Jimmy Forsman
I det stora hela tämligen meh...
Som varje kallblodig student vet måste skrivandet prokrastineras. En klassisk metod är att städa, en annan att klippa gräsmattor. Men, vad händer när städandet är klart och mattorna (i den mån de är tillgängliga) är kluppna? Hösten händer. Under sensommaren och hösten har jag, inspirerad av en tidigare uttryck vurm för bitters och vermouth, sneglat mot de lokala fruktbutikerna. Således har jag satt ett antal satser med diverse hemkryddningar.
Det första försöket, att göra en variant av Umeshu, föll på att grundingrediensen är omogna gröna plommon. Jag orkade inte beställa turkiska dito så jag köpte istället mogna gula som lades med lika delar socker (i vikt) i en glasburk för att dra ut vätska och göra en riktigt koncentrerad sirap. Jag slängde även i några citronskal och lite överbliven citronsockerlag som stod och skräpade i ett hörn av kylen. Efter någon månad, under vilken jag lärt mig att spontanjäsning kan ske även när sockerkoncentrationen borde ha förhindrat det, silades lag och plommon av. En del av dravet (dvs plommon och skal) täcktes med en häxa av vad som fanns tillgängligt: mescal, renat, eau-de-vie, en skvätt chartreuse, gin och en skvätt av sockerlagen tillsammans med stjärnanis, något lagerblad och grapeskal och ställdes åt sidan. Efter ytterligare några veckor silades denna av och smakades upp med en sockerlag kokad på grape- och pomeransskal, en gnutta kummin och ytterligare stjärnanis och en knivsudd bittermandel. Denna blandning, döpt till "Bitter-som-twitter-bitter" visar enastående potential så här långt och kommer sannolikt aldrig att kunna återskapas då recept och dess nedskrivande är för veklingar.
Den rena sirapen fylldes med renat och blev till en liiite för söt plommoncello som står och myser till sig just nu. Hopp finns om framtiden. Dock fortsatt lätt skeptisk.
Jag repeterade sirapstanken med små hårda päron. Sockerlagen som blev till har dels använts för att starta lite spontanjäst päronläsk (låter roligare än det smakar med Landskronas överklorerade vatten som får allt att smaka tca). Samt en fantastiskt smarrig päronlikör gjord på en flaska sourmash, någon flaska Michters Sour Mash och kanel. Denna kommer bli awsomes lagom till jul.
Satte även en sats plommon och rönnbär med en vippa krondill, pomeransskal och grapeskal som fick täckas med kronbrännvin (för att hedra generationer av familjens alkoholister och deras favoritvapen). Denna har nu silats av och buteljerats med en sockerlag som även den kokades med pomerans, några av plommonen och rönnbären och som sen smakades upp med lite av en tidigare gjord kvasi-maraschinolikör. Resultatet: en klarröd bitter med potential men som kan behöva tweakas lite smak- och styrkemässigt framöver. Framtiden får visa.
Några av plommonen och rönnbären lades med den överblivna spriten i en liten burk och täcktes med punch och lite chartreuse. Oklart vad det är. Dock.... försiktigt optimistisk.
Vad mer? Jo! Har även några sockrade päron som ligger och drar i renat. Vad detta blir är oklart, leker med en förhållandevis torr päronsprit. Kanske måste tweakas med lite vanilj i framtiden. Vi får se!
Nu... dags att skriva på "riktigt"...
//J
Det första försöket, att göra en variant av Umeshu, föll på att grundingrediensen är omogna gröna plommon. Jag orkade inte beställa turkiska dito så jag köpte istället mogna gula som lades med lika delar socker (i vikt) i en glasburk för att dra ut vätska och göra en riktigt koncentrerad sirap. Jag slängde även i några citronskal och lite överbliven citronsockerlag som stod och skräpade i ett hörn av kylen. Efter någon månad, under vilken jag lärt mig att spontanjäsning kan ske även när sockerkoncentrationen borde ha förhindrat det, silades lag och plommon av. En del av dravet (dvs plommon och skal) täcktes med en häxa av vad som fanns tillgängligt: mescal, renat, eau-de-vie, en skvätt chartreuse, gin och en skvätt av sockerlagen tillsammans med stjärnanis, något lagerblad och grapeskal och ställdes åt sidan. Efter ytterligare några veckor silades denna av och smakades upp med en sockerlag kokad på grape- och pomeransskal, en gnutta kummin och ytterligare stjärnanis och en knivsudd bittermandel. Denna blandning, döpt till "Bitter-som-twitter-bitter" visar enastående potential så här långt och kommer sannolikt aldrig att kunna återskapas då recept och dess nedskrivande är för veklingar.
Den rena sirapen fylldes med renat och blev till en liiite för söt plommoncello som står och myser till sig just nu. Hopp finns om framtiden. Dock fortsatt lätt skeptisk.
Jag repeterade sirapstanken med små hårda päron. Sockerlagen som blev till har dels använts för att starta lite spontanjäst päronläsk (låter roligare än det smakar med Landskronas överklorerade vatten som får allt att smaka tca). Samt en fantastiskt smarrig päronlikör gjord på en flaska sourmash, någon flaska Michters Sour Mash och kanel. Denna kommer bli awsomes lagom till jul.
Satte även en sats plommon och rönnbär med en vippa krondill, pomeransskal och grapeskal som fick täckas med kronbrännvin (för att hedra generationer av familjens alkoholister och deras favoritvapen). Denna har nu silats av och buteljerats med en sockerlag som även den kokades med pomerans, några av plommonen och rönnbären och som sen smakades upp med lite av en tidigare gjord kvasi-maraschinolikör. Resultatet: en klarröd bitter med potential men som kan behöva tweakas lite smak- och styrkemässigt framöver. Framtiden får visa.
Några av plommonen och rönnbären lades med den överblivna spriten i en liten burk och täcktes med punch och lite chartreuse. Oklart vad det är. Dock.... försiktigt optimistisk.
Vad mer? Jo! Har även några sockrade päron som ligger och drar i renat. Vad detta blir är oklart, leker med en förhållandevis torr päronsprit. Kanske måste tweakas med lite vanilj i framtiden. Vi får se!
Nu... dags att skriva på "riktigt"...
//J
