Världens 50 bästa restauranger 2016 har korats!

Har ätit på följande restauranger på denna 50 "bästa" lista (en hel del "doumenterade" på blog4foodies.com):

1. Osteria Francescana
2. El Celler de can Roca
5. Noma
7. Mugaritz
10. Asador Etxebarri
16. Azurmendi
17. Piazza Duomo (sämsta 3-stjärniga jag ätit på...)
21. Arzak
28. Geranium (för 1,5 vecka sedan)
31. Nihonryori Ryugin
35. Vendôme
39. Le Calandre (antagligen den bästa restaurang jag ätit på)
46. Combal Zero
49. QuiQue Dacosta

Och några på 51-100 listan:
59. Martin Berasategui
60. Hedone
63. Aqua
(79. DiverXO: har bord bokat på denna notoriskt svårbokade restaurang i slutet av september)
83. Manresa
84. Reale

 

Jag jobbar så hårt jag kan på på det, men måste även tänka på vikten...

 

Altså, det verkar ju vara i Peru det händer med tre på listan i Lima?

Hade ingen aning att de hade en sådan gastrotrend på G...

 

Både Syd- och Latinamerika har varit väldigt heta i några år nu och då framför allt Peru och Lima. Mycket tack vare Gastón Acurio som (igen...) driver restaurangen Astrid y Gastón (i Lima och som för något år sedan alltid var den högst rankade i denna regionen innan Central "tog över"). Astrid y Gastón har en systerrestaurang i Madrid som heter A&G Madrid, om man inte orkar resa så långt... (skall själv besöka denna i Madrid nu i september).

 

Med all rätt! Åt där 07 eller 08 när den rankades som nummer två, endast slagen av dåvarande El Bulli. Det var en underbar upplevelse, mycket för den fantastiskt naturliga servicen de hade med väldigt varma människor. Det var mer en känsla av att vara bortbjuden på middag. Drack även ett lokalt rödvin som jag iaf då tyckte var topp tre jag någonsin druckit. Undersökte om det gick att importera hit men det gick ej och nu har jag glömt vad det hette. . Hoppas ni får en lika minnesvärd upplevelse.

 

Tre för min del:
3. Eleven Madison Park
5. Noma
14. The Ledbury

Jag verkar vara den ende i forumet som besökt Eleven Madison Park. Den borde alla foodies här besöka nästa gång ni är i New York!

 

Vid snabb huvudräkning ser jag att jag ätit på åtta av de högsta tjugo. Dock inte det senaste året, givetvis. Och jag är extremt icke-representativ i ett normalt normalt logiskt testförfarande, därför jag bara ätit på två av kontinenterna. Men det spelar ingen större roll om man i beräkningen tar reglerna för juryn, vilka kräver Diners-kort eller association till Diners eller Pelegrino, vilket förstås förklarar varför vissa länder är överrepresenterade, liksom metoden, vilken inte kräver att man ätit på fler än en restaurang eller fler än ett land. Ingen av restaurangerna på listan kvalar in i mina topp fem.

Jag är extremt skeptisk till denna s.k. "världens bästa" liksom många andra. Guide Michelin lider av många brister men är det minst dåliga av dåliga alternativ därför att de som betygsätter har samma utgångskriterier och tränas i hur man ska bedöma kvalitet enligt deras kriterier. Sen orkar de inte besöka 80 % av jordklotet, de vill gynna Japan där de säljer däck, de vill etablera guiden i Skandinavien, osv osv.

 

Jag instämmer! Hade en gång ett projekt att äta på alla restauranger i new york som rankades med stjärnor i den första NY guiden, topp 50 zagat, och tre-fyra stjärnor i new york Times - för att sedan kunna jämföra vilken av dessa tre kritiska metoder som gav bäst utslag. Jag gick upp flera kilon, blev ordentligt mycket fattigare, och hade fruktansvärt kul. Kom inte riktigt i mål utan gav upp någonstans efter halva vägen. Det var några år sen och en del av restaurangerna är ju utbytta på listorna. Eleven Madison åt vi på både före och efter ägarutköpet och det är en av mina absoluta favoriter. Maten, människorna, miljön, vinet, service, allt var perfekt.

 

Åh, vilket beundransvärt projekt! Hur länge höll du på? Hur ofta blev det stjärnmat?

Jag tror inte jag är ensam på det här forumet om att försöka hitta en balanserad hedonism i livet. De största faktorerna är väl som alltid ekonomi och hälsa. Stundtals är det ju dock helt underbart att bara släppa spärrarna och löpa linan ut. Ibland är det planerat (käkar på Mugaritz och Kokotxa på samma dag, t.ex. 36 rätter och obestämd mängd vin på en dag, VARFÖR INTE?!), och ibland bara händer det (drack 1996 “Y”, käkade fiskgryta och läste en bok på Eriks Vinbar, efter en vanlig arbetsdag. VARFÖR INTE?!). Ditt projekt låter som en systematiserad hedonism (dekadens?) jag inte vet om jag skulle våga hänge mig åt! Men det låter fantastiskt. Applåder!

 

Nämen, det är just det som var problemet. Fantastiskt frigörande att någon gång bryta sig loss ur köttbullar&makaroner och sätta sig till bords på denna typ av hedonistiska tempel,men i övermåtta kan man till slut bli - mätt. Eller dekadent. Då är det dags att ta fram mjukisbyxorna - likt den ungerske fotbollsmålisen Gabor Kiraly - och ge sig ut i joggingspåret. Och återupptäcka den enkla gastronomins stora nöjen (färsk frukt, rågflingegröt med rårörda lingon, den enklaste av vinägretter över nyriven kål.)

Det började som ett kulturantropologist projekt, jag läste allt jag kunde komma över om både restaurangscenen i new york men också om Michelin (l'inspecteur se met a table t ex) och om de olika stora personligheterna som var stjärnkritiker på new york times (min personliga favorit var Sam Sifton, men han orkade bara i två år) - när det sedan övergick i genomförandefasen så uppstod ett par praktiska problem nästan direkt av typen hur får man med sig sin livskamrat på dessa upptåg i stället för att t ex göra återbesök på gamla favoritrestauranger med fin miljö och stämning och god (men inte bäst) mat? Och det större problemet var att det blev en viss dekadens över livsstilen. Faktum är att jag fick kraftigt ändrade matpreferenser och kanske tappade litet suget på finrestauranger efter detta i många år. De sista åren så var min favoritrestaurang en mexikansk restaurang högt upp på lexington, i spanish harlem, där jag alltid beställde samma sak, en soppa som inte fanns på menyn, Azteca, och njöt av de enkla men kraftfulla smakerna i perfekt harmoni. Den grandiosa text/essä som skulle bli min gastronomiska version av a la recherche du temps perdus tappade jag bort på vägen, svårt att skriva när man inte längre är hungrig.

En rolig grej var att zagat kändes mer träffsäker än Michelin, alla fall i guidens debutår 2006. Det är ju inte alltid fallet med Zagat i andra ställen, men jag tänker att det finns så många foodies i new york så att det funkar. Ska sägas att jag också använde mig av time out magazine och chowhound. Ett snabbare tempo i omsättning av restauranger gjorde att det var svårt att förlita sig på de bakåtblickande guideböckerna. Sen var det kul att zagat top 50 mat innehöll också en del enklare ställen av typ di Fara i Brooklyn dvs man bedömde mat utifrån sina egna förutsättningar, inte bara lyxkrogar således. Michelin-guiden hade rätt stora problem med att hantera vad de i new york lustigt nog kallar ethnic food dvs kinesiska, indiska, persiska, peruanska och mexikanska köken som finns representerade i new york på högsta nivå, men inte alltid i fransk lyxkrogsdräkt. Det blev litet slumpmässigt när de skulle få med någon token restaurang från dessa kök, för att bryta mot den stereotyp som new york times hade etablerat långt innan de kom till stan, att de var alltför frankofona (och som vino fino påpekade, japanofona).

Vilka restauranger saknar jag mest? Svårt att säga men alla middagar på union square café och sushi yasuda är för evigt etsade i minnet, kanske inte lika fancy som stjärnkrogarna, men med så mycket personlighet och det som den härliga matkritikern i filmen ratatouille kräver - ett alldeles eget perspektiv.