2016 Girolamo Russo ’a Rina Etna Rosso (DOC)
Vissa dagar känns det som att man vill ha något annat än de gamla vanliga misstänkta och idag vankades det spagetti med köttfärssås till middag. Förvisso en repris av tisdagens middag, men med lite för mycket att göra på arbetsfronten får man göra det lätt för sig och äta snabbmat, dvs tidigare i veckan tillagad mat som väntar på att ätas upp. Toscana är det vanligaste valet till nämnda rätt här hemma men nu ville vi prova något annat och då föll valet på vinet ovan. Men vilket glas? Tja, det blev några stycken. Från källaren, till bordet, ner i glaset. Tjoff!
Gabriel Gold; lite bittermandel, lite körsbärskärnor, lite vulkanisk mineralitet (vanligt i viner från Etna), lite kakaotoner. Kort sagt lite av varje. Inget i doften ger någon större antydan till att det är 14% i vinet. I munnen viss eldighet, lite mer bittermandel och aning beska, fin syra, ganska kort längd på smaken, medelfylligt som inte känns det minsta svårt att dricka. Behaglig eftersmak.
Riedel Veritas OW syrah; mer kompakt doft, dragning åt nyponrosor och lite hyacint – påminner lite om en första sniff på en Barbaresco, sedan kommer lite tjära (som i tjärpastill) och rökighet, inte lika påtagligt med bittermandel och körsbär som i föregående glas. I munnen känns vinet lite eldigare än i Gold, lite beskare och aningen vresigare. Tja, annorlunda upplevelse helt klart, inte nödvändigtvis till varken det sämre eller bättre. Det är nog en smaksak.
Riedel Veritas NW PN; enligt Riedels egen glasguide är det här ”rätt” glas för druvan och det återstår att se hur det är med den saken. Lite ton av bränt eneträ och svedd pinjekotte i bakgrunden, mer vulkaniska mineraler i framtoningen än andra markörer. Doften känns välkomponerad, men lite i det anonymaste laget. I munnen då? Tja, här kommer det fram lite träig beska och eldigheten står tillbaka, liksom syran. Jag tar en klunk från Gold för att jämföra och det är två helt olika upplevelser när det kommer till syran. Intressant. Det märkliga är att syran visserligen dyker upp så småningom i Veritas NW PN, men den kommer med en stunds fördröjning.
Riedel Sommeliers Hermitage (dvs Sommeliers-varianten av Veritas OW syrah); helt klart eldigt intryck, bränt körsbärsträ finns med, möjligen lite spearmint, viss metallisk (plåtburk) känsla – kan det vara mineralerna som talar? Dessutom dyker det upp lite nyskalad satsumas i doften. I munnen, viss beska, inte påtaglig eller störande, bara närvarande. Viss strävhet, snäll syra och ganska tilltalande. Jämfört med Veritas OW syrah upplever jag vinet elegantare, eller ja, i alla fall mindre bråkigt, i Sommeliers Hermitage än i Veritas OW syrah, men svalare.
Riedel Sommeliers Burgundy GC; jag måste testa hur vinet blir ur Riedels näst största blomstervas (Superleggero är snäppet större). Eftersom jag inte hällde upp överdrivet mycket vin tar det en stund innan jag lyckas hitta det i glaset. Nåja, doftintrycken påminner en del om de i Veritas NW PN, men klart mycket mer diskreta. Om det är mängden, eller brist på densamma, vin eller den öppna kupan som gör det är jag osäker på. Efter ett tag tycker jag mig hitta toner av avbruten alsly kombinerat med Barbaresco-vibbarna från NW PN. I munnen då? Jo, det här var lite intressant; vinet känns väldigt lättdrucket, mycket lite syra, om möjligt ännu mindre beska, och det slinker ner förrädiskt lätt. Inte tal om någon eldighet eller syra eller annat som får en att haja till. Jag antar att det är ungefär så här som rosévinsdrickare upplever sin last.
Riedel Sommeliers Bordeaux GC; och eftersom glaset finns hemma är det ju lika bra att prova, eller hur? Jahapp, första intrycket är att det doftar lite myrstack, därefter kommer ett lite mer metalliskt intryck, typ nyslipad plåt, men nog finns där lite tjära och nypon i bakgrunden trots allt. Undrar minsann om det inte även är lite avbrutna berberisgrenar med i spelet också. Vinet ger, eller så är det glasets förtjänst, ett svalt intryck. Jag doftar igen på vinet ur Burgundy GC och här upplevs vinet som klart varmare. I munnen då? Tja, syran och framför allt beskan är lätta att identifiera, men intrycken är inte störande, utan mer åt det försiktiga hållet; ”vi vill bara tala om att vi finns här”, lite som personalen i klädaffärer när man är den kunden i butiken (för de som minns hur det var att gå i klädaffärer innan pandemin). Efter nästa klunk känns nyponen lite mer och det dyker upp en slags sandighet i vinet och beskan känns lite mer påtaglig kombinerat med en grönaktig ton. Nu var det i och för sig ganska många år sedan jag frivilligt åt sand, men jag kan föreställa mig känslan om jag skulle få för mig att prova igen, det har trots allt mer karaktär än rosévin. Det intressanta med det här glaset är att för varje klunk blir syran och beskan påtagligare, ”hördudu, se upp med drickandet”, helt motsatt upplevelse mot Burgundy GC som snarare hejade på till nästa klunk.
Vi börjar närma oss slutet av romanen och den oundvikliga frågan ”vilket glas ska man välja då?”. Hmm, ”svårt fall, doktorn grät” som man tydligen brukar säga.
- Ok,
Sommeliers Burgundy GC och
Sommeliers Bx GC känns inte bästa kompanjonerna för vinet.
-
Hermitage/syrah-kuporna från Riedel då? Trots att vinet upplevs som elegantare i Sommeliers föredrar jag nog ändå Veritas eftersom det glaset ger lite mer positiv karaktär till vinet.
- Vad har vi kvar?
Gold och
Veritas NW PN; jag återvänder till glasen igen och intrycket är att Veritas NW PN passar vinet bättre än Gold. Så, till slut verkar det som att till och med Riedel hade rätt; Veritas NW PN är det glas som passar bäst till det här vinet, men det kändes inte solklart vid första genomprovningen. Om jag hade dekanterat vinet 3 – 4 timmar innan vi hällde upp det hade utgången kanske blivit lite annorlunda, vem vet.
Och till alla som, likt jag själv, sitter på ett krigslager av
Zalto-glas, misströsta inte, ibland kan det faktiskt vara både kul och nyttigt att prova något annorlunda.
Ser måhända oskyldig ut, men orsakade öppna skåpluckor och ut flödade sex olika glas.
. Såg på CT att detta fått hyfsade poäng så beställde in det och jisses vad det överraskade. Ett riktigt kvalitetsvin.