producenter för att kolla om de hade tid för en dégustation.

    Den första dagen
    Resans första utmaning började redan vid ankomsten till Charles De Gaulle där jag med endast en timme till godo skulle förflytta mig från en terminal till nästa för att där ta tåget till Reims. Nu tänker kanske ni som aldrig varit på CDG att detta kan väl knappast räknas som någon större utmaning?
    -Men, CDG är inte som andra flygplatser, detta kafkasiska mästerverk är så in till sin sista lilla sattelit skapad för att vara helt omöjlig för en normal människa med ett rimligt sinne för logik att navigera och arkitekten till denna transporthubars mörkaste Mordor enaste syfte torde vara att få resenärerna att för evigt fastna i ett ologiskt ekorrhjulsvirrvarr av krökta rulltrappor och missvisande skyltar.

    Mycket riktigt blev det också med bara några minuters marginal som jag flämtande snubblade ner på perrongen. Detta efter att ha rekommenderats en transferbuss som tog sig en mysig tur ute på landsbygden bland åkrar och kor för att sedan bryskt kasta av passagerarna i utkanten av en vidsträckt parkeringsplats där man uppmanades löpa ett kilometerlångt gatlopp för att med andan i halsen snubbla in i terminaltransfertåget. Väl på tågstationen gäller det förstås att ha koll på att man skulle hoppa på tåget till Strasbourg utan att det framgår av biljetten, eller att för den delen Reims förekommer på några informationtavlor i terminalen.

    När tågen till sist rullat ut från perrongen och de första vinrankorna börjar svepa förbi fönstret infinner sig en känsla av seger, återigen hade David besegrat flygplatsernas Goliat.
    20160417_193619.jpg
    Mindre en en timme efter att ha lämnat kaoset på CDG och ett tågbyte senare smattrar så rullväskans hjul betryggande mot kullerstenarna på Place Drouet d'Erlon. Det skulle därtill visa sig att helt utan min vetskap så väntade resans fösta skumpa på att drickas ögonaböj.
    När jag kliver in i hotellets lobby hör jag nämligen någon som pratar svenska i en mobiltelefon och när jag vänder mig om ser jag ett bekant ansikte jag känner som en annan vinnörd.
    Vederbörande råkar därtill precis ha besökt en vinbutik där han plockat upp en för oss båda okänd 2004 Special Club från Chalier & Fils varvid vi snabbt kom överens om att det bästa nog vore att omedelbart kontrollera om innehållet smakar gott, direkt i hotellets lobby.
    20160417_201310.jpg

    Efter lobbyskumpan började det kurra i magen och vi bestämde oss för att söka oss vidare efter en rimlig bit mat. Valet föll av ren lathet på klassiska L’apostrophe och kvällens middag fick bli deras utsökta napalmsniglar med en hygglig flaska Henriot följt av klassisk entrecôte, bea och pompa.

    Dag två

    Terres Et Vins, Palais de Tau
    Min ambition dessa dagar var förstås att dricka massa gott men jag ville verkligen försöka hitta det som stack ut, som var exceptionellt bra och som kanske var värt att köpa på sig. Att upptäcka det nya svarta så att säga.

    För den som kanske aldrig har varit på den här typen av dégustation kan det vara värt att veta att det inte alltid är helt lätt att prova sig igenom allt med koncentrationen på topp. Det är fullpackat med folk och ofta krävs vassa armbågar för att lyckas ta sig fram för att få en skwätt i glaset hos en populär producent.
    Där ska du sedan lyckas balansera ditt glas samtidigt som du antecknar något klokt i din bok, håller omgivningen stången med dina vassa armbågar samt håller ett vakande öga så du inte hamnar i korselden av flygande vinskvättar i närheten av en spottkopp.
    Lägg sedan till att du ska försöka att inte gå berserk på den korpulente amerikanska vinjournalisten som högljutt utbrister “I LOOOOOVE IT!!!” åt allt hon provar samtidigt som du försöker undvika att få ögonen utpetade av en selfiepinne tillhörande någon “superkänd” japansk vinbloggare.

    Hur folk lyckas skriva målande kilometerlånga smakbeskrivningar på molekylnivå om varenda producent på en sådan här mässa är för mig ett mysterium när ens egna anteckningar i bästa fall sträcker sig till ett, nja, inte så speciellt eller GOTT!, hög syra, bra frukt och där de fåtal mer djuplodande analyserna sparas till ett litet antal viner som höjer sig över massorna.

    På plats fanns dock en och annan “high end” människa som körde med riktiga proffsgrejer i form av multi- skrivplatta-glashängare-spottkopp-mobilhållare-selfiepinne. Tips från forumet var man köper dessa mottages tacksamt, verkar vara haute couture i vinskrivarsvängen. Med en sådan i handen kommer kanske mina stapplande kråkfötter kanske förvandlas till ljuv poesi på nästa mässa. Är patentet fortfarande ledigt torde forumet därtill omedelbart börja arbeta med saken.

    En annan bra teknik är att bestämma sig i förväg vilka producenter man helst vill ha chans att snacka med och sedan hänga på låset, oftast har man en lugn halvtimme i början innan trängseln infinner sig.

    Min plan var att ta en snabb sväng runt mina “husproducenter” som jag redan gillar för stoppa fingret i luften om vad som kommer dyka upp från dem i framtiden. Vid sidan av detta hade jag ett par för mig mindre kända odlare som jag ville testa och slutligen om tiden tillät, bara plocka lite slumpvalda i hopp om att där finna en oslipad diamant.

    Redan i entrén träffar jag på Pascal Doquet så jag börjar vid hans bord och först ut blir Le Mesnil BDB 2005 som framstår som väldigt stram men samtidigt god och komplex, den här skulle jag gärna lägga vantarna på.
    Hans Vertus 2005 BDB blir dock lite mer spretig och svårdefinierad och känns som den behöver lite mer tid att lugna ner sig. Sist ut kom Le Mont Aimé 2005 BdB som verkligen tog plats, rund och fin med trevligt längd och perfekt öppen för att dricka nu. Min favorit av de tre.
    20160418_103600.jpg
    Bredvid Pascal hittar jag Alexandre Chartogne så jag hugger mig en skvätt Heurtebise 2009 som går väl i deras stil med skyhög syra och fin frukt. Deras Barres 2011 BdN är en helt annat vin med rejäl kraft och en härlig näsa. En matchampagne så det skriker om det. Ingen tvekan om att Chartogne vet vad de pysslar med och att de håller en hög kvalitet på sina viner.
    20160418_101840.jpg
    Nästa producent på min lista var Marie Nõelle Ledru och här var förväntningarna skyhöga efter att ha älskat hennes 2008 Cuvée De Goulté på en GBG-BYOB förra året. Dessvärre fick jag nu inte alls samma upplevelse av deras 2010 Cuvée De Goulté utan hittar en ganska trist frukt, medel syra och nja, inte så spännande faktiskt. Deras 2008 Brut Nature börjar med en väldigt lovande näsa men i smaken finns en skyhög syra och otrolig stramhet som gör att man funderar om det kanske kommer bli ett supervin efter 50 år i källaren men idag, nja.

    Efter att ha försökt hitta ett lugnt hörn att krafsa ner några kråkor i anteckningsblocket får jag syn på David Léclapart med sin sköna klädstil och likt en tysk störtbombare lyckas jag plöja mig en väg fram till hans bord och få mig ett glas Astre 2013.
    Jag vet inte riktigt hur jag sa förhålla mig till Léclapart för det är så jäkla udda jämfört med all annan champagne, Astre har en väldigt märklig doft och otroligt mycket naturvinskänsla.
    När jag får Apôtre 2011 i glaset blir jag lite mer positiv, mer komplex näsa och mer tillgänglig även om den höga syran skvallrar om att detta är ett vin som behöver tid.
    Det känns som att Léclapart är lite av en vattendelare och antingen älskar man det eller så hatar man det. Själv får jag nog ploppa några av flaskorna som legat ett tag i källaren och återkomma i saken. Väldigt speciellt får bli ordet för dagen.

    Nästa odlare blir Oliver Horiot och här provar jag Sevé BdN 2010, ett kratfullt vin med elegant ek och väldigt gott helt enkelt. De bjuder också på Sevë Rosë de Saignée 2010 gjord med fyra dagars skalkontakt med stjälkarna på. Julkryddigt och kraftfullt men inget som man gör bakåtvolter av. Oliver berättar också att de sedan 2010 lagrar sitt reservé-vin på en solera och jag tror nog att detta kan vara en odlare att hålla koll på framöver om man gillar ekade viner i “Vilmart”-stilen och jag hade gärna bärgat några Sevë BdN 2010 till källaren.

    Ett snabbstopp hos Cyril Jeunaux bjuder på ett naturvin i Les Marnes Blanches BdB 2011 som snarast är mer intressant än gott med en överdrivet stallig eftersmak, i deras Les Grands Nots 2005 slipper man ladugården och hittar ett hyfsat gott vin utan att vara någon kioskvältare så jag hopar snabbt vidare till nästa odlare som råkar bli Aurélien Suenen.

    Hos Aurélien Suenen börjar jag börjar med deras BdB, Base 2012. En trevlig BdB om än kanske inget något uppseendeväckande, mer intressant blir det när jag får prova Oiry, BDB, Base 2013.
    -Det här är bra, riktigt bra tänker jag. Klart ett vin som ger mersmak! Produktionen visar sig vara kring 30.000 flaskor med ett dosage på 2-4g. och jag hoppas att några av dessa flaskor kanske en dag hamnar i Sverige, det här är definitivt en producent att lägga på minnet.
    20160418_105440.jpg
    Min minst sagt slumpmässiga provningsstrategi verkar ge utdelning och när jag plötsligt ser en okänd producent med öppet mål framför provflaskorna kastar jag mig fram som en svulten puma.
    Det visar sig att jag hamnat hos Fabrice Pouillon och jag får mig ett glas Solera 9710. Oj! -Häftig näsa och gott, riktigt bra, nästan selosseaktigt bra!
    Medans jag ber om en skvätt till för att dubbelkolla att jag inte fått solsting passar jag på att luska lite om vad jag fått i glaset. Vinet består av 50% PN och 50% Ch som har legat på en solera som officiellt varit igång sedan 1997 därav namnet 97-10.
    I verkligheten är soleran tydligen äldre då det var fadern i familjen som startade den som ett experiment något tiotal år innan. Det var dock först 1997 som den hamnade i “officiell” produktion. Vinet släpps i september och dessvärre lär det inte bli lätt att få tag på några av de fåtal flaskor som soleran på 7000 liter släpper ifrån sig.

    Jag provar även deras Valnons 2010 och även det visar sig vara ett vin som håller hög kvalité trots att det inte frammanar några sjungande änglar i samma utsträckning som soleravinet innan. Bättre blir det dock när jag provar deras Chemin du Bois 2008, en härlig BdB som naturjästs och legat på 100% ek. Riktigt bra och återigen ett vin som jag tycker påminner lite om Vilmart .Det här är definitivt en producent som jag hade velat besöka på plats och kanske få några flaskor med mig i bakluckan.

    När förmiddagen börjar lida mot sitt slut är det dags att finna sig en lunch och ladda för eftermiddagens besök. Förutom ovan nämnda odlare provades en handfull till som inte satte nog djupa spår för att tas med i texten.
    Som en liten spaning noterar jag att det verkar vara fler och fler som drabbats av selossefeber och vill haka på soleratrenden.

    Centrala Reims är proppat med små hål i väggen som kör bra dagens lunch så efter att ha ätit en mycket vällagad oxbringa följt av obligatorisk café gourmand för att neutralisera lite av all syra var det dags att dra vidare.

    Trait - D -Union
    Under förmiddagen hade jag nämligen lyckats snika mig till en inbjudan till “Trait - D -Union” som är en mindre mässa som hålls hos Jacquesson i Dizy.
    I de mörka gångarna bland Jacquessons ekfat visade sex producenter upp sina viner och jag började med att prova lite viner från Egly-Ouriet. Först ut var deras Vielle Vignes BdN som vad både god och elegant, samma gällde för deras Millësimë 2009 som dock framstod som lite mer spretig.
    Riktgt bra blir det när deras Millésimé 2006 hamnar i glaset, här bjuds man på en fantastisk näsa och ett superelegant och balanserat vin som ger mersmak.

    Inte långt därifrån ser jag Anselme Selosse omgiven av fans som står och intygar hur förträffliga hans viner är och tanken slår mig att det måste ha det närmaste rockstjärnestatus man kan få i champagnenördssvängen.
    Jag får även intrycket av att Anselme inte precis njuter av uppmärksamheten utan helst vekar vilja smita tillbaka in i vineriet och slippa uppståndelsen och noterar även avsaknaden av spottkoppar runt Selosses bord, undrar hur det kommer sig?
    Likt en ninja lyckas jag förse mig med några skvättar Initial deg 15, Les Carelles och Milléssimé 2009 och med så många andra producenter färskt i minnet kan jag inte annat än att hålla med massorna för det här var det bästa jag druckit på hela dagen och Selosse har verkligen en särställning.
    Jag stoppade således anteckningsblocket i fickan för att sälla mig till folkhopen omkring mig som lågmält hummande och småsörplande i stillhet tillbad selossegudarna och lät bli att spotta.
    20160418_161008.jpg
    När glaset väl gapar tomt lyckas jag bryta mig mig fri ur masspsykosen och hastar istället över till Jean-Hervé Chiquet och hans bror på Jacquesson som tagit ställning framför en barrique längre bort i lokalen.
    Här bjuds det Ay Vauzelle Terme 2009, 2004 och 2002 och i denna trevliga trestegsraket skvallrar nollnian om att det är ett mycket bra vin som dock behöver tid medans nollfyran är fantastiskt bra nu och nolltvåan skjuter iväg upp i stratosfären som ett magiskt vin.
    På mina frågor om när dessa viner kommer finnas på en flaska för oss vanliga dödliga småskrattar Jean-Hervé och konstaterar lite kryptiskt att man väntar mycket när man gör Champagne...Sen väntar man ännu lite till...
    20160418_165735.jpg

    Nästa stopp blir Larmandier-Bernier och jag börjar med att prova deras mycket trevliga Vielle Vigne du Levant 2009 som även den håller mycket hög kvalité, nuvarande årgång som de säljer är 2007 och de har inte bestämt om de kommer släppa 2009 som en egen årgång. Jag får även ett glas av deras Millésime 1989 och här händer det grejjer, fräscht och gott med härliga sherrytoner som ger otrolig mersmak.

    Men men… Ingen rast ingen ro, man kan ju inte stå och sörpla kvalitetsvin bland gamla barriquer hela dagen, jag har nämligen bokat in ett besök hos Camille Savés som inte får missas.
    Hos Camille provar jag återigen deras utmärkta Millésime 2008 tillika en gång månadens forumvin och jag håller den fortfarande mycket högt. Det visar sig också att de fortfarande säljer den på magnum så har man vägarna förbi så är det läge att bunkra eftersom den inte finns att få i Sverige.
    Jag provar också deras Cuvée Anais Jolicouer som bara görs på exceptionellt bra år och även den är makalöst bra och påminner mycket om nollåttan. Inte heller den finns tyvärr att få i Sverige så det är bakluckan som gäller om du vill knipa några flaskor.
    20160418_141449.jpg
    Efter Camille blir det en snabbsväng in till Épernay och madammens berömda Cave för att se om det råkade finnas några Krug 2002 på hyllan. Här går jag dock bet så efter att ha slängt i mig några snabba kaffe på en uteservering i solen bär det istället av till Legras & Haas.

    Dagen till ära håller Jerome Legras en fest hemma hos sig med temat “raid my cellar” och eftersom jag på svenskt maner anländer allt för tidigt (man bör ju vara åtminstone en timme sen) blir jag satt på att öppna upp det dryga femtiotalet olika rödviner som han plockat ut ur källaren. Jag får också chansen att hjälpa till lite med förberedelserna i köket där en god vän till Jerome som bland annat jobbat som kock på Noma står och förbereder en nätt liten niorätters.

    På champagnefronten är det Legras 2007 och 2008 båda på magnum som gäller samt lite andra specialflaskor utan etikett som hämtats upp ur källaren.
    Intressantast var nog deras nya släpp 2012 Les Sillons, som är Jeromes första helt egna Champagne gjord med mycket noggrann selektering. Ungt och skyhög syra men ack så gott och något att hålla ögonen öppna efter när det väl släpps.
    20160418_184512.jpg
    Ja förälskade mig även lite smått i deras 2007 på magnum som dricks så jäkla bra nu, generöst och skyhög klunkabilitet och ett par magnum är redan bokade för min stundande 40-årsfest nästa år…
    Medans jag hänger i köket och smygäter börjar de övriga gästerna trilla in och snart har vi fransmän, japaner, svenskar, italienare, tyskar, spanjorer och en och annan dotter till välkända vinproducenter som trängs och minglar bland godsakerna.
    Alla rätter åts gående och de kom ut ur köket lite då och då när kocken kände för det.
    Den sista huvudrätten vill jag minnas slank ner runt tvåtiden på natten och kvällen inkluderade även sjukt hög och svängig musik, en del dans och många nya bekantskaper.
    20160418_185203.jpg 20160419_002708.jpg 20160419_002724.jpg
    Väl tillbaka på hotellet konstaterar jag att det är allt för få timmar kvar tills det är dags för nästa omgång viner men att sömn trots allt är överskattat.

    Dag tre, den längsta dagen

    Les Artisans du Champagne
    Lite smått sliten var det bara att bita ihop och ladda för en ny dag med hårt arbete. Första stoppet var Les Artisans du Champagne som hålls på anrika Les Crayeres och innefattar ett 20-tal namnkunniga producenter.
    20160419_124430.jpg
    Fortfarande lite smått yr kände jag att det var läge att börja på hemmaplan så när jag får syn på LaurentVilmart & Cie klämmer jag helt sonika in mig halvt bakom disken för att värma upp med ett väl tilltaget glas 2008 Coeur de Cuvée.
    Därefter ger jag mig på 2011 Grand Cellier d’or. Jag kan bara konstatera att Vilmart är en mycket bra producent och alla hans viner har en väldigt fin komplexitet och finess som jag verkligen gillar.
    Jag konstaterar även att jag förstås köpte för lite CDC 2008 och varför inte något på magnum!?

    Ett stenkast därifrån hittar jag en annan favorit i form av Savart som bjuder på 2012 LaDame de Coeur, 2012 Expression och 2012 Expression rosé. Savart är bra grejjer och jag jag kommer vara den första att klicka hem några lådor när dessa viner dyker upp från Caviste någon gång i framtiden.

    Jag skall väl erkänna att fokuset fortfarande inte var på topp även om det två första stoppen hade fått upp livsgnistan något. Plötsligt får jag dock se en snäll farbror som står i ett hörn och karvar köttslamsor från en gigantiskt Pata Negra. Det visar sig därtill att jag faktiskt inte lider av vanföreställningar utan att detta är en del av mässan.
    -Mumsandes på en trave finskuren Pata Negra i solen utanför börjar jag känna att livet återvänder.

    Nästa anhalt blev ytterligare en favorit nämligen Pierre Peters som visar mig sin senaste skapelse i form av Etonant Monsieur Victor Edition MK09 gjort på speciellt selekterade druvor från 2009 där sonen i huset ritat etiketten. De har redan de närmaste fem årens etiketter klara och alla har temat av att de är moderna pastischer på klassiska konstverk. Nu är väl chansen rätt liten att man någonsin får tag på dessa sparsamt producerade flaskor men man kan ju alltid drömma.
    20160419_113332.jpg 20160419_113339.jpg 20160419_113344.jpg
    För att plågas lite extra så fick jag också smaka Les Chéntillons 2008, okej, ungt men fasen så bra, och suck, ännu en nollåtta som man får belåna huset för att inte missa… Om man nu ens kommer få tag på någon flaska...

    Hos Alfred Gratien provar jag deras Millésime 2004 som med tydlig ek och bra syra är värd att minnas. Finns bara på magnum vad jag förstod och årgång 2000 och 2004 så det kan vara värt lite plats i bilen.

    Lancelot Pienne bjuder på Marie Lancelot 2010 som är en ren Cramant med en fin smörighet som jag gillar men annars framstår hans övriga viner som rätt trista.

    Dagens första bottennapp hittar jag hos Nicolas Maillart vars Les Francs de Pied 2008 måste vara den första nollåttan jag provat som jag tycker är riktigt trist, samma gäller deras Les Chailots Gillis 2011 så snabbt vidare mot grönare gräs.

    Efter ett par snabba glas till lite här och var börjar lokalen bli lite väl överbefolkad varvid jag retirerar till terrassen utanför. Döm så av min förvåning när jag kliver rakt in i ett berg av blandade ostar. Prisad vare gudarna, både de nya och de gamla, en välkänd osthandlare från Paris har tagit med sig sitt bästa ostbestånd för att glädja svultna champagneprovare.
    20160419_114459.jpg

    Jag bestämmer mig snabbt för att det får vara färdigsörplat inne i den varma lokalen så med ytterligare en sista liten räd hos Vilmart där jag snyltar till mig ett välfyllt glas CDC 2008 flyr jag sedan ut i vårsolen.
    Bakom en hög av blandade ostar och med ett välfyllt glas bra skumpa sjunker jag så ner i de bekväma stolarna med den vidsträckta parken som utsikt. Efter allt kämpande och armbågande med champagner hit och dit känner jag att jag verkligen är värd en stunds semester.

    På eftermiddagen tar jag chansen att se mig om i lite olika vinbutiker och lyckas till slut gräva fram några 2008 Roederer Rosé som gömt sig bakom några flaskor av standarddito på Caves de Forum.
    20160419_142450.jpg
    Efter den utflykten fick det bli en sväng till hotellet för ett snabbt powernap inför kvällens hårda arbete.
    När solen så började gå ner var det återigen dags att hoppa på hästen och denna gången för en liten odlarmässa på en bakgård i Reims med bara stilla röda och roséer från Bozy.

    Nu snackar vi bersåvältarnas kamp och här var det inte fler producenter än att jag skulle klara mig igenom allt utan att spotta. Goda tider, här skulle terrassens härskare koras!

    Jag börjar hos Gaston Collard som hade två olika roséchampagner, den första jag provar har en lite beska från skalen som jag inte riktigt gillar men den andra som är gjord utan skalkontakt är elegant med en fin syra.

    Vid borde bredvid står Pierre Pallard och även de bjuder en trevlig rosé med bra syra men inte med samma fina frukt som hos Gaston Collard.

    När jag sedan kliver över till Alfred Tritant träffar jag på Mathilde Weber som är frun i huset och pratar utmärkt engelska. Deras rosé visar sig även vara en fullträff med en härlig näsa, medel syra och påtaglig frukt, ett måste för varje berså med självaktning tänker jag.
    Mycket trevligt folk och en producent som verkligen hade varit kul att besöka på plats nästa gång man är i Champagne.
    20160419_203558.jpg
    Hos Brice har jag dock inte samma tur utan får en lite udda rosé som känns ganska tråkigt i jämförelse med de andra jag just provat.

    Lyckan vänder dock snabbt när jag hamnar hos Paul Bara vid bordet bredvid. Även här fastnar jag en stund med supertrevligt folk som pratar bra engelska och Baras rosé håller utan tvekan mycket hög kvalité, av alla jag provar såhär långt känns det som att Paul Baras viner också är de som har mest att vinna på att ligga en stund i källaren.

    Snackar vi bersåvältare deluxe så kan jag inte undgå att nämna Baron Dauvergne som charmade mig med sin okomplicerat goda och fruktiga rosé med kvällens högsta klunkabilitet. Dessvärre är deras flaskor så anskrämliga att man bara vill gråta, men visst går man igång på en blästrad flaska med skrikig rosa etikett med en air av nattklubb på finlandsfäja så är man hemma. För den inbitne diskodrickaren fanns den även i specialutgåva med 20 grams dosage(!) .
    Trots sitt osmakliga val av buteljering så var det även här mycket trevligt folk med bra engelska så om bara någon barmhärtig AD kunde hjälpa Baronen med en ny etikett och sluta blästra flaskorna så skulle jag gärna ha en låda i beredskap för sommaren.

    Jag provar mig igenom de övriga producenterna utan att hitta något som får bersån t i gungning även om Paul Clouet kanske förtjänar att nämnas i sammanhanget med en halvelegant rosé med en fin frukt men det känns som de jag provat innan ligger ett tydligt snäpp över.

    Efter första rundan bland odlarna lyckas jag även lokalisera ett helt bord fullt med massa goda charkprodukter och eftersom det börjat kurra i magen betänkligt flyttades fokus lite mot att rensa alla faten med korvar utan att framstå som allt för glupsk.
    En ädel konst må jag säga.

    Det här var helt klart den mest gemytliga mässan, man kom väldigt “nära” odlarna och det var inte allt för mycket folk och väldigt avslappnad stämning. Otroligt kul att prova så många olika roséer på en gång och det är helt klart att de gör väldigt mycket bra roséchampagne i Bozy.

    Kvällens fick avslutas med färsk vit sparis “En primeur” och klassisk beurre blanc samt en flaska Taittinger 2008. Så jäkla bra och jag insåg att Taittinger 2008 är ännu bättre än vad jag minns den, hejdå köpstopp.
    20160419_213456.jpg
    Efter detta perfekta avslut på några hektiska dagar kände jag mig rätt nöjd när jag svimmar i hotellsängen, nu återstod bara att packa sig på ett flyg för fyra veckors arbete på havet med massor av nya goda viner och trevliga producenter snurrandes i huvudet.

    Nästa resa är planerad till Rhone men jag hoppas innerligt att det inte dröjer allt för länge tills jag är tillbaks i Champagne.
     
    Last edited: 12 maj 2016
  2. kayaker

    kayaker Cyklist

    Vinsummum France brukar sälja Camille Savès Cuvée Anaïs Jolicoeur då och då. Det är möjligt att den går att privatimportera från Vinsummum genom SB också. http://www.vinsummum.com/camille-saves-4
     
    Emanuel gillar detta.
  3. thunberg

    thunberg Flaskfantast Moderator

    Det har varit mina bäst spenderade 20 minuter på länge!
     
    Tomas Lindblom, Helen och Emanuel gillar detta.
  4. Emanuel

    Emanuel - Ad astra per alas amforae

    Jäkla konstigt att det inte säljer magnumen i Sverige utan att man ska behöva privatimportera när det uppenbarligen finns gott om den därnere... Men importören kanske drack upp sin allokering själv? :)
     
  5. Magnus L

    Magnus L urydhtfilgukj

    Ibland hade man behövt något starkare än gilla-knappen! Tack för en mycket underhållande rapport! :)
     
    jrick, Omar Khayyam och Emanuel gillar detta.
  6. rs14

    rs14 Medlem

    Grym läsning. Tack!
     
    Emanuel gillar detta.
  7. CH

    CH Medlem

    Fantastiskt underhållande men inte alls hjälpande inför sommarens resa ner. Listan på de jag vill besöka blev helt plötsligt dubbel så lång när jag skulle egentligen behöva dubbel så mycket tid där nere och en halverad lista istället.
     
    Emanuel, Magnus L och sunqan gillar detta.
  8. Mattias Schyberg

    Mattias Schyberg Administratör

    Har inte funnit 20 minuter av mitt liv till att läsa rapporten ännu, men det står på min to-do-lista. Någon gång under helgen får det bli.

    Stor tumme upp för ambitionsnivån! :)
     
    Emanuel gillar detta.
  9. ChristianB

    ChristianB Medlem

    Grym rapport! Längtar tillbaka till Champagne efter den trevliga läsningen, även om jag aldrig ens besökt de här mässorna! :D
     
    Emanuel gillar detta.
  10. Silex

    Silex Medlem

    Informativt, välskrivet och underhållande, och precis en fikarast långt. Tack!
     
    Emanuel gillar detta.
  11. Elvis

    Elvis Medlem

    Jättebra skrivet!

    Kul med Fabrice Pouillons solera - den skulle jag gärna vilja prova!
     
    Crist(al)ian 77 gillar detta.
  12. KockJohan

    KockJohan Cioccolato Catering Leverantör

    fantastiskt!
    ett av de mest välfyllda och bästa inlägget i detta forum på länge :):)
     
    Emanuel och Helen gillar detta.
  13. Alter Ego

    Alter Ego Medlem

    Take a bow!
     
  14. MartinE

    MartinE Medlem

    Tack för en härlig rapport!
     
  15. Tomas Lindblom

    Tomas Lindblom fd Deppodi Moderator

    Årets bästa inlägg! Fantastiskt bra. Tack.
    Fortsätt för bövelen med dessa inlägg, det är något man minns länge!
    Kan fortfarande tänka tillbaka på din historia om vin på båten och skratta så jag ramlar omkull :D
     
  16. Niklas J

    Niklas J Medlem

    Emanuel gillar detta.

Dela sidan