Kul med alla Morrissey-referenser i tråden! Det väcker liv i popnörden!
Jag har i vanlig ordning varit dålig på att dela med mig av mina senaste erövringar, men här kommer en liten sammanfattning av några av vinterns höjdpunkter. Med undantag för två rejäla besvikelser i form av en jättekonstig Veuve Clicquot Cave Privé 1989 och en totalt madeiriserad Bollinger Grande Année Rosé 1982, har det varit en mycket trevlig champagnevinter – med visst fokus på mogna viner:
(mina försiktiga poäng inom parentes)
2004 Agrapart Vénus (deg jan 2010): Utvecklad, komplex och brödig doft med en aning sherrytoner. Inslag av bokna äpplen, gräddkola, rostat bröd, citronolja och kex. Smaken är utvecklad, frisk, mycket torr och något fruktig. Oerhört ren och naturlig (i brist på ett bättre ord)! Jag hittar gröna äpplen med tydlig skalbeska, gråpäron, mineral, mandlar och citron. Lång, mycket torr eftersmak och en påtaglig syra. Mer 2002 än 2004 om man tänker Champagne generellt, men det här är å andra sidan inte vilket bubbel som helst! Det är en fantastisk champagne som precis börjar glänta på sitt optimala drickfönster. (91 p)
1996 Veuve Clicquot Vintage Réserve: Mörkt gyllengul färg och dessvärre inte så många bubblor kvar. Men trots att den börjar kännas trött och att man borde druckit den för tre år sedan är den fortfarande helt underbar! Den dricks över två dagar och är som bäst dag två. Mogen, brödig, gräddig och kryddig doft med inslag av jäst, gräddkola, torkade äpplen och knäck. Mogen, frisk och kryddig smak av mogna gula äpplen, söt citron och äppelskal. Den årgångstypiska syran är fortfarande närvarande i bakgrunden. (90 p)
1996 La Grande Dame: Storasyster Clicquot från 96 vill givetvis inte vara sämre även om hon också börjar känns lite trött. Det här är första gången jag dricker den här årgången av La Grande Dame, så jag kan inte veta helt säkert, men jag får en känsla av att det här kan vara en svag flaska; att en perfekt flaska hade presterat ännu bättre. Men även om den inte känns på topp är det här ändå en fantastisk champagne – och snäppet bättre än systervinet! Komplex, mogen, något kryddig och något oxiderad doft. Efter hand tydligt blommig. Inslag av bokna äpplen, jäst, gräddkola, växthus, brioche, hasselnötter, mjölkchoklad och rostat bröd. Smaken är frisk, syrlig, torr och oväntat knuten och oförlöst till en början. Den vaknar dock till liv till slut och bjuder då främst på citron, gröna äpplen, hasselnötter, äppelskal och mjölkchoklad. (91 p)
1985 Veuve Clicquot Rare Vintage Rosé: Ännu en underbar champagne från Veuve Clicquot! Mycket pigg och fräsch, åldern till trots. Mogen, komplex, tydligt bärig och något kryddig doft med inslag av hallon, lingon, röda äpplen, grovt bröd, krut, jordgubbar, kex och trä. Utvecklad, frisk, bärig, koncentrerad och något kryddig smak av hallon, röda äpplen och blodapelsin. (91 p)
1995 Bollinger Grande Année: Den här är oväntat mörk i färgen – ser minst tio år äldre ut vad den är! Men den är relativt pigg och bjuder på härlig intensitet, underbar komplexitet och bra längd. Mogen, komplex och något oxiderad doft med tydliga sherrytoner. Inslag av äppeljuice, ek, aska, tjära, citron, lime och hyacint. Utvecklad, frisk, torr, komplex och koncentrerad smak av gula äpplen, hasselnötter, citron och körsbär. (91 p)
1992 Bollinger Grande Année: Synintrycket är kanske inte det bästa. Den har ganska trötta bubblor, är nästan orange i färgen och dessutom lätt grumlig. Och den kunde helt klart ha druckits tidigare, men jag upplever ändå att den fortfarande presterar på topp! Känns snarare ”utvecklad” än ”mogen”. Doften är underbar: Utvecklad, komplex, blommig och något rökig med inslag av hyacint, apelsinmarmelad, knäck, bokna äpplen, kex, mjölkchoklad och rostat bröd (med apelsinmarmelad). Smaken är utvecklad, torr och frisk och bjuder främst på apelsin, gula äpplen, hasselnötter och aprikos. (90 p)
1989 Clos des Goisses: Jag drack CdG 1990 dagen innan, men den var oväntat svag (sannolikt en dålig flaska) och därför är det lite av en välsignelse att den här levererar så bra! Det är en fantastisk champagne, som sannolikt var ännu bättre för några år sedan. Mogen, brödig, jordig och oerhört komplex doft med sherrytoner. Inslag av äppelkaka, brioche, jordgubbar, hasselnötter, kaffe, vit choklad, lite spritpenna, citron och honung. Utvecklad, fruktig, torr och komplex smak med toner av mogna äpplen, körsbär, marsipan, bakverk och jordgubbar. Hög syra. (90 p)
1988 Dom Pérignon Œnothèque (deg 2002): Fortfarande pigg och fin, men har sannolikt inlett resan nedåt. Det är dock fortfarande en fantastisk champagne! Utvecklad och grymt komplex doft med härligt rostade toner. Inslag av kolasås, gräddkola, bokna äpplen, hjortron, rostat bröd, jordgubbar, rostade hasselnötter, kex, brynt smör och lakrits. Smaken är utvecklad, frisk, fruktig och torr och innehåller element som röda äpplen, gräddkola, apelsin och lite grapefrukt. Påtaglig syra. (91 p)
Egly-Ouriet Ratafia: Det är inte så ofta vi skriver om ratafia på forumet och ska man vara petig hör den ju inte riktigt hemma i den här tråden, men jag hoppas ni ursäktar. För den här är mycket, mycket bra! Den är inte så söt som jag hade befarat, utan känns tvärtom väldigt välbalanserad. Flaskan korkades upp redan på julafton och har druckits i omgångar sedan dess. Den var väldigt trevlig direkt, men fortsatte att utvecklas och var som bäst tre-fyra dagar efter att den öppnades. Efter ungefär två veckor tappade den lite i intensitet men har i det stora hela hållit ihop väl ända till idag! Utvecklad, kryddig, något komplex och något konjakslik doft med inslag av svarta oliver, päron, paprika och honung. Smaken är rund, något söt, oljig och fyllig med framträdande toner av oliver och mogna päron. Alkoholen (17 %) är märkbar, men tar absolut inte för mycket plats. Jag måste helt klart dricka mer (bra) ratafia! (ca 89 p)
Mer utvecklade noter och allehanda utsvävningar kring respektive flaska dyker självklart upp på bloggen vad det lider!
