Champagne vecka 41

[stevie22002]

Argonne 2008 ligger extremt bra till, enligt mig. Kanske årets bästa vin hittills, definitivt topp-3. Men Bérêches Une Champagne 2015 var inte direkt dålig heller

Jag har hört fler som håller Argonne 2008 som ett av de bästa vinerna de druckit! Kul! Tack för svar!

 

[Thirsty]

Vi backar bandet till starten..

Innan den mekaniska brigaden anlände landsvägen hade en luftburen förtrupp (undertecknad och @Crist(al)ian 77 ) sänts ut några dagar tidigare för att inspektera läget i Champagne. I riskfyllt uppdrag som innebar att provdricka massa champagne och besöka suspekta delar av regionen.

Lördag
Fakir flyget ned ”för att fånga hela dagen”, låter alltid bra vid planeringen om än att det innebar en okristligt tidig morgon. Målet helgar medlen. Nåväl, väl i hyrbilen är allt glömt och två taggade samt törstiga resenärer är redo för en avstickare till Ecueil, innan belägring av Reims, för att besöka Lecourte-Godbillon. En producent jag bara har provat vid några enstaka tillfällen tidigare, visade sig väl värt ett besök. Habil producent och trevlig provning led av Marie Godbillon. Instegsvinet Terroirs D’Ecueil var lite väl syrastint insteg. Mi-Penets, tungt ekad PN. Saknade balans och komplexitet. Rose, finns bättre. Så det blev köp av vingårdsläge och Millesime 19. Innan resan var inköpsmålet klart och tydligt, begränsa mängden köp och köp sådant som inte behöver lagras i en evighet. Rätt nöjd med att hålla det vid resans första stopp.

Åter i bilen för vidare transport medför lite fiblande med GPS:n. Innan det var klart har @Crist(al)ian 77 falkögon för champagne fått syn på ett gäng som bär på champagne lådor. Källan lokaliseras omedelbart men var en för oss helt okänd producent, Varry Lefèvre. Hur dåligt kan ett spontanbesök hos en okänd producent bli, kanske är en oupptäckt stjärna!? Vi knackade på och blev insläppta på kontoret som hade en inredning som hämtad från 1980-talet. Papper låg i travar, modell äldre skrivare osv. samt små tjocka glas gav ett oroande intryck som tyvärr visade sig vara befogat. Provar några olika varianter men det var inget som kändes värt att släpa med sig hem även om prislappen var tilltalande med ett prisspann mellan 17-35 euro. Dock hade jeronboam brut för 110 euro spöat alla varianter av cava som serveras på exempelvis studentmottagningar och andra tillställningar där värden försöker förgifta gästerna. Jaja, det fanns en anledning till varför vi inte kände till producenten och en påminnelse om varför spontanbesök hos helt okända producenter sällan är en lyckad idé.

Väl i Reims avverkades vinbutikerna på löpande band innan det blev ett välförtjänt pitstopp hos Le Wine Bar by Le Vintage. In med en flaska La Rogerie Le Bourg Sud (bas 21, deg 24) så att vi fick dricka något gott efter debaclet hos Varry. När skumpa moodet var som bäst var tiden för det tillfälligt ockuperade bordet ute och resterande av flaskan behövde intas på uteserveringen. Två olika synsätt, mitt var shit det är riktigt kallt ute, blåser som fan (ett fullt skumpa glas blåste iväg sidledes) och jag har ingen jacka. Det andra spontana synsättet från min medresenär var ”Det blir perfekt för skumpan, den börjar bli lite varm” .

Vidare till nästa vattenhål, Glue Pot, för middag och mer dryck. Maten är inte så mycket att hurra för men vinlistan är desto bättre. Instagram producenten Marie-Noelle Ledru Ambonnay 2016. Model kraftig BdN, typisk Ambonnay. Lovande på näsan om än att den skulle må bra av att vila lite längre. God men absolut inte värd priset på andrahandsmarknaden.

Fyra timmars sömn de senaste 28 timmarna börjar göra sig påminnet efter några flaskor. Game over.

 

[Thirsty]

Söndag
En söndag i champagne får en att kraftigt överväga om Frankrike är ett i eller u-land. Det går i vart fall att konstatera att söndagar inte är en optimal dag för att besöka producenter. Men Lucien Roguet hade gått med på ett besök på morgonkvisten, trodde vi.. Givetvis var dörren låst och ingen på plats. Klockan var ändå vid 10 tiden och fortfarande ingen intagen skumpa. Paniken börjar sprida sig. Då måste ju vara tillbaka från kyrkan eller vad de nu har prioriterat högre än två törstiga turister på en söndag morgon?! Efter ett antal oklara telefonsamtal där ena parten pratar engelska och andra parten franska, ingen förstod den andra, så var det läge att ge upp och inta fransk frukost i bilen, dvs en croissant. Halvvägs in i croissanten knackar en äldre dam med ett ungt barnbarn på rutan, ”champagne?”. Ah, någon hade kommit dit i alla fall. Tiden var nu en trång faktor och kommunikationen lika begränsad som tidigare. Min medresenär gör ett försök med att fråga om hon kan italienska. Om kommunikationen var begränsad innan så var den nu totalt obefintlig då damen sken upp och drog igång med italienska i snabbare takt än ett par kastanjetter. Game over och vidare färd.

Runt hörnet låg Mailly med en modernt renoverad gästavdelning. Siktet inställt på deras bättre varianter. L'Intemporelle var en trevlig skapelse på PN och chardonnay. Snygg och städad som för tankarna mot hus. Motsvarande blandning hos L'Intemporelle rosé. Gjord med en skvätt rödpang från egna vinrankor. Ljus, städad, lätt och elegant rose. Gott. Les Échansons var en helt annan typ av skapelse med mer PN och ek, big and bold. Skulle blint ha svårt att säga att det är samma producent. Kanske blir bättre när den får vila till sig då den nu inte kändes intergrarad.

Magen börjar kurra och tid för lunch med @magnum. Lätt racing genom skogen till Avize och närmare beställt Les Avisés. Kombinationen av Les Avisés och mental förberedelse inför Cote de Bar (hipster mark) så vad passar inte bättre än en flaska Guillaume S Largillier. =) Alltid lika bra. Vinifieringen gör onekligen sitt, svårt att säga att den är gjord på köpedruvor från den sydliga regionen. Tiden rullade på och blev lite förvånad när de meddelade att lunchen nu var stängd, hade tydligen gått 3,5 timme, tiden går snabbt i trevligt sällskap.

Vi hade för två år sedan gjort en drive through (bokstavligt talat) genom Troyes och vad passade bättre en sen söndagseftermiddag än ett kulturbesök i champagnes vackraste stad. Den gamla stadskärnan består av smågator och korsvirkeshus. Turistleden är en cirkel genom den gamla stadsdelen och är nån km. Vi hinner dock inte gå många meter innan kommentaren hörs ”törstig, vi måste hitta något ställe som serverar champagne”. Förvånansvärt många ställen som serverar annat än just champagne. Turligt nog fann vi ändå snabbt en skumpa bar och världsfreden var säkrad. Skulle klassificera oss som relativt erfarna skumpadrickare men när vinlistan kom in var vi som två frågetecken. Rad efter rad med okända Aube producenter. Får lite kalla flashbacks från besöket hos Varry så fegar ut och tillämpar ”chaufförskortet” med att be om ett glas av det bästa medan den andre tar in en miniprovning. Bättre än befarat men kommer inte ihåg vad som dracks, vilket säger något om betyget.

Någonstans ute på den öde landsbyggden i Cote de Bar fanns ett trevligt hotell om än tomt på gäster. Så pass tomt att de hade kunnat göra grisfoder av oss utan att någon skulle ha märkt att vi hade varit där. Ett intressant besök i den stora tomma restaurangen med en mager vinlistan utan intressanta viner. Allt som vi försökte beställa var slut så det landade på en flaska Le Bailly De Camensac 1995. Mer moget än bra. Plus i vart fall för en rejäl bit foie gras.

 

[Thirsty]

Måndag
Hardcore besökens dag. På söndagens hade det varit nån stor fest för Cote de Bar producenter vilket avspeglade sig på att det var lite problematiskt med besök på förmiddagen samt att den planerade lunchrestaurangen var stängd just denna månad.

Vid vårt besök av Cote de Bar för två år sedan blev vi rekommenderade av Fleury att besöka Vincent Couche. Vi chansade då på ett spontanbesök med gick precis om producenten så vi blev då utan dricka. Nytt år och nytt försök med bokad tid kl. 10:00. En glad men lite bakfull dotter (efter producentfesten på söndagen) drog igång med ett inferno av dricka på den timme vi hade där. Första flighten med 7 sorters champagne. Deras insteg till millesime var relativt städade och förde mer tankarna till de norra regionerna. När vingårdslägena presenterades blev det tydligt att det var där som de tagit ut sin kreativa frihet och det blev mer typisk Cote de Bar. Flight 2 fortsatte med ett par champagner för att sedan växla över till Bourgogne då de ägde lite mark i norra Bourgogne som bara är en liten bit söderut. De vita bourgognerna var ok för sina 25 euro. Vi hade dock gravt underskattat priserna på vingårdschampagnerna. Rimlig prisbild 80 euro men många låg en bit över 200 euro. Tyvärr inte värt det.

För två år sedan var även ett besök hos Vouette & Sorbée bokat men som då blev inställt pga dödsfall. Nytt år och nytt besök inbokat. Direkt vid ankomst får vi frågan om vad vi tycker är intressant, verifieringen eller odlingen. Läser frågan och svarar direkt ”vi är mycket intresserade av stenar och jordmån” varav vi får svartet ”jag med, vinifieringen är ointressant”. Så började en två timmar lång genomgång av kalksten vs kimmeridge, månens inverkan, ogräs etc etc. Jag tar med mig ett trumfort hem till sommarstugan när man får direktiv om att klippa buskarna, ”inte läge att klippa idag då månen inte står rätt till vilket påverkar vattennivån i buskarna som gör att de är tyngre att klippa. Eldrivna klippare skadar buskarna”. Någonstans ute på fältet ställdes fråga om Clandestine samarbetet. Trodde först att visningen skulle ta slut när jag såg reaktionen men som sedan blev en lång historia om att han tre månader tidigare hade sålt sin andel då samarbetspartnern och dottern hade brutit upp och hur de arbetade med generationsväxling av Vouette & Sorbée (trots att hon brukade titta på sin mobil när hon var ute bland vinrankorna). Det var tydligt att de mer identifierade sig med Bourgogne än med husen i Reims/Epernay, ”our kids go to wine school in Baune, not sparkling school in Champagne”. Vid ett snabbt besök i anläggningen framkom även att man inte ska spela musik när det är skörd, det stör känslan med naturen. Efter den två timmar konstaterar han att han inte har något att bjuda på. Lite snöpligt men så kan det vara, men kortdärefter springer han in och tar en flaska som ligger på jästen och popar upp den rykande färsk. Efter all föreläsning och historier smakade den extra gott. Ett episkt genuint hardcore Cote de Bar besök som vi inte kommer att glömma.

Lunch hos Le Moussec nere i rose byn Les Riceys. Tydligt att det inte är så mycket turister här nere. Kanonpris för en god trerätters lunch och vänliga priser på viner, exempelvis Initial för 255 euro. Blev en smakbrytare i from av vit bourgogne från Vincent Dancer, Meursault Les Corbins 2023. För mig god, snygg, städad och inte så fläskig men hörde mutter om avsaknad av ek och Meursault kraft.

Next stop Dosnon, en av de skönaste producenterna i Champagne. Ett kärt återseende. En slatt av flaskan från lunchen var medtagen då han uppskattar att få dricka lite annat vin, så även denna gång. Ett snabbt besök i källaren för att hälsa på brodern och sedan tillbaka till kontoret för att dricka vin. Flaska efter flaska. Årets nyhet var Cote de Gratteline 2019, PN från vingården Avirey-Lingey och lagrad på barrique. Den och millesime är de starka korten. Efter två timmars härligt snack om allt ifrån viner till privata saker fick vi känslan av att det var läge att röra sig vidare och vi ställde oss upp men fick då kommentaren ”va, ska ni redan gå. Ska vi inte dricka lite mer först?”. Fel personer att fråga och som gladeligen satte sig ner igen och fortsatte med snack och drickande.

Rejält efter ursprunglig tidsplan var det läge att trycka extra på gasen till Epernay (inväntar ev dyr selfie bild från franska ordningsmakten) och middag hos @magnum . Någonstans under förrätten och Selosse V.O anlände den mekaniska brigaden och kvällen fortsatte med Henriot Hemera 2008 (bättre än förväntat, finns hopp om den), Henriot rose 2008 (kanon att drick nu och framåt), Lecourte-Godbillon 2013 på magnum (missade bild, oklart vingårdsläge), Vincent Coush bourgogne blanc (omprövning, var bättre på plats men ok för sin ringa peng) och Chateau-Figeac 1995 (dricker topp nu).

 

[LeroyHilarious]

Kul skrivet @Thirsty , ser fram mot resedagboken från resten av veckan.

 

[Johpe]

Ni verkar haft det riktigt fint! Anmäler mig frivillig att hänga med nästa gång!

 

[Stefan J]

Få saker är roligare att läsa en dessa reseberättelser ! Ser verkligen fram mot fortsättningen !

 

[Callxx]

Kan bara instämma i lovorden, ni verkar alla haft en dunder resa, oavsett landstigningsmetod! Riktigt kul att läsa en så välskriven redogörelse!

 

[Vingubben]

Tycker Girauds Perpetual Reserve i bägge utförande är värda att nämna. Ny bekantskap för min del. Färdig att dricka redan nu.

 

[LeroyHilarious]

Visa bifogad bild 35170

Tycker Girauds Perpetual Reserve i bägge utförande är värda att nämna. Ny bekantskap för min del. Färdig att dricka redan nu.

Ja, och till en ”bråkdel” av priset jmf med Argonne och Une Champagne

 

[Crist(al)ian 77]

Måndag
Hardcore besökens dag. På söndagens hade det varit nån stor fest för Cote de Bar producenter vilket avspeglade sig på att det var lite problematiskt med besök på förmiddagen samt att den planerade lunchrestaurangen var stängd just denna månad.

Vid vårt besök av Cote de Bar för två år sedan blev vi rekommenderade av Fleury att besöka Vincent Couche. Vi chansade då på ett spontanbesök med gick precis om producenten så vi blev då utan dricka. Nytt år och nytt försök med bokad tid kl. 10:00. En glad men lite bakfull dotter (efter producentfesten på söndagen) drog igång med ett inferno av dricka på den timme vi hade där. Första flighten med 7 sorters champagne. Deras insteg till millesime var relativt städade och förde mer tankarna till de norra regionerna. När vingårdslägena presenterades blev det tydligt att det var där som de tagit ut sin kreativa frihet och det blev mer typisk Cote de Bar. Flight 2 fortsatte med ett par champagner för att sedan växla över till Bourgogne då de ägde lite mark i norra Bourgogne som bara är en liten bit söderut. De vita bourgognerna var ok för sina 25 euro. Vi hade dock gravt underskattat priserna på vingårdschampagnerna. Rimlig prisbild 80 euro men många låg en bit över 200 euro. Tyvärr inte värt det.
Visa bifogad bild 35161Visa bifogad bild 35162

För två år sedan var även ett besök hos Vouette & Sorbée bokat men som då blev inställt pga dödsfall. Nytt år och nytt besök inbokat. Direkt vid ankomst får vi frågan om vad vi tycker är intressant, verifieringen eller odlingen. Läser frågan och svarar direkt ”vi är mycket intresserade av stenar och jordmån” varav vi får svartet ”jag med, vinifieringen är ointressant”. Så började en två timmar lång genomgång av kalksten vs kimmeridge, månens inverkan, ogräs etc etc. Jag tar med mig ett trumfort hem till sommarstugan när man får direktiv om att klippa buskarna, ”inte läge att klippa idag då månen inte står rätt till vilket påverkar vattennivån i buskarna som gör att de är tyngre att klippa. Eldrivna klippare skadar buskarna”. Någonstans ute på fältet ställdes fråga om Clandestine samarbetet. Trodde först att visningen skulle ta slut när jag såg reaktionen men som sedan blev en lång historia om att han tre månader tidigare hade sålt sin andel då samarbetspartnern och dottern hade brutit upp och hur de arbetade med generationsväxling av Vouette & Sorbée (trots att hon brukade titta på sin mobil när hon var ute bland vinrankorna). Det var tydligt att de mer identifierade sig med Bourgogne än med husen i Reims/Epernay, ”our kids go to wine school in Baune, not sparkling school in Champagne”. Vid ett snabbt besök i anläggningen framkom även att man inte ska spela musik när det är skörd, det stör känslan med naturen. Efter den två timmar konstaterar han att han inte har något att bjuda på. Lite snöpligt men så kan det vara, men kortdärefter springer han in och tar en flaska som ligger på jästen och popar upp den rykande färsk. Efter all föreläsning och historier smakade den extra gott. Ett episkt genuint hardcore Cote de Bar besök som vi inte kommer att glömma.
Visa bifogad bild 35163Visa bifogad bild 35164
Visa bifogad bild 35165Visa bifogad bild 35166


Lunch hos Le Moussec nere i rose byn Les Riceys. Tydligt att det inte är så mycket turister här nere. Kanonpris för en god trerätters lunch och vänliga priser på viner, exempelvis Initial för 255 euro. Blev en smakbrytare i from av vit bourgogne från Vincent Dancer, Meursault Les Corbins 2023. För mig god, snygg, städad och inte så fläskig men hörde mutter om avsaknad av ek och Meursault kraft.
Visa bifogad bild 35167

Next stop Dosnon, en av de skönaste producenterna i Champagne. Ett kärt återseende. En slatt av flaskan från lunchen var medtagen då han uppskattar att få dricka lite annat vin, så även denna gång. Ett snabbt besök i källaren för att hälsa på brodern och sedan tillbaka till kontoret för att dricka vin. Flaska efter flaska. Årets nyhet var Cote de Gratteline 2019, PN från vingården Avirey-Lingey och lagrad på barrique. Den och millesime är de starka korten. Efter två timmars härligt snack om allt ifrån viner till privata saker fick vi känslan av att det var läge att röra sig vidare och vi ställde oss upp men fick då kommentaren ”va, ska ni redan gå. Ska vi inte dricka lite mer först?”. Fel personer att fråga och som gladeligen satte sig ner igen och fortsatte med snack och drickande.
Visa bifogad bild 35168Visa bifogad bild 35169


Rejält efter ursprunglig tidsplan var det läge att trycka extra på gasen till Epernay (inväntar ev dyr selfie bild från franska ordningsmakten) och middag hos @magnum . Någonstans under förrätten och Selosse V.O anlände den mekaniska brigaden och kvällen fortsatte med Henriot Hemera 2008 (bättre än förväntat, finns hopp om den), Henriot rose 2008 (kanon att drick nu och framåt), Lecourte-Godbillon 2013 på magnum (missade bild, oklart vingårdsläge), Vincent Coush bourgogne blanc (omprövning, var bättre på plats men ok för sin ringa peng) och Chateau-Figeac 1995 (dricker topp nu).

Superkul rapport och ser fram emot mer!

Det var Fidele 2015 som Bertrand öppnade upp på volley och Lacourte var Chaillots PN som jag tyckte var riktigt bra och gick att dricka ung.

P.S. Dancer ställer jag inte upp på att dricka mer, andra gången och lika trist som förra. Sjukt överskattad. Tacka vet jag Cordier.

 

[Thirsty]

Tisdag
Inköpsdisciplinen hade följts på ett tämligen imponerande sätt under flera dagar. Men som med alla försök fallerar de för eller senare, inom närtid. Så även denna gång. Ett strategiskt planerat shopping stopp tidigt under resan (innan all form av budget var sprängd) hos Egly-Ouriet raserade budgetplanen snabbt. Les Crayères Blanc de Noirs Grand Cru (av Bommers kallad VV) har nu bas 2018, rosén bas 2019, Grand Cru (som Boomers kallar Tradition) har bas 2020 och millesime 2016. Som ett barn i godisbutiken räknades det på hur det skulle maximeras för pengen. Men till skillnad från barn har vuxna barn tillgång till kreditkort vilket medför att man kan få allt på önskelistan! Snabbt över med beställningslappen och blunda vid betalningen så var de fyras köp snabbt en vagn med lådor (imponerade självdisciplin från herrn som stod över köp, om än att ett inlägg i en annan tråd indikerade på felaktigt beslut).

Ett stenkast bort låg Krug Clos d'Ambonnay som inspekterades närmare efter bygget av vineriet en liten chipp på ca 25 meter därifrån. Muren gjorde sitt från inkräktare så det var inte möjligt att provsmaka några druvor (Egly vann för övrigt testa druva fajten). Får inte helt ihop ekvationen snacket om den unika terroiren som skyddas av muren, jada, jada och så bygger man två stora byggnader precis intill vingården för sitt i särklass dyraste vin (än värre när rosen väl släpps). Påverkar inte det terroiren? Borde dock inte vara något jag behöver ligga sömnlös över då jag bara provat den en gång (då vann Egly millesime 2002 över den) samt att priset spårat totalt. Men ser inte gräshöjden vid vinrankorna ut typ som hos Vouette & Sorbée?

Resan fortsatte i pinot noir tecknet till byn Mareuil-Sur-Ay och hipster producenten R.Puillon. Väl vid det lilla huset fick vi förklarat att vi skulle till den nya produktionsanläggningen som delvis invändigt fortfarande var under uppbyggnad (kul att de investerar). Den drömmiga bilden av att någon gång följa en skörd från vinrankan till flaskan omkullkastades ännu en gång när vi tittade på chefen som tog av grimmorna, flaska efter flaska. Att jobba med Excel är inte så dumt ändå.. I sedvanlig ordning var det ned till källaren för att prata om fat, var eken är uppväxt och klappa lite på tunnorna innan det var dags för provning. Äntligen, det var nu ett törstigt gäng. Att ek användes återspeglades i vinet. Personlig vinnare blev Les Blanchiens 2018 som är en 50/50 på C/PN medan andra föredrog Soleran (utan ettiket). Den blev lite för murrig/unken för mig även om den var intressant. ”Soleran” startade 1997 och töms med ca en tredjedel per år. Utifrån tidigare provningar samt denna så är intrycket att de generellt inte är några superlånglagringsprojkt utan dricks väl relativt tidigt efter deg. Inga viner såldes på plats, plånboken bugade och bockade för det.

Lagom i form efter några glas kurrade magen och GPS:n ställdes in på Reims och Brasserie Le Jardin. Trevlig restaurang med god mat. Då den mekaniska brigaden delvis bestod av Rån-maffian och Bourgogne-Lövern så började det pipas, efter ish en halvdag, om något annat än champagne, i Champagne.. Men de har ändå god smak och sniffar upp ett par fynd i den annars högt prissatta vinlistan, i form av Gonon Saint-Joseph 2016 och Lucien Le Moine BB 2017. Min vinnare, LLM, hade fortfarande typisk LLM ek men i fin drick fas (sidenot till mig själv, göm undan LLM flaskorna från 2020-talet). Passade om inte annat bättre till fisken jag valt medan de andra hade kött.

Trots minutiös planering av schemat med militärisk precision stod det nu ett handfallet sällskap då planerade besöken blivit inställda, eller snarare så hade vi erhållit ett franskt ”ja”* till besök men som sedan inte återkopplar när det är dags.
*Ett franskt ”ja” (fonetiskt uttal: ”viiii”) kan betyda både ”ja” eller ”nej”. Vilket av svaren det är avgörs av slumpen.


En klar nackdel med att shoppa massa vin uppdagade sig, att ha en bil lastad med massa lådor skumpa medför begräsning i att lämna bilen obevakad och därmed återerövring av Reims. Om än stopp i vinbutik och E.Leclerc varav den senare bjöd på ett intressant utbud av exklusiva viner med bland annat DRC St:Vivant 2002 på Imperial (6 liter). Lite otymplig att ta med sig hem på flyget, typiskt.
Sidenot: fransk säkerhet a la Louvren..

Klassikern Sacre Bistro i Epernay har en tacksam vinlista. Det blir återigen Instagram producenten Marie-Noelle Ledru men denna gång rosé. Helt magisk näsa i form av jordgubbstårta, kanske den galnaste näsan på resan. Munnen hände inte riktigt ihop med näsan, gott men hade förväntat mer utifrån näsan. Vidare en pava Ramonet Les Durots 2021. Ingen superårgång men gör sitt jobb och är gott. Lite sliten från de tidigare dagarna och övriga i sällskapet var också nöjda med dryckesintag för dagen, utom Champagne-Stålmannen.. som är immun mot överintag och har ett outtrötligt sug efter champagne muttrar om ett för litet intag av champagne under dagen (ish att det var frågan om en IOGT-NTO resa) och egoflaska togs in i from av La Rogeri (som skulle återbesiktas efter flaskan i Reims).

 

[Thirsty]

Onsdag
Ett piggt och laddat gäng efter den relativt lugna gårdagen, a.k.a. IOGT-NTO tisdagen, så skulle det idag bli åka av.

Första stoppet för dagen var den lilla Grand Crun byn Verzenay där Penet-Chardonnet huserar. P-C grundades på 1930-talet, således ingen ny producent i sig som jag bara provat ett par gånger tidigare och då med blandad förtjusning och inte riktigt fått kläm på producentstilen. Dock hade delar av truppen besökt producenten tidigare och hade mer positiva omdömen. Väl där så visade det sig att det var en mycket klok producent som förstod prioritering och som snabbt kalkylerade den disponibla tiden för besöket och var tiden behövde spenderas. Det medförde en snabb vända ned till källaren för att klappa lite på faten innan det var dags för provningen och 7 flarror radas upp. En perfekt start på dagen! Producentstilen var inte helt enkel att koppla samman mellan de olika varianterna och årgångarna. Var sort hade sin stil. Vilken som var bäst blev det delade mening om, eller snarare alla mot en, då majoriteten föredrog power stilen från BdN och kraften från eken. Ensam är start så en röst till BdB. Förövrigt oklart om alla flaskor kom med på bild, var ett jäkla tempo. =)

Flaskor och tunnor.

Flaskor (oklart om alla kom med på bild?).

Shopp til you drop.. som en nöjd vinmakare rullar ut.


Nästa besök var några byar bort i Ludes. Béréche är alltid lika trevligt att återbesöka. Utbyggnad pågår av anläggningen så det blev inget klappande på faten denna gång utan direkt på flaskan. Raphaël är på strålande humör och har laddat på med en fin uppställning viner (har alltid fått olika uppställningar av viner vid besök). Först ut är ett stilla vin från Ay, Ay Blanc 2022. Det är bra, men det är alltid lika svårt att förstå varför champagne producenter ska envisas med stilla viner när deras champagner är bättre. Går inte att komma ifrån att de har en önskan att kunna producera stilla viner som i Bourgogne. Men men, en ny flaska poppas upp och in med Rive Gauche 2021. En BdN sak gjord på meniur som för mig är deras svagaste kort om än att meniur sällan är sällan helt optimalt själv. Över till rosén i from av Campania Remensis 2021. Många odlare förstör allt för ofta sin rosé med för överdriven saignee som gör att det blir nån form av rödpang men inte här. Den är snygg och lätt rosé som står sig bra mot andra likvärdiga rosér. Brut reserv, stabilt instegsvin som produceras i 90 000 exemplar (övriga sorter mellan 1000-3000 stycken) och således kassakon. Trevlig som referensvin innan det tunga artilleriet tas fram.

Reflet D’Antan är en power skapelse gjord på 30/30/40(PN). Druvor från Ludes, Trépail och Mereuil-Le-Port. Solerasystem som töms med en tredjedel per år. Sedan något år görs den bara på magnum (1 287 flaskor) då Raphaël anser att magnumformatet är fördelaktigt då det är en solera. Hm, av en händelse åkte priset då även upp. Solera ger ofta en ”källarton”, så även här. Inte störande men den finns där. Dock är den god och ett mycket vasst kort i sortimentet. Givetvis power drickarnas favorit.

Ay 2017 görs på 75% PN och 25% C från parcellerna ”Froide Terre” och ”Brise Pot”. Fin kraft och balans, kommer bli toppen vilket är lite överraskade med tanke på att 2017 ska vara ett svagt år.

Hade noterat en flaska med svart etikett som inte kändes igen, spännande. När Raphaël står borta vid baren i rummet och ställer upp flaskan lite snyggt samtidigt som han själv drar upp mobilen och börjar ta bilder, så ökar champagne pulsen och fundering på vad detta var. Une Champagne 2015 är en skapelse gjord på C 50% och PN 50%. Totalt 850 flaskor gjordes. Druvor från Avize, Crammant, Ay, Ambonnay, Mailly och Le Cran et Beauxregards. Således en cocktail av de olika vinerna som har fått vila extra länge. Näsan är lovande och munnen håller ihop det riktigt bra. Åldern har bidragit till att den redan dricks gott trots att det inte var så länge sedan den deggades. En höjdare!

Raphaël filosoferar.

Line-up

Shopp til you drop.. igen.. som en annan nöjd vinmakare rullar ut.


En bra förmiddag och en rask transport genom skogen så var vi i Ay för lunch på Avarum. Intressant inredning där bordet var en gammal klassisk skolbänk i trä, en sådan som hade urgröpning för pennor. Franska höstinspirerade rätter stod på menyn. Champgane-Stålmannen hade fått span på en fint prissatt LGA. Synes lite lätt om kränkt när det går upp att övriga sällskapet börjar vrida lite på sig och mumla om att det har blivit rätt mycket på förmiddagen och att det vore gott med en smakbrytare i form av öl eller alkoholfritt.


Ett stenkast bort från restaurangen i Ay huserar Henri Giraud. En producent som producerar knappa 300.00 flaskor om året. Det har onekligen spenderats mycket pengar på anläggningen med hotell, spa mm. men det var inte därför vi var där om än en rundtur genom trädgården, upp i utsiktstornet. Designen kan bäst beskrivas som Dr Wine sa, ser ut som att Willy Wonka har designat anläggningen.

Henri Giraud är ett stort fan av ek (även om de syndat och använder några cement ägg). En gedigen genomgång av skillnaden på ek och ek, skogar, trädens ålder, vart på stammen ek:n till tunnan är tagen från, rostningen osv. Synes vara en minst lika stor vetenskap som själva vintillverkningen.

Första flaskan ut var Ay Grand Cru MV20 bestående av PN 75% och C 25% med två tredjedelar från den aktuella årgången som vilat 12 månader på ekfat från Argonne och därefter ca 4 år på jästen. En personlig favorit med som både är kraftig men fräsch. Vanilj, gula äplen, krämig mm.

Esprit nature är instegsvinet och typiskt instegsvin som är pigg och fräsch utan ek, fyller nog sin funktion för det många tänker sig hur en champagne ska vara men ser inte likheten med det övriga sortimentet där eken har fått tala. Lite socker i hade kanske gjort den mer intressant.

Perpetual Reserv (PR) är solerabestående av PN 80% och C 20%. Soleran startade 1990. Serverades PR 20-90 och PR 21-90, således från 2020 respektive 2021. Till skillnad från MV är PR betydligt mer murrig, tung, källare. Gott att dricka nu, smutt med något som inte kräver lång lagring även om den håller i många år så torde den inte behöva ett eller flera decennier för att nå sin peak. Överraskande drack bas 2021 bättre idag, trots den beryktade svaga omdömet om årgången om än att det är reservviner med. Möjligt att 2020 kommer gå om med tiden. Gossarna som föredrog power hade PR som favorit av vinerna.

Hade gott minne av Blanc De Craie från en Henri Giraud provning på hemmaplan för några år sedan. Vår värd var inte svårövertalad om att plocka fram den. Fräsch och frisk som kommer utvecklas fint men några års lagring.

Henri Giraud har två olika ratafia varav den ena, Ratafia Champenois Viellissement Exceptionnel, lagras på taket (vilket syns på bilden) och vinifieras på Argonne fat. Det blir en mörk, komplex och nötig. Överraskande gott.

Genomgång av stenar och jod.
Onödig fakta: Den som tittar på entren på Google Street View kommer känna igen guiden.

Willy Wonka design.

Utsikt från tornet.
Notera rattafian på taket, nedre högra hörnet.

Tunner, ek

Mer ek.

Mink bland hermelinerna.

Line-up

En stol av Argonne fat. Ett måste att köpa hem, men gick i stöpet då den inte matchade SAS mått för incheckat bagage.


En snabb transport tillbaka till Epernay för modell större logistikarbete med att tömma bilen för natten. Det blir mycket bära lådor när det kommer till att handla vin. Vilket i sin tur medför törst och efter avslutat logistikarbete kunde en välförtjänt törstsläckare intas på en uteservering samtidigt som höstsolen sögs in. Men detta var ingen lugn semesterresa så bara att svepa upp och bege sig vidare till @magnum på middag. Förutom en mycket god middag så intogs många och goda viner, som dracks blint utan egna viner. Inga noter togs men några kommentarer:

- Henri Giraud Argonne 2008: Vilken power! Kraft, röda äpplen, vanilj, runt och tillgänglig. Förstagången jag provar Argonne och då få det samma dag som producenten har besökts och dessutom 2008! Överraskande hur bra den dricker redan nu. Extra överraskande då andra 2008r har långt kvar till drickfönstret. Riktigt jäkla gott.

- Kongsgaard chardonnay 2021: God chardonnay. Var här i bourgogne. Rätt druva men fel världsdel.

- E.Guigal Ex Voto Blanc 2016: Det är ett bra vin. Men likt tidigare gånger jag har druckit den saknar jag syran. Således fel målgrupp för vinet.

- Pegau Cuvée da Capo 2000: Kraftig, komplex, len, mogen. Var inne på högra stranden och något årtionde fel. Ett WA 100p vin. Gott och kul att prova.

- La Poja 2016: Tung, mörk och matig. Intressant.

- Chateau Giscors 1979: Mogen Bdx. Magnumformatet har troligt hjälpt den att hålla sig så pass fräsch och var i bättre form än andra 80-talare från Giscors som druckits.

- Jacquesson Ay Grand Cru Vauzelle Terme 1996: Mogen men liv kvar. Bästa Jacquesson jag druckit. En intressant historia om hur Dr Wine hade köpt den på plats en gång i tiden då den släpptes. När motsvarande flaska dracks för några år sedan hade en i sällskappet kommenterat på forumet att den ville vara med om en ny flaska öppnades. Några år senare så skedde det. Fantastiskt! PS: Jag är gärna med nästa gång Salon eller CdM 88 öppnas (hint, hint till alla ;-).

- Deutz Cuvee William 2008: Lovande men har en bit kvar till drickfönstret.

- Ulysse Collin Les Perrieres bas 17: Mitt vin. Misstänker att sällskapet skulle meta gissa på att jag hade tagit med en Egly så för att tvista till det tog Ulysse som, blint, inte är helt olikt men 100% chardonnay. Mycket riktigt resonemanget mot röda äpplen, kraft osv. Men med beaktande av stil, inte så många minuter till analys och en del intaget under dagen så det ändå bra gissning. Vinet är hur som helst gott.

- Deutz Amour de Deutz 2005: Mitt vin. Ringades snabbt in att det var BdB och hus. Dricks bra nu.

- Bonnaire Collection 1982: I fint skick. Honung, nötter och krämig moss. Vintage och 80-tal, svårt när det blivit så pass moget att sätta hus eller odlare samt mer precist på årgång.

- Chateau Climens 1989 – Alltid lite synd om söta viner som serveras vid midnatt. Det är moget och gott. Härligt att sitta och dofta på med små sippar. Då kunskapen om söta viner utanför Sauternes är begränsad så gick gissningen på det och 1985, nära i alla fall om än mer tur än skicklighet.