Det finns en märkbar rädsla i branschen för Systembolaget. I mitt yrkesverksamma liv som journalist och med fokus på dryckesindustrin i Sverige, märker jag alltför väl hur många importörer hukar inför det statliga detaljhandelsmonopolets mäktighet. Vid känsliga frågor har många förvisso synpunkter, men inte att torgföra. En av de vanligaste kommentarer jag får höra är ”…men det här stannar mellan oss”.
Jag har frågat mig själv varför många gånger. Visst respekterar jag denna hållning, men jag är samtidigt förundrad. Det är klart att man är mån om en vänskaplig affärsrelation till det väldiga monopolet, men att då samtidigt lägga band på sig tyder på att det affärsmässiga mellan sitt företag och Systembolaget knappast är i balans. Eller är det verkligen så att den som öppet kritiserar Systembolaget riskerar att falla i onåd?
Jag hör ofta talas om den svarta listan. Det är en förteckning över de leverantörer som strular vid exempelvis offertsvar. Hamnar man där kan det, enligt branschfolk, stjälpa hela företaget.
Jag vet inte om den listan finns, ingen har sett den. Hur det än är med dess gäckande existens tycks den emellertid mycket konkret finnas i branschens medvetande. Och det är allvarligt. För alla parter.
Systembolaget har signalerat öppenhet alltsedan den stora muthärvan uppdagades för en handfull år sedan och man säger sig vara mån om relationen till leverantörerna i landet. Den gamla, fundamentalistiska monopolådran har pensionerats eller blivit utbytt. Nu träder en ny generation monopolister fram och märkligt är det hur snabbt de anpassar sig i rollen. Vi bestämmer, ni levererar, om vi vill det, är attityden. Många leverantörer jag pratar med menar att kommunikationen är enkelriktad från palatset på Kungsträdgårdsgatan i centrala Stockholm, att bolaget är extremt svårjobbat, men att själva kritisera statens bolag, nej tack, det här stannar mellan oss.
Exempel: Nyligen har Lagena höjt sina plockpriser med 100 procent. Det innebär att hanteringen av en enstaka flaska från beställningssortimentet kostar 50 kronor (sic). Och tyst äro det i leden. Ingen kritiserar, några omförhandlar, om det ges tillfälle, någon kanske byter distributör, diskret, utan att riskera att hamna på ”svarta listan” för den sakens skull, för eventuell illojalitet.
Kanske är det en strategi från Systembolagets sida att hålla stånd mot moderniteten utanför gallergrinden, öppenhet eller ej, att tvivla på samtalet som affärsidé redan innan någon gjort sin röst hörd, även om det förvisso sker förändringar. För ingen rök utan eld, eller?
Här har Systembolaget en grannlaga uppgift framför sig att övertyga om: dels listan som fantasifoster, dels, följaktligen, att vem som vill ska få kritisera, utan rädsla.
