Idag dricker vi, provningsnoteringar och diskussioner

[Vino fino]

Jag är inte ett dugg förvånad över att ett enkelt mousserande vin presterar bra vid den här typen av provning, framförallt inte när det idag ställs mot 2002or och en relativt ung Krug! De sistnämnda behöver alla mycket luft (läs: flera timmar) i dagsläget, eller ännu hellre många år i källaren, medan det enklare vinet i regel är tillverkat för "instant happiness" och således presterar på (sin relativa) topp direkt.

Men vinerna har ju i regel väldigt olika förutsättningar från början och reagerar olika mycket på tid i glaset!

Jo, visst är det så. Men jag tycker nog ändå att man med erfarenheten lär sig identifiera mer subtila toner även under en tidssatt blindprovning. Om jag granskar mina protokoll bakåt så stämmer poängtendensen ganska väl med mina smakpreferenser, med vissa undantag förstås. Det du kallar "instant happiness", som jag tolkar som fruktdrivet och öppet men kanske inte så komplext, brukar man kunna särskilja från det som är stängt men med potential. Och visst är mousserande vin en av de svårare kategorierna att blindprova, men långt ifrån den svåraste. Bdx en primeur eller nysläppt portvin förändras ännu mer under några timmar, tycker jag. Riktig blindprovning gör en ödmjuk inför uppgiften och man tar sig själv på mindre allvar.

Personligen anser jag att för att verkligen komma till sin rätt skall en flaska njutas långsamt under en kväll, helst tillsammans med mat. Jag har länge varit kritisk mot Råbert och andra som självsäkert betygsätter vin efter att ha provat 5-10 cl strax efter lansering (oftast icke-blint, medan de småpratar med slottsägaren...). Vinets nyanser, uppvaknande, förändringar, blomning, och kanske till och med död, kommer under en kväll, och efter rätt lagring. En snabb provning kan förstås inte ge utrymme för detta. Men.... Den autentiska blindprovningen är ändå en bra ögonöppnare och det lär en att jämföra ett antal olika viner utan förutfattade meningar.

Sen brukar det ju vara så att om man provar i slutet sällskap så får man chansen att fortsätta sippa, efter betygsättningen, och då kan man ju revidera eller i alla fall nyansera sin första bedömning. Men jag måste säga att det brukar heller inte skilja så mycket, om jag tittar bakåt, på mina och mina vinvänners första och sista bedömningar under en blindprovarkväll. Men det kanske beror på att vi är prestigelösa och vågar stå fast vid "fel" viner.

Sen är det ju kul att få sina fördomar krossade! Och det är extra kul om det finns ett gäng högröda kissnödiga "experter" med i rummet.

 

[MartinE]

Jo, visst är det så. Men jag tycker nog ändå att man med erfarenheten lär sig identifiera mer subtila toner även under en tidssatt blindprovning. Om jag granskar mina protokoll bakåt så stämmer poängtendensen ganska väl med mina smakpreferenser, med vissa undantag förstås. Det du kallar "instant happiness", som jag tolkar som fruktdrivet och öppet men kanske inte så komplext, brukar man kunna särskilja från det som är stängt men med potential.

Absolut! Samtidigt tror jag du har betydligt mer erfarenhet än den genomsnittlige provaren. Den glade amatören kommer i tio fall av tio att föredra frukten framför komplexiteten! Och han/hon har givetvis inte fel för det, men poängsättnigen påverkas ju liksom det totala utfallet i "tävlingen".

Sen är det ju kul att få sina fördomar krossade! Och det är extra kul om det finns ett gäng högröda kissnödiga "experter" med i rummet.

Definitivt! Det är kul att bli överraskad!

 

[Mattias Schyberg]

Har reflekterat lite under kvällen och natten och börjar nog känna att vissa saker börjar bli absurt när det gäller hur mycket det pratas om viners utveckling i glaset just när det gäller prestigevin. Visst tusan händer det en del med ALLA viner med tid och luft, men i min värld så har jag aldrig varit med om att ett vin går från att vara mediokert till att blomma ut och bli fantastiskt med lite luft (inte heller tvärtom). Jag kan snarare se att det handlar om någon pinne upp eller ner (på sin höjd ett par pinnar i extremfall). Visst, väldigt unga viner kan ibland behöva tid, men i dessa fall så handlar det ofta om att de är väldigt vresiga innan de fått mycket luft. "Objektiva" kvalitetsmarkörer som intensitet, komplexitet och längd bör i någon mån utmärka sig tydligt ändå om det är frågan om ett 90-plus-vin. Vissa viner kan även falla ihop totalt under kvällen, vilket framförallt tenderar att drabba mogna viner eller viner som aldrig var särskilt bra från början.

Det känns nästan som att vad som helst som inträffar på en provning går att bortförklara med termer som: för ungt, för lite luft, tunnelfas, över kullen, flaskvariation eller för lite tid med vinet. Kan ett vin (eller vi själva) verkligen underprestera? Varför antar vi att vinnördar av digniteten "medlemmar av finewines.se" föredrar lättillgängliga och enkla viner som inte erbjuder varken särskilt bra struktur eller komplexitet blint? Är vi lika lättköpta som kreti och pleti som köper uppsötad bib eller vadå? Om så är fallet så är det nog hög tid att omvärdera våra inköp. Jag har i alla fall lärt mig att ett flörtigt och lättillgängligt vin kan vara supergott, men inte behöver jag sätta 95p på det ändå, jag kan lika gärna nöja mig med 85p och gilla det skarpt för vad det är (en enkel och charmig Muscato d'Asti till exempel). I den provning som var i lördags som var det inga bubbel som hamnar i en sådan kategori, de var rakryggade allihop, detta helt utan tvekan. Detta säger jag trots att jag var en av de som betygsatte Krug högst (91p), men nya zeeländaren var inte särskilt långt efter med sina 89p.

Om skillnaden mellan två bubbel är så liten så att det krävs rigorösa analyser, massor av tid och full koncentration för att lyckas skilja ett dyrt prestigevin från ett riktigt bra standardvin så undrar i alla fall jag vad det är vi betalar för. Jag är dock den första att erkänna att vissa personer kan uppleva saker som jag saknar förmåga att göra, men om så är fallet så stärker det bara min åsikt ytterligare och är ännu ett bevis på att smaken helt enkelt är som baken.

Sorry om jag upplevs provokativ, det är inte min avsikt, men dessa åsikter behövde helt enkelt luftas som ett bra vin.

 

[StefanAkiko]

Har reflekterat lite under kvällen och natten och börjar nog känna att vissa saker börjar bli absurt när det gäller hur mycket det pratas om viners utveckling i glaset just när det gäller prestigevin. Visst tusan händer det en del med ALLA viner med tid och luft, men i min värld så har jag aldrig varit med om att ett vin går från att vara mediokert till att blomma ut och bli fantastiskt med lite luft (inte heller tvärtom). Jag kan snarare se att det handlar om någon pinne upp eller ner (på sin höjd ett par pinnar i extremfall). Visst, väldigt unga viner kan ibland behöva tid, men i dessa fall så handlar det ofta om att de är väldigt vresiga innan de fått mycket luft. "Objektiva" kvalitetsmarkörer som intensitet, komplexitet och längd bör i någon mån utmärka sig tydligt ändå om det är frågan om ett 90-plus-vin. Vissa viner kan även falla ihop totalt under kvällen, vilket framförallt tenderar att drabba mogna viner eller viner som aldrig var särskilt bra från början.

Det känns nästan som att vad som helst som inträffar på en provning går att bortförklara med termer som: för ungt, för lite luft, tunnelfas, över kullen, flaskvariation eller för lite tid med vinet. Kan ett vin verkligen underprestera? Varför antar vi att vinnördar av digniteten "medlemmar av finewines.se" föredrar lättillgängliga och enkla viner som inte erbjuder varken särskilt bra struktur eller komplexitet blint? Är vi lika lättköpta som kreti och pleti som köper uppsötad bib eller vadå? Om så är fallet så är det nog hög tid att omvärdera våra inköp. Jag har i alla fall lärt mig att ett flörtigt och lättillgängligt vin kan vara supergott, men inte behöver jag sätta 95p på det ändå, jag kan lika gärna nöja mig med 85p och gilla det skarpt för vad det är (en enkel och charmig Muscato d'Asti till exempel).

Om skillnaden mellan två bubbel är så liten så att det krävs rigorösa analyser, massor av tid och full koncentration för att lyckas skilja ett dyrt prestigevin från ett riktigt bra standardvin så undrar i alla fall jag vad det är vi betalar för. Jag är dock den första att erkänna att vissa personer kan uppleva saker som jag saknar förmåga att göra, men om så är fallet så stärker det bara min åsikt ytterligare och är ännu ett bevis på att smaken helt enkelt är som baken.

Sorry om jag upplevs provokativ, det är inte min avsikt, men dessa åsikter behövde helt enkelt luftas som ett bra vin.

Precis, exakt vad jag skulle vilja uttrycka själv, men du skrev det så himla mycket bättre!

Då man ställer sig frågan: VAD är det jag egentligen betalar för, och varför då? Så blir det ju himla intressanta svar. Ssk intressant blir det ju med ökande självinsikt och egen mognad över åren.

Håller absolut med om att man redan efter några år av intensivt provande lär sig känna igen de allra flesta kramvänliga flörtviner. Dock har jag personligen fortfarande väldigt svårt att motstå vilket rött som helst med kraftfull ek och skit i. Har glad i hågen traskat hem med massor av olika sådana plonkviner efter div vinmässor... Men, jag börjar så smått resa varningsflaggor för mig själv av dem numer, även om det är svårt motstå sirenernas sång.

Jag brukade förr absolut tro på detta att kvalitet och prislapp hade en korrelation. Mina mer mognare fynd är dock att kvalitet finns i vinet, inte på varken etikett eller prislapp. Det saknas fullkomligt korrelation. Bara för att några dyra viner är bra och många billiga viner är usla, så är det inte samma sak som en stark korrelation. Ett extremt bra exempel är tex 1976 Pétrus. Ett annat är 2004 Clos del Rey. Pétrus:en är en medioker Bdx för över 10 lök per flaska, medan Clos Del Rey är ett otroligt komplext och rikt vin med enorm framtid framför sig för 200kr per flaska. ...eller Escombro som trots sin facila prislapp och humbla ursprung, med ett restaurangpris om €35 per flaska ändå fick mig att gå fullkomligt i spinn och dela ut min andra 100-poängare på CT.

Sedan detta med att viner kommer i glaset: delar din uppfattning om att det nog är mer tack vare etiketten än den inblandade red-ox kemin. Dock har jag svårt förklara de slattars förvandling som jag varit med om. Så jag envisas med att spara "underpresterande" viner tills nästa dag, för ibland sker små underverk, oftast inte.

 

[StefanAkiko]

Jag är inte ett dugg förvånad över att ett enkelt mousserande vin presterar bra vid den här typen av provning, framförallt inte när det idag ställs mot 2002or och en relativt ung Krug! De sistnämnda behöver alla mycket luft (läs: flera timmar) i dagsläget, eller ännu hellre många år i källaren, medan det enklare vinet i regel är tillverkat för "instant happiness" och således presterar på (sin relativa) topp direkt.

Du menar alltså att alla som öppnar sina prestigemärkta Champagner för tidigt inte får del av dessas senare rika komplexitet och att de människorna de facto skulle njuta mer av en Pelorus och en Graham Beck?

 

[StefanAkiko]

Håller med om att det finns brister i att prova viner blint. Jag har märkt, vid MÅNGA tillfällen, att det är de viner som har uppenbara karaktärsdrag som premieras, eller viner med power, eller mogna viner, eller charmiga/inställsamma viner, eller viner med lååång eftersmak, osv.

Blindprovning har absolut en plats, men jag tror inte att det är en universallösning (eller sanning).

Det finns väldigt stora (större) brister i att prova oblint också. Vid olika provningsupplägg masserar man olika delar av hjärnan och sin egen erfarenhetsbas.
Man blir inte nödvändigtvis kunnigare på vin av mastodontiska blindprovningar, men man skapar en bredare referensbas då man inte har en aning om vad det är i glaset framför en, och kan fokusera helt på en kvalitetsbedömning.

Ungefär som att läsa god litteratur:
Inte för att bli en bättre människa, utan för att bli MER människa. (Harold Bloom)

 

[StefanAkiko]

Ja det kanske borde göras, men känns som skulle offra det mesta av bubblorna om man slog vinet på karaff 3-4 timmar innan serveringen.

Med en yngre Champis: Nej då, inte alls.
Prova skall du se!

 

[StefanAkiko]

Ikväll kör vi en klassisk herrmiddag för två distingerade gentlemän:
Full meny på Restaurang Tani i Gaienmae i centrala Tokyo. Så jag plockar ur källaren en av vardera:
Chablis
Röd Bdx
V Port

Från dekanteringen av de röda. (Det var gegga-slattarna som provades, 10 min, halvblint):
2001 Chateau La Clusière (94-100)
Färg: drack den i svart goth-glas, så jag vet inte. Skämt åsido: väldigt grumsig, så effekten blev nästan densamma som svarta glas. Har tydliga mognadstoner i brimen. Sen kan jag ej bedöma om det är mörkrött eller svartrött.
Doft: Otroligt rik: skitig Bdx-jord nära stallar. Svavel och industrigummi. Frukten är mörkröd men har också börjat mogna och rymmer dessutom bla mascara (L'Oreal), temperakaka och sumi-bläck. Otroligt komplex!
Smak: Tänk att sådana här viner OCKSÅ kunde produceras i StEmilion 2001. Helt makalöst intensivt M-fylligt vin med M++ fina tanniner och M++ syror. Elegant, komplext, regalt, lååångt ... så jag nästan ångrar mig att dela detta i afton. Funderar allvarligt på att gona i mig den själv, skita i att jobba och istället öppna en lite enklare Smith-Haut-Lafitte från samma år.

1992 Dow Quinta do Bomfin (92-95)
Sista flaskan av denna, som varje gång jag öppnat den klivit upp några pinnhål i komplexitet och drickartillfredsställelse. Så och denna gång.
Färg: kladdigt geggig färg. Brunröd med slöjiga inslag. Det som vilar i karaffen är dock kristallklart.
Doft: fet, bred och eldig port-typisk bas med nyanser av bla pennskrin, välanvänd läderväska, inlagda körsbär, nysågat virke, kinesisk matlagning, nya stearinljus och råa ägg. Rik, spännande och klassisk.
Smak: Woah! Så otroligt mycket bättre än första bekantskapen ca 2007. Minns jag kände mig lurad. Men i detta glaset har den fått vingar. Önskar jag hade några fler, för vinet har mer att ge. Litet bett kvar i tanninerna, sötma som i en Amarone, Et-OH något högre. Smakpaletten är fortfarande åt det fruktdrivna hållet, men mognadstonerna är på väg in. Aromerna i smaken som dem i nosen. Lång, komplex, intensiv... Lär funka bra med både fois gras och ostbricka i kväll

Fö noteras att jag prickade alla rätt vid denna halvblinda provning.

2007 Domaine William Fèvre Chablis Grand Cru Bougros Cote de Bouguerots (85-95)
Dracks ju då inte alls blint...
Liten doft av mineraler och frukt.
Liten, rent av något snipig och stram i munnen, men börjar redan efter bara några minuter breda ut sig med sina graciösa balettkonster. Kokta jordgubbar i en bra finish med rejäla mängder mineralia. Långt från fullmogen, men en härlig njutning ändå, på sitt sätt.
Kommer gifta sig med havsmaten.

Fö konstateras att jag alltid drabbas av pop-ångest då jag skall till och förgripa mig på en Chablis. Tack och lov har jag hitintills aldrig drabbats av prem-ox då jag öppnat egna flaskor, däremot flera andras...

 

[Mattias Schyberg]

Och häll gärna lite mjölk i glaset också så ni slipper bli påverkade utav
er föreställning att det är vin ni provar.

Med andra ord kan jag tycka att svarta glas är att dra det lite långt. Enda sättet att prova något och att bedömma något, oavsett vad det är, är genom att jämföra det med andra varianter av samma sak. Brukar ibland färga vita viner röda på mina kurser, och resultatet blir ju alltid att dom tycker det vita är ok och det röda vita är hemskt. Man jämför med samma vin med olika premisser. Vad är den korrekta slutsatsen?

Intensiteten på färgen hade ju dock varit praktiskt om man kunde dölja. Kanske svarta glas men ge vintypen i förväg!

Syftet med svarta glas är inte att på något vis för att dölja om det är ett vitt eller rött vin. Att luras med färg som i ditt exempel ger tydliga resultat, dvs färgen påverkar upplevelsen i väldigt hög grad. I ett svart glas så förvinner denna parameter helt, vilket är syftet. Om man bedömer aromen på ett vin så är det ju bra om bedömningen sker utan visuella intryck. Detta går utmärkt att checka efter den sensoriska analysen är gjord. Vi har som sagt alltid rött ljus i vår sensoriska panel på jobbet om proverna som jämförs skiljer sig åt utseendemässigt. Detta gör vi av en anledning.

Jag håller med om att man utan problem kan ange om det är ett rött eller vitt vin, och om det enbart handlar om kvalitet, så kan druva och vinstil anges också för att minska tidsåtgången.

Dagens första panel:

 

[Vino fino]

Syftet med svarta glas är inte att på något vis för dölja om det är ett vitt eller rött vin. Att luras med färg som i ditt exempel ger tydliga resultat, dvs färgen påverkar upplevelsen i väldigt hög grad. I ett svart glas så förvinner denna parameter helt, vilket är syftet. Om man bedömer aromen på ett vin så är det ju bra om bedömningen sker utan visuella intryck. Detta går utmärkt att checka efter den sensoriska analysen är gjord. Vi har som sagt alltid rött ljus i vår sensoriska panel på jobbet om proverna som jämförs skiljer sig åt utseendemässigt. Detta gör vi av en anledning.

Jag håller med om att man utan problem kan ange om det är ett rött eller vitt vin, och om det enbart handlar om kvalitet, så kan druva och vinstil anges också för att minska tidsåtgången.

Dagens första panel:

Visa bifogad bild 3529

Portionssnus? Då behöver ni några extra minuter för att nikotinet ska hinna verka!

 

[Mattias Schyberg]

Portionssnus? Då behöver ni några extra minuter för att nikotinet ska hinna verka!

Beror på testet, när vi bedömer vin så är det ju sällan berusningsgraden som mäts, inte av andra än kreti och pleti som dricker bib i alla fall.

 

[Sörplarn]

Syftet med svarta glas är inte att på något vis för att dölja om det är ett vitt eller rött vin. Att luras med färg som i ditt exempel ger tydliga resultat, dvs färgen påverkar upplevelsen i väldigt hög grad. I ett svart glas så förvinner denna parameter helt, vilket är syftet. Om man bedömer aromen på ett vin så är det ju bra om bedömningen sker utan visuella intryck. Detta går utmärkt att checka efter den sensoriska analysen är gjord. Vi har som sagt alltid rött ljus i vår sensoriska panel på jobbet om proverna som jämförs skiljer sig åt utseendemässigt. Detta gör vi av en anledning.

Jag håller med om att man utan problem kan ange om det är ett rött eller vitt vin, och om det enbart handlar om kvalitet, så kan druva och vinstil anges också för att minska tidsåtgången.

Dagens första panel:

Visa bifogad bild 3529

Har ni provat andra färger?
Då röd färg är varm och till exempel blå är kall?

 

[Oggy]

Första gångerna man provar vin har man svårt att ens sätta ord. Allt blir svårt. Samma sak med ett nytt språk, patenttexter och mastodontiska blindprovningar. Alltid trögt i början. Skam bara den som ger sig

Tack för omtanken? Det där lät faktiskt otroligt nedlåtande (en liten klapp på huvudet... typ "upp på hästen igen").

Jag syftade inte på mig själv enbart, utan lika mycket på "ärrade veteraner" som faller dit, som sätter höga poäng på powervinet (som skriker ut sin förträfflighet) istället för det viskande vinet bredvid. Har upplevt det MÅNGA gånger.

 

[Mattias Schyberg]

Tack för omtanken? Det där lät faktiskt otroligt nedlåtande (en liten klapp på huvudet... typ "upp på hästen igen").

Jag syftade inte på mig själv enbart, utan lika mycket på "ärrade veteraner" som faller dit, som sätter höga poäng på powervinet (som skriker ut sin förträfflighet) istället för det viskande vinet bredvid. Har upplevt det MÅNGA gånger.

Jag har även upplevt det motsatta, dvs att det finstämda och eleganta vinet får pluspoäng just för att det är mer lågmält och elegant. Det går nog åt båda håll skulle jag tro.

Angående den "nedlåtande" tonen så kan jag förstå vad du menar, men jag tolkade det nog mer som en avväpnande kommentar som vi ALLA borde ta till oss, oavsett erfarenhet. Men nu var det ju inte jag som kommenterade så jag låter det vara osagt vad personen menade i detta fall.

 

[Mattias Schyberg]

Har ni provat andra färger?
Då röd färg är varm och till exempel blå är kall?

Alltid rött då det döljer färg bäst.

 

[Oggy]

Jag har även upplevt det motsatta, dvs att det finstämda och eleganta vinet får plusspoäng just för att det är mer lågmält och elegant. Det går nog åt båda håll skulle jag tro.

Absolut, det har du rätt i, det kan gå åt båda hållen. Men ett vin är ju inte bra BARA för att det är lågmält och elegant, eller BARA för att det ät kraftfullt, osv. Det är ju det som är poängen. Att man i en blindprovning gärna greppar efter det mest uppenbara och därmed tenderar att förenkla vinet i fråga.

 

[StefanAkiko]

Tack för omtanken? Det där lät faktiskt otroligt nedlåtande (en liten klapp på huvudet... typ "upp på hästen igen").

Jag syftade inte på mig själv enbart, utan lika mycket på "ärrade veteraner" som faller dit, som sätter höga poäng på powervinet (som skriker ut sin förträfflighet) istället för det viskande vinet bredvid. Har upplevt det MÅNGA gånger.

Nej, absolut inte ngn nedlåtande klapp på huvudet. Sån är jag verkligen inte. Mardrömsrys! Huh!

Nej.
Däremot tycker jag man skall värdera MÖJLIGHETERNA som olika setups ger. Inte utifrån hur fel man själv, eller de som är mindre oerfarna än en själv, kan ta eller hur lite meganjutning man kan uppnå, utan rent bara hur mycket lärdom man kan uthämta ur allt från att gona sig med en flaska under fem timmar till att springa runt på en vinmässa och testa 500 viner under en dag. Blint, trekvartsblint, halvblint, kvartsblint, oblint med mellan 1 till 500 sorter har alla sina fördelar (då det gäller inlärning) och nackdelar (då det gäller njutning). Och för/nackdelar då det gäller "objektivitet".

Att misslyckas med något är Liwets feedback: upp på hästen igen!
Om man som person uppfattar att man misslyckats: Liwets feedback: hitta BÄTTRE copingstrategier!
...och upp på hästen igen.

 

[StefanAkiko]

Absolut, det har du rätt i, det kan gå åt båda hållen. Men ett vin är ju inte bra BARA för att det är lågmält och elegant, eller BARA för att det ät kraftfullt, osv. Det är ju det som är poängen. Att man i en blindprovning gärna greppar efter det mest uppenbara och därmed tenderar att förenkla vinet i fråga.

Då man provar vin blint tillsammans med proffs så inser man att detta med att sålla agnar från vete inte behöver ta mer än några sekunder. Sedan inser man också snart att personlig preferens spelar väldigt mckt in i finliret kring 92 eller 94 poäng. Att delta vid en provning där man själv är LOST på den vita flighten och killen bredvid säger: amerikansk Semillion, spansk albarino, australisk semillion och italiensk riesling från Tirol OCH har rätt, och diskussionen efteråt handlar om nyanser bland olika regioners torra uttryck av 80%-iga semillioner kontra 70%-iga... är bara så att hakan ramlar ned.

Det dessa giganter har gemensamt är bla att de inte bara är proffs med åtskilliga hundratusentals kognitivt provade viner, de är också dedikerade och fantastiska föredömen för oss andra. De är sådana som på en fullblind tillställning kan utbrista nästan magiska saker, liksom Michael Broadbent i Sverige för många år sedan utbrast då ett glas Champagne serverades honom:
-Baranoncourt? (och det var också vad som fanns i glaset.)

Hans storhet låg till stor del inom Champagne, men han var inte monoman och var också makalöst bevandrad i Bdx och Bgn.

Mao: att sålla vråliga från tystlåtna plonk och skrålande från blyga kvalitetsviner är något man lär sig. Erfarenhet. Hård träning.

För oss alla: kämpa på!

 

[ChristianB]

Det är tisdag och som av en slump blir det Bdx igen; förra gången var det Les Hauts des Granget 2011 och nu idag är det Chatêau Boutisse 2012:

Appearance: Clear, deep intensity purple colour, slow legs forming, pieces of cork.

Nose: Clean, medium (-) intensity aromas of dark plum, coffee, graphite from pencil, blackcurrant, grass, oak, vanilla and hints of crushed stone. Notes of green pepper. Wine is youthful.

Palate: Wine is dry, with medium (+) acidity, medium (+) tannins, medium alcohol and medium (+) body. Medium intensity flavours of plum, graphite, blackcurrant, mineral, oak, vanilla, coffee, notes of green pepper. Finish is medium (+).

Conclusion: Wine of good quality, high-priced. Can drink now, but has potential for ageing or further ageing. Bottle was known before tasting. A lot better than last week's vintage; 2012 is the better year.

Ursäkta slutsatsen, jag menar ju inte att döma ut samtliga viner från 2011, men den här 2012an har betydligt bättre tryck i sig än 2011an, vilken var något urvattnad faktiskt... Och givetvis lär det skilja från producent till producent, men båda är ju från Saint-Emilion!

 

[Vino fino]

Det är tisdag och som av en slump blir det Bdx igen; förra gången var det Les Hauts des Granget 2011 och nu idag är det Chatêau Boutisse 2012:

Appearance: Clear, deep intensity purple colour, slow legs forming, pieces of cork.

Nose: Clean, medium (-) intensity aromas of dark plum, coffee, graphite from pencil, blackcurrant, grass, oak, vanilla and hints of crushed stone. Notes of green pepper. Wine is youthful.

Palate: Wine is dry, with medium (+) acidity, medium (+) tannins, medium alcohol and medium (+) body. Medium intensity flavours of plum, graphite, blackcurrant, mineral, oak, vanilla, coffee, notes of green pepper. Finish is medium (+).

Conclusion: Wine of good quality, high-priced. Can drink now, but has potential for ageing or further ageing. Bottle was known before tasting. A lot better than last week's vintage; 2012 is the better year.

Ursäkta slutsatsen, jag menar ju inte att döma ut samtliga viner från 2011, men den här 2012an har betydligt bättre tryck i sig än 2011an, vilken var något urvattnad faktiskt... Och givetvis lär det skilja från producent till producent, men båda är ju från Saint-Emilion!

Jag tror de flesta kännare instämmer--- och nu kommer jag få en del av forumet emot mig --- att 2012 är en bättre årgång än 2011, inte minst i de Merlot-dominerade kommunerna och de domäner på vänstra flodbanken som inkluderar en hyfsad del Merlot i sina blandningar. (Jag tycker iofs att även Cabben är bättre 2012, men det är väl att svära riktigt högt i Finewines-kyrkan...).