Vino fino
Medlem
Som vinälskande Brexit-lover känner jag mig direkt inbjuden att ge några kommentarer.Jag kom hem till Sverige efter att ha lärt mig tycka om vin i andra länder och slogs av två saker: hur stark ställning monopolet fortfarande har, och hur pass mycket som ändå har hänt i positiv bemärkelse, på grund av, och sedan, det svenska EU-inträdet. Något att fundera över för alla vinälskande brexit-lovers out there.
Det mest roliga beviset för monopolets begränsande och likriktande funktion på vinutbudet i Sverige var hur omåttligt populär blindprovning som sport var och hur träffsäkra alla munskänkar var, även i helblinda (och då menar jag inte Hans Artberg-style med att blunda när man häller upp från flaskan) provningar, ner på att helblint kunna gissa rätt på producent och vingårdsläge. Något som är närmast omöjligt för vanliga dödliga i ett läge där utbudet är så pass obegränsat som det är på friare jaktmarker. Här får någon sensorisk zenmästare gärna ge mig mothugg, det finns kanske vissa personer som faktiskt har provat i stort alla årgångar av alla vingårdslägen av alla producenter i Bourgogne, men de är få... Alla här har - litet hårdraget - druckit samma cote du Rhone, samma Albarino, samma nya zeeländska pinot noir och kan genom ett stort mått av vinkunskap i kombination med ett effektivt användande av uteslutningsmetoden baserat på bolagets relativt begränsade utbud faktiskt pricka helt rätt. Och antalet munskänkar och svenska cellartrackeranvändare är ju rekordhögt i förhållande till vårt lands befolkning. Min slutsats är enkel, vingissning som folksport har möjliggjorts ffa av bolagets begränsande skygglappar på det i teorin, för en vanlig dödlig, närmast obegränsade variation och utbud på vinhimlen. Det är tänkvärt.
Samtidigt har det hänt mycket och det svenska monopolet har ju i praktiken gradvis i en process av att undermineras och delvis avvecklas, steg för steg. Man kan importera och få hemlevererade viner från firmor i t ex Danmark och Frankrike helt lagligt, man kan ta bilen till Frankrike och komma hem med en vagnslast fina eller billiga grejer så länge det är för privat bruk, man kan sitta på Möja eller i Norrlands inland, mitt i industrisemestern och få hela beställningssortimentet levererat till ön utan extra kostnad, t o m en enstaka flaska, och även om sortimentet som jag argumenterar ovan inte överhuvud taget kan mäta sig med vad som står till buds på mer fria vinmarknader, där man kan beställa från tusen olika aktörer på nätet, inklusive direkt från producenter i många fall, så har det som Ulf Sjödin skriver faktiskt blivit mycket bättre. Finns mycket kvalitetsviner i olika prisklasser att få tag på i Sverige nuförtiden. Genom flera olika kanaler, inklusive systembolaget.
Nej, det vi ser är inte en chock-liberalisering som i Ryssland i början av 1990-talet eller doi Moi i Vietnam i mitten av 1980-talet, utan en mer gradvis reformation - mer lik den kinesiska modellen, där man försöker anpassa sig till en ny verklighet samtidigt som man (eller rättare sagt: för att man) söker skydda kärnan av sina egenintressen i det tidigare existerande systemet. Är det en hållbar modell? Avstannar reformerna? Vad är tidsperspektivet? Har vi som vinälskare tålamod att vänta på att historien tar ut sin rätt (bevittna Margarethe Vestager och före henne t ex Almunia och andra konkurrenskraftskommissionärers långsamma men obestridligt hårda nypor)?
[En revolution som lyckas ersätta ett tidigare illa fungerande samhällssystem med något mer demokratiskt och friare utövar ju en oemotståndlig dragningskraft på oss alla. Amerikanska frihetskriget är ju ett bra exempel. Lika bra gick det inte för alla de republiker som grundades strax efter genom framgångsrika frihetskrig av generalerna San Martin och Bolivar. Arabiska våren är ju ett mer närliggande exempel. Vi hoppas alla på att Tunisien ska klara sig, men det är också det som i närtid verkar minst orealistiskt att hoppas på som utfall.]
Vad är då den modell för social utveckling som följts i Sverige? Till stor del har det ju inte varit Alexanderhugg, utan deltagardemokratiskt förankrade gradvisa steg (ja, det finns tydliga undantag även från denna princip såklart). Här har det visat sig viktigt att agera inte enbart som upprörda privatpersoner, utan också mer organiserat, i föreningar och organisationer som inleder dialog med myndighet och regering och riksdag.
Jag är själv lyckligt ovetande om någon sådan sammanslutning som för en sådan dialog med ett seriöst tonläge och ihärdighet, utifrån ett konsumentperspektiv, och, särskilt viktigt ur ett legitimitetsperspektiv, inte som en partipolitiskt kopplad ansats (även om det också kan behövas sådant, är det för lätt att avfärda i den politiska debatten)? Har t ex Munskänkarna en årlig dialog med systembolaget om hur förbättra utbud och service? Sverige har ju en oerhört stark mat-och hospitalitetsindustri, även om andra regler delvis gäller för dem så kanske det finns någon sammanslutning där som kan och vill påverka?
Detta är ju redan alltför långrandigt så sammanfattningsvis tror jag att det, givet det ständigt hotande trycket från EU att rättsligt pröva den svenska gränsdragningen kring monopolet, så borde det finnas relativt goda förutsättningar för en välorganiserad grupp att inleda en mer systematisk dialog med ledningen på systembolaget om fortsatt förbättring av utbud och service. Dvs att inte prima facie avfärda Ulf Sjödins utsträckta hand.
Att enbart förlita sig på genomslaget av enskilda personer som skriver in och föreslår förbättringar eller framför klagomål kan nog vara mindre effektivt. Det kan man alltid vifta bort som några enstaka lyxvinskonsumenters synpunkter och ställa dessa synpunkter mot den delvis fiktive svenne-banan genomsnittskonsumenten (som naturligtvis i aggregat är många fler) som ju enligt butikshyllornas oemotstridliga logik enbart behöver industriellt producerade och dåliga boxviner från globalt sett mycket stora aktörer, samtidigt som vi vet att det finns så mycket prisvärda bra grejer från riktigt småskaliga producenter som aldrig hittar fram till konsumenter i Sverige. Vilket enligt mig är den stora sorgen.
Alternativt kan man ju ta en mer passiv hållning och göra det bästa av situationen (korka upp ett gott vin som ju det bevisligen inte helt saknas i forumbesökarnas källare) och hoppas att historien tar ut sin rätt någon gång, i sann, lugn, livsnjutaranda.
The revolution can wait, first, let's have a drink, for crying out loud!
Som alla vet skapades den internationella handeln av viner från de numera etablerade europeiska distrikten (möjligtvis med undantag av Mosel och Tokaji) av efterfrågan från ett enstaka land, århundraden innan alla kol- och stålunioner ens var påtänkta. Och trots medlemskap i tullzonen med alla murar lyckades samma land lyfta vinindustrin i Australien och Chile på åttio- och nittiotalet. Att påstå att EU varit bra för vinälskare universellt är djupt okunnigt. Att EU varit bra för vinälskare bosatta i Sverige är en helt annan femma.När det gäller bästa sättet att påverka Systembolagets sortiment eller deras vara eller icke-vara kan man fundera över paralleller. Mig veterligen finns inget enstaka exempel på s.k. gräsrotsdemokrati som lett till avskaffandet av ett monopol på någon marknad (jag kan givetvis ha fel, men på rak arm kan jag inte påminna mig något, inte i hela världen). Där de faktiskt har avskaffats har det skett genom strukturomvandlingar som beslutats på mer eller mindre molnfri höjd. Däremot har konsumentkraft och organiserade gräsrötter definitivt kunnat påverka utbudet på en fri marknad, det finns otaliga exempel, år efter år. Men det är en helt annan fråga.
Tillbaka till grundfrågan då: Hur bemöta SB:s rationalisering av sitt fantastiska uppdrag och sin fläckfria exekvering av detta uppdrag? För egen del noterar jag att konsumenter eller presumtiva konsumenter aldrig har bjudits in till någon saklig, objektiv debatt om detta. Normalt, i en fri marknad, regleras detta naturligt. Men eftersom jag nekas denna möjlighet tvingas jag föra diskussionen på samma nivå som agendasättaren: när de säger att de är fantastiska kontrar jag med att de är katastrofala. Patienten utan sjukdomsinsikt som inte vill föra en objektiv diskussion behöver höra att han eller hon är sjuk. Jag har inga förhoppningar om att SB kommer reformera sig självmant (det kommer att ske genom strukturomvandlingar). Men min moraliska kompass säger mig att, hur mikroskopisk min påverkan än är, det är bättre att skrika sanningen i mörkret. Särskilt kan man påverka vänner, kollegor, folk runtomkring. Men då gäller sakliga och objektiva argument i lugn ton. När man pratar med propagandamaskineriet ska man använda deras språk.
Last edited:
