SV: Vinordic Wine Challenge
De producenter jag har tittat på inkluderar alla kapitalkostnader (mark, vineri, lager), annars kommer man inte i närheten av 500-kronorsklassen. En del producenter köper ju dessutom en stor del av sina druvor och då blir det ännu lättare att räkna eftersom det bundna kapitalet blir så litet.
Du har naturligtvis helt rätt i att man skulle kunna tänka sig att markpriserna drog iväg i förhållande till vinpriset om vi hade en effektiv marknad, men det har vi verkligen inte. Tvärtom är den väldigt trög och det är väldigt sällan som de allra främsta varumärkena är till salu, och i de fåtal fall som det händer är det just varumärket snarare än jordlappen som betingar höga priser. Nu senast i våras köpte exempelvis Ch. Montrose 22 ha av närliggande Phelan-Segur och vips blev en jordbit klassad som Cru Bourgeois uppvärderad till Grand Cru Classé 1855 2eme Cru. Montrose betalade förstås inget överpris för marken, för det var ju först när jorden bytte ägare som den blev värdefull. Och omvänt, om de skulle sälja den vidare finns det inte så många köpare som vill betala ett högt pris om inte varumärket följer med.
Man skulle kunna tänka sig att exempelvis Bourgogne har starkare koppling mellan pris och geografi, men även där tror jag att Boisset Romanée-Conti skulle sälja för betydligt lägre priser än DRC Romanée-Conti om det fanns möjlighet att jämföra. Och även om Clos d'Ambonnay är ett bra läge så gissar jag att LVMH ser varumärket Krug som en betydligt större tillgång än vingården. Men visst, 500 kronor är en generalisering och det finns säkert exempel på mark som bytt ägare för så pass hög kostnad att vi passerar 500-strecket, men det är nog mycket ovanligt.
Vad jag inte har tagit med i beräkningarna är alltså varumärkets värde (och heller inte marknadsföringskostnaderna), vilket ju var poängen eftersom jag ville isolera kostnaden för att ta fram själva vinet.
De producenter jag har tittat på inkluderar alla kapitalkostnader (mark, vineri, lager), annars kommer man inte i närheten av 500-kronorsklassen. En del producenter köper ju dessutom en stor del av sina druvor och då blir det ännu lättare att räkna eftersom det bundna kapitalet blir så litet.
Du har naturligtvis helt rätt i att man skulle kunna tänka sig att markpriserna drog iväg i förhållande till vinpriset om vi hade en effektiv marknad, men det har vi verkligen inte. Tvärtom är den väldigt trög och det är väldigt sällan som de allra främsta varumärkena är till salu, och i de fåtal fall som det händer är det just varumärket snarare än jordlappen som betingar höga priser. Nu senast i våras köpte exempelvis Ch. Montrose 22 ha av närliggande Phelan-Segur och vips blev en jordbit klassad som Cru Bourgeois uppvärderad till Grand Cru Classé 1855 2eme Cru. Montrose betalade förstås inget överpris för marken, för det var ju först när jorden bytte ägare som den blev värdefull. Och omvänt, om de skulle sälja den vidare finns det inte så många köpare som vill betala ett högt pris om inte varumärket följer med.
Man skulle kunna tänka sig att exempelvis Bourgogne har starkare koppling mellan pris och geografi, men även där tror jag att Boisset Romanée-Conti skulle sälja för betydligt lägre priser än DRC Romanée-Conti om det fanns möjlighet att jämföra. Och även om Clos d'Ambonnay är ett bra läge så gissar jag att LVMH ser varumärket Krug som en betydligt större tillgång än vingården. Men visst, 500 kronor är en generalisering och det finns säkert exempel på mark som bytt ägare för så pass hög kostnad att vi passerar 500-strecket, men det är nog mycket ovanligt.
Vad jag inte har tagit med i beräkningarna är alltså varumärkets värde (och heller inte marknadsföringskostnaderna), vilket ju var poängen eftersom jag ville isolera kostnaden för att ta fram själva vinet.
