Vinet som förändrade synen

[Alpha]

Jag tror vi alla har varit med om att vi haft en skeptisk inställning mot ett visst område, land eller till och med världsdel när det kommer till vin. Plötsligt dock så sitter vi där och njuter av ett vin från just detta område och inser att alla ens skapade och/eller förutfattade åsikter inte alls behöver ha någon verklig grund, utan att man helt enkelt har haft lite otur med vilka viner man stött på som representanter.

För min del så hade jag t.ex. en sådan upplevelse på ett bröllop för en två år sedan när det härliga Bourgognevinet jag sippade på inte alls visade sig vara ett pinot noir utan dess hemska kusin, gamay! Beaujolais var ju för mig den äckligaste & blaskigaste vintypen som fanns (möjligtvis efter Ripasso) men här satt jag med ett komplext och elegant vin med en perfekt lång eftersmak. När den första chocken lagt sig så infann sig istället en glädje då jag insåg att jag numer har ytterligare en källa till goda viner.

Jag har legat på, min vän som gifte sig, ett par gånger och frågat vad detta vin heter och han har lovat att återkomma men han är tyvärr lite av den snurriga typen så ännu inget besked. Tanken med detta ämne är nämligen att få höra om forumets erfarenheter av just detta fenomen och vilket vin det var, för kanske kan samma vin komma att ha en liknande effekt på en annan medlem?

 

[Magnus L]

Det hembrända brännvinet!

Förlåt...

 

[Mattias Schyberg]

Jag tror vi alla har varit med om att vi haft en skeptisk inställning mot ett visst område, land eller till och med världsdel när det kommer till vin. Plötsligt dock så sitter vi där och njuter av ett vin från just detta område och inser att alla ens skapade och/eller förutfattade åsikter inte alls behöver ha någon verklig grund, utan att man helt enkelt har haft lite otur med vilka viner man stött på som representanter.

För min del så hade jag t.ex. en sådan upplevelse på ett bröllop för en två år sedan när det härliga Bourgognevinet jag sippade på inte alls visade sig vara ett pinot noir utan dess hemska kusin, gamay! Beaujolais var ju för mig den äckligaste & blaskigaste vintypen som fanns (möjligtvis efter Ripasso) men här sitter jag med ett komplext och elegant vin med en perfekt lång eftersmak. När den första chocken lagt sig så infann sig istället en glädje då jag insåg att jag numer har ytterligare en källa till goda viner.

Jag har legat på, min vän som gifte sig, ett par gånger och frågat vad detta vin heter och han har lovat att återkomma men han är tyvärr lite av den snurriga typen så ännu inget besked. Tanken med detta ämne är nämligen att få höra om forumets erfarenheter av just detta fenomen och vilket vin det var som gjorde det, för kanske kan samma vin komma att ha en liknande effekt på en annan medlem?

Trevlig tråd. Får återkomma med mina erfarenheter senare!

 

[grappa]

Trevlig tråd!
Henriot 2006 Champagne och vid samma provning Louis Casters 2004 Champagne. Efter att alla bubblor försvunnit och rumstemperatur infunnit sig kunde jag njuta av Champagne med fantastisk dynamik i doft och smak.

 

[gece]

Tyckte champagne var trist och grinigt i allmänhet. Hade träffat på några hyfsat trevliga men var inte riktigt såld. Sen provade jag 2002 Henri Goutorbe Special Club. Oj! Rätt flaska av rätt vin vid rätt tidpunkt. Vilken grej.

 

[Terroirviner]

Har haft liknande fördomar om vissa appellationer.

T ex Bourgogne Passetoutgrains som enligt lag skall innehålla max 2/3 Gamay och minst 1/3 Pinot Noir. Dessa viner har ingen prestige och är oftast billiga viner som står längs ner i vinbutikers hyllor.

Då blir man alltid lite "förvånad" när man får smaka på en Passetoutgrains från en bra producent och tycker att det var extremt gott.

Samma sak hände nyligen när jag smakade på en suverän röd Saumur under 10 EUR och tänkte: "varför har jag ignorerat denna appellation i alla år?

Våra fördomar ger oss tyvärr en något förvrängd bild av verkligheten. "Stora viner" glorifieras och blåser upp förväntningar till överdrivna nivåer. Omvänt förminskas "små viner" och förväntningarna av dem.

I Frankrike är vinpriserna nära knutna till appellationers "rykte", dvs en allmän uppfattning om den kvalitativa nivån som de ligger på, ofta med en historisk referensram.

Detta system gör det förvisso möjligt att navigera i vindjungeln och ha en ungefärlig idé om viners kvalitetsnivåer.

Men personligen har jag känt att detta navigationsverktyg inte längre räcker, och det är nödvändigt att snarare titta på producenter än appellationer. Med det kompasset kan man navigera bland producenter i "lägre appellationer" och göra otroligt intressanta fynd.

Personligen brukar jag numera leta viner på det sättet, snarare än att bara ta från det som redan är känt och etablerat, dyrt och inte alltid prisvärt.

Jag har gjort följande iakttagelse (stämmer inte alltid men ofta):

-Producenter som förfogar över vingårdslägen i flera/många appellationer tenderar att hålla en lägre nivå på de "lägre" appellationerna.

-Producenter som däremot enbart har vingårdslägen i en "lägre" appellation, och samtidigt har en viss ambitionsnivå, tenderar att anstränga sig mer för att göra bra viner i just den appellationen, t ex genom att selektera de bästa lägena/stockarna för att göra en finare cuvée.

Men eftersom vinpriserna fortfarande i hög grad dikteras av appellationernas "rykte" finns det vissa priströsklar som sannolikt inte kan överstigas för de "lägre" appellationerna.

Till sist ska vi inte glömma ändamålet. Passetoutgrains t ex dricker man till lättare rätter. Men det finns gott om andra "lägre" appellationer som passar till tyngre rätter.

Tyvärr finns en tendens att sammakoppla "bra vin" med "superfylligt/koncentrerat vin". Men det är en lite annorlunda fråga.

 

[Mattias Schyberg]

Tyvärr finns en tendens att sammakoppla "bra vin" med "superfylligt/koncentrerat vin". Men det är en lite annorlunda fråga.

Håller fullständigt med dig här. Vinets kroppsform har verkligen inget med kvalitet att göra utan speglar endast vinstilen. Allt handlar om balans, längd, intensitet och komplexitet, vilket är oberoende av vinets stil.

 

[Terroirviner]

Håller fullständigt med dig här. Vinets kroppsform har verkligen inget med kvalitet att göra utan speglar endast vinstilen. Allt handlar om balans, längd, intensitet och komplexitet, vilket är oberoende av vinets stil.

Och hur roligt är det att dricka superfylliga viner varje dag? Olika vinstilar har olika ändamål, och olika terroirer har olika budskap. Det görs mycket intressant och drickvärt i de allra flesta distrikten. Och ju mer man gräver desto mer man inser att alla ens "övertygelser" står på ganska bräcklig grund. Kan endast uppmuntra folk att upptäcka nytt, behålla ett öppet sinne och låta sig överraskas...

 

[Mattias Schyberg]

Och hur roligt är det att dricka superfylliga viner varje dag? Olika vinstilar har olika ändamål, och olika terroirer har olika budskap. Det görs mycket intressant och drickvärt i de allra flesta distrikten. Och ju mer man gräver desto mer man inser att alla ens "övertygelser" står på ganska bräcklig grund. Kan endast uppmuntra folk att upptäcka nytt, behålla ett öppet sinne och låta sig överraskas...

Halleluja och Amen!

Även elegans kan ibland bli tråkigt. Tänk att behöva äta finstämd fisk varje dag när man kan bryta av med en brontosaurusbiff mellan varven!

 

[Alpha]

Tyvärr finns en tendens att sammakoppla "bra vin" med "superfylligt/koncentrerat vin". Men det är en lite annorlunda fråga.

Detta är väl även svaret på varför gemene svensk tror att fint vin är lika med Amarone. För egen del så handlar det mer om hur väl ett vin "håller samman" i munnen, oavsett om det är kraftigt eller lätt. Att de smaker som är tänkt att vara där framkommer och inte antingen rinner ut och smakar svavel eller kommer som en käftsmäll av alkohol.

Bra inlägg som helhet, jag delar dina åsikter.

 

[Terroirviner]

Detta är väl även svaret på varför gemene svensk tror att fint vin är lika med Amarone.

Jag hade en gång en person som kontaktade mig för att “få tips om Amarone”, trots att jag är helt fel person att kontakta i sådana ärenden. En del av frågan var “passar Amarone till antipasto?”...

Jag svarade artigt att mina kunskaper var bristfälliga men att jag hade hört att ett lite lättare vin eventuellt kunde vara mer lämpligt.

 

[Mattias Schyberg]

Jag hade en gång en person som kontaktade mig för att “få tips om Amarone”, trots att jag är helt fel person att kontakta i sådana ärenden. En del av frågan var “passar Amarone till antipasto?”...

Jag svarade artigt att mina kunskaper var bristfälliga men att jag hade hört att ett lite lättare vin eventuellt kunde vara mer lämpligt.

Beror väl på vad förrätten består av? Visst, ofta är väl en antipasto av lättare slag antar jag, men visst borde det finnas tillfällen där en Amarone skulle kunna funka bra rent spekulativt åtminstone.

Konstig fråga. Kunde lika gärna varit om en champagne funkar bra till huvudrätten.

Några av mina bästa restaurangbesök har inletts med sauternes!

 

[Terroirviner]

Jovisst. Konstig fråga var det ju.

Min poäng var väl denna: att det verkar ha blivit såpass “normalt” idag att dricka superfylliga viner med 16% alkohol att vissa kanske inte ens är medvetna om hur kraftigt det faktiskt är. Och att det kanske uppfattas som normalt att dricka den typen av viner till nästan allt inklusive pasta, pizza, antipasto, osv.

Jag är som sagt ingen expert på Amarone, så jag kan ju ha fel.

Till klassisk antipasto med prosciutto, oliver, kronärtskockshjärtan, mozarella mm har jag personligen haft trevliga erfarenheter av medelfylliga oekade Sangiovese och unga, fruktiga Côtes du Rhône. Men det finns säkert många andra bra parningar.

 

[Mattias Schyberg]

pasta, pizza,

Här har du nog två mattyper som kan passa perfekt till Amarone om maten är skönt ostbaserad och mustig. Jag menar, vilket vin funkar inte bra till pizza och om vi snackar en pasta med gorgonzola så är jag tämligen övertygad om att en bra Amarone kommer att funka utmärkt!

 

[Terroirviner]

Här har du nog två mattyper som kan passa perfekt till Amarone om maten är skönt ostbaserad och mustig.

Man lär sig varje dag! Självklart tillämpar jag det jag skrev högre upp på mig själv: "upptäcka nytt, behålla ett öppet sinne och låta sig överraskas".

 

[Mattias Schyberg]

Man lär sig varje dag! Självklart tillämpar jag det jag skrev högre upp på mig själv: "upptäcka nytt, behålla ett öppet sinne och låta sig överraskas".

Bra svar!

 

[AdamST]

Jag hade väl nyfiket provat vin när jag var yngre under resor på kontinenten, men jag hade aldrig riktigt lärt mig uppskatta smakerna då jag mest ansåg vinerna vara för sträva om de var röda, och för torra om de var vita.

Sen har jag haft två stycken stora uppenbarelser när det gäller vin, först var när jag drack Pol Roger första gången på
min artonårsdag och på mina föräldrars uppmaning verkligen försökte känna alla de nivåer av smak i vinet. Sen dess är champagne det bästa jag vet, inte bara för smaken och känslan, utan också för att champagne fick mig att öppna ögonen för hur mycket bättre bra vin är än de monstrositeter jag smygdruckit under mina tonår

Men jag var fortfarande en stark motståndare till rödvin i något år till, strävheten var ofta för mycket, och det enda jag drack var mer eller mindre amerikansk Zinfandel. Sen provade jag ett väl luftat Barolo, och insåg att rödvin också kunde nosa på den tron jag håller champagne på

Nu försöker jag leva med vin som jag gör med mat, allt ska testas, gärna flera gånger, för man kan missa skatter om man inte är tillräckligt öppen för att utmana sig

 

[Pessoa]

@Terroirviner : Angående superfylligt/koncentrerat vin har jag testat Dal Forno Romanos Valpolicella. Ca 15 år sen. Kändes verkligen som man hamnat i en återvändsgränd. Detta är inte vad ett vin borde vara. https://vinbanken.se/2013/03/16/dal-fornos-viner-magnifikt-eller-groteskt/

Hade f.ö. en kollega på jobbet (nu pensionerad) som bara köpte de röda viner på bolaget som hade max på fyllighet. Han brydde sig inte om nåt annat kriterium. Var fel person att prata Blaufränkisch vs Gamay med.

 

[Mattias Schyberg]

Som relativt öppen och bred vinnörd så inser jag att jag inte riktigt kan komma på några uppenbara vinstilar som jag har varit skeptisk till annat än så kallade "naturviner". Visst, champagne har jag väl inte riktigt förstått mig på heller, men det är mest kopplat till priset i förhållande till upplevelsen, vilket är samma problem som jag har med till exempel Bourgogne.

Min första kärlek när det gäller bubbel var utan tvekan 2000 Pol Roger Champagne Cuvée Sir Winston Churchill. Här fattade jag för första gången grejen med champagne på allvar. För tillfället reas årgången för övrigt ut på bolaget för en femhundralapp har jag hört, vilket det är värt, men normalt sätt behöver man betala över tusenlappen tyvärr. Med mer erfarenhet så har jag stött på några få bubbel under 500 kr som har imponerat (över 90p) på mig, men det har inte varit särskilt många om jag skall vara ärlig (behöver prova mer odlarskumpor!). Oavsett vad så är riktigt bra bubbel hur läckert som helst, så visst har jag ändrat uppfattning om vinstilen i sig och har numera förståelse för vad "de himla champagneintresserade" syftar på i sina lyriska kommentarer.

När det gäller "naturviner" så var jag länge av uppfattningen att det var defekta viner, men med ökad kunskap så har jag lärt mig att det enbart är de dåliga exemplaren som smakar defekt/illa och är ointressanta. Ett bra "naturvin" smakar vanligtvis hur bra som helst och bjuder ofta på fin komplexitet. Vanligtvis i en ärlig och okonstlad förpackning samt med en adekvat ursprungskaraktär.

Leon Barral är en producent jag gillar lite extra (om hans viner ens räknas som "naturviner" vill säga, begreppet är ju lite luddigt). Man vet när man stöter på de sämre exemplen. Vanligtvis är det när man omedelbart kan avgöra att det är just ett "naturvin" blint men utan att kunna detektera vinets ursprung eller druvsammansättning. Ett generiskt vin utan adress eller personlighet, annat än att de skiljer sig åt som generisk grupp i jämförelse med konventionellt vin vill säga.

Mina 2 kronor...

Om man är intresserad av min vinösa resa från omedvetet inkompetent vinnörd till medvetet inkompetent, så kan ni med fördel följa länken: http://www.finewines.se/threads/gammal-karlek-rostar-aldrig.4207/

 

[Terroirviner]

Angående superfylligt/koncentrerat vin har jag testat Dal Forno Romanos Valpolicella. Ca 15 år sen. Kändes verkligen som man hamnat i en återvändsgränd.

Har inte provat just det vinet men har testat några monster från Argentina och australiensisk Shiraz som gjort mig spyfärdig efter första klunken.

Peter Streijffert, en intressant kock och vinkännare som jag har haft glädjen att träffa flera gånger, har skrivit en spännande bok: " Smak: Mat och vin – de bästa kombinationerna".

Där påminner han oss flera gånger om svenskarnas preferenser för "storfruktiga" viner, dvs fylliga, sötmogna viner med hög alkoholhalt. Han döljer inte att han själv föredrar elegantare, syradrivna viner som t ex Pinot Noir eller Riesling.

Nu är ju Peter inte ensam om det (som tur är), men han tillhör ändå en minoritet.

Jag ska vara lite försiktig och inte påstå något som jag inte har fog för. Men endast lägga fram en möjlig teori:

"Gemene man" har eventuellt lättare att gilla ett vin som direkt exploderar i näsa och mun. En erfaren vinkännare däremot är mer känslig för subtiliteter.

Ju mer man kultiverar sitt vinintresse, desto mer man öppnar sig för andra typer av viner, som man som nybörjare hade svårare att uppskatta. T ex lär man sig uppskatta fruktsyra?

Som sagt, detta är endast en teori. Har inga bevis för den.

Kan dock blicka tillbaka på hur jag själv har gått igenom olika faser, där jag under en period t ex mest gillade "soliga", sydliga viner, medan jag idag snarare söker de mer "nordliga", svalare vinerna.

För att återknyta till ämnet skulle jag nog säga att det är nog ganska typiskt att man håller sig till en region eller några regioner (i taget).

Som Alpha nämnde i sitt inlägg väcktes hans intresse för Gamay när han fick bevis för att druvan kunde leverera något djupare än blasket som dricks den tredje torsdagen i november.

AdamST fick 2 uppenbarelser, en genom Pol Roger som öppnade dörren till Champagne, den andra genom en väl luftad Barolo.

De flesta av oss som älskar vin har nog haft uppenbarelser av detta slag.

Jag hade en gång en uppenbarelse (eller flera uppenbarelser) när jag öppnade Pomerolviner.

Vinkännaren François Audouze brukar få uppenbarelser som liknar en "nattvard" när han öppnar riktigt speciella (äldre) viner.

Utan att gå till ytterligheter är väl dessa uppenbarelser rätt fundamentala eftersom de banar vägen för nya dimensioner, nya territorier, nya gränser.