Vinprovning!
Tema: "Runt 2000".
Visa bifogad bild 37025
2000 Château Musar, 93p
Cabernet Sauvignon, Cinsault och Carignan.
Här får man precis det där förbjudna Musar-ögonblicket där Bordeaux, södra Rhône, gammal Rioja och Levanten verkar ha hamnat i samma karaff, men utan att någon av dem riktigt vinner tolkningsföreträde. Doften är puritanskt rödfruktig på ett nästan provocerande sätt för ett vin med så mycket ålder: jordgubbar, röda vinbär, granatäpple, blodapelsinskal, torkade blommor, gammalt läder och den där Musar-specifika tonen av soltorkat damm och ceder.
Bekaa Valley gör mycket av jobbet här. Det är inte bara “varmt Libanon”, utan ett högt liggande inlandsläge med kraftiga dygnsvariationer, mycket sol, kalksten under grusiga jordar och gamla lågavkastande stockar. I årgång 2000 känns allt ovanligt sammanfogat. Inte stort på ett modernt sätt, snarare envist, aromatiskt och civiliserat med ett vilt hjärta.
Smaken är fullt vital. Röd bärfrukt, torkad ört, blod, gammalt trä och apelsinzest. Tanninerna är helt integrerade men inte borta. Syran är dess livsnerv. Det gifte sig briljant med maten, vilket ofta är den verkliga sanningen om Musar: vinet kan se excentriskt ut i isolering men blir plötsligt helt logiskt vid bordet. Kommer att fortsätta leva länge. Inte för att det blir “bättre” i någon linjär mening, utan för att Musar har en nästan irriterande förmåga att vägra dö.
2000 Château du Cèdre, Cahors Le Cèdre, 89p
Malbec
Ett klassiskt Cahors-uttryck där Malbec fortfarande spelar på färg, extrakt och tanninminne, men där åldern har rundat av det mesta av den ungdomliga hårdheten. Vinet var fortfarande nästan svart, vilket säger något om druvans fenoliska laddning och Cahors traditionella mörker. Doften öppnade först med svart frukt, plommonskal, lakrits, fuktig jord och järn, men under kvällen kom tydliga oxidativa drag framkrypandes. Huh!
Det intressanta här är hur klassisk Malbec från Cahors åldras annorlunda än både Mendoza och modern polerad fransk Malbec. Den blir inte främst silkeslen och fruktig, utan mer lodrät, mörk, animalisk och stenig. Château du Cèdre har länge varit en av de mer seriösa producenterna i appellationen. Personligen gillar jag Malbec som huvudidé snarare än som färgämne. Jordarna i Cahors är fina på att ge Malbec en torr, nästan kritig tanninstruktur. Mums!
Här är tanninerna mjuknade men inte utsuddade. Man känner skelettet. Den gamla strukturen ligger kvar som ett fossil. Det är mycket franskt, mycket Cahors, och långt från den solmogna, chokladiga stil som många Malbec-viner drabbas av. Ett vin mer för de som uppskattar arkitektur än yta.
2001 Tenuta le Querce, Basilicata
Tamurro Nero
Första mötet med Tamurro Nero, och det är alltid farligt när en okänd druva låter hjärnan ta första bästa referensväg. Här blev gissningen Napa Grenache, vilket faktiskt inte är så dumt om man bara ser till kropp, sötfrukt, värme och mjukhet. Men under ytan är det något annat. Tamurro Nero, återfunnen och odlad i området kring Barile i Basilicata, hör hemma i ett landskap där vulkanisk jord, höjd och sen mognad formar viner med mycket färg och mörk aromatik.
Det här är en stor pojke. Stilen är Grenache på steroider. Det finns sötma i frukten, men inte den där alkoholglödande Ripasso-känslan. Snarare mörka körsbär, plommon, torkat läder, varm sten, söt tobak, kakao, svart te och en nästan vulkanisk järnighet. Syran är låg och tanninerna har i stort sett lagt ner vapnen.
Det som gör vinet nördigt är spänningen mellan druvans uppenbara massiva fenoliska potential och den mogna flaskans nästan breda, mjuka kropp. Basilicata, särskilt kring Vulture och Barile, är Aglianicos hårda skola, men Tamurro verkar spela en annan roll: mer polstring, mer mörk frukt, mer volym, mindre asketisk tanninstränghet. I den här åldern blir resultatet ett vin som är mer fascinerande än exakt. Inte nödvändigtvis stort, men definitivt minnesvärt. Ett sådant vin man vill diskutera längre än man vill poängsätta.
2003 Casa Zuliani, Sauvignon Winter, Venezia Giulia, 86p
Cabernet Sauvignon
Det här är på väg ut genom dörren. Doften domineras av ålder snarare än druvtypicitet: gamla svarta vinbär, gammal körsbärsfrukt, ceder, fuktigt trä, bränd jord, soja, järn, tobaksblad och olivspad. Denna flaska är mer som en skugga av sig själv. Vinet känns inte defekt på ett dramatiskt sätt, bara passerat.
Friuli är ett intressant område för CS. Druvan kom tidigt till nordöstra Italien och har länge odlats där, ofta i en mer centraleuropeiskt färgad stil än i Bordeaux eller Napa. Klimatet i Venezia Giulia kan ge bra CS:ar. Det är dock inte ett vinlandskap som automatiskt ger massiv Cabernet, utan snarare en plats där druvan kan bli lite stramare, mer örtig och mer matbunden. Jag misstog detta vin för en Barolo eftersom tanninstrukturen, den lätta färgen och styrukturen var så himla Barolisk...
Det är inte särskilt intressant som ren njutning, men mer intressant som vinarkeologi. En mogen norditaliensk Cabernet från en perifer men historiskt relevant zon, där druvan visar upp sig och sitt ursprung på ett bra sätt, men inte lätt att tolka för mig. 86 poäng känns rimligt: levande, drickbart, lärorikt, men en bra bit efter platån.
2003 Château du Tertre, Margaux, 94p
Bordeaux blend
Kvällens vinnare, och med marginal. Det mest slående är hur direkt det skriker klassisk Bordeaux redan i doften, men ännu mer specifikt: klassisk Margaux. Det är sannerligen inte ofta som en Margaux smakar som den klassiska beskrivningen
Château du Tertre gör här en klassisk Bdx med precision. Svarta vinbär, cassisblad, ceder, blyertspenna, viol, torkad ros, piptobak, gammal läderpiska och en diskret ton av morotsland efter regn.
Château du Tertre ligger på en av Margaux högre grusåsar, vilket är mer än en topografisk kuriositet. Grusets dränering, värmelagring och fattighet är central för CS, medan inslag av lera och sand ger utrymme åt Merlot och de mer parfymerade komponenterna. Margaux när det fungerar handlar inte om lätthet i betydelsen svaghet, utan om aromatisk upplösning: kraft som har lärt sig tala med återhållsamhet.
2003 är dessutom en årgång som inte alla lyckades bra med. Värmebölja, solmognad, ibland uttorkad frukt, ibland grova tanniner och låg syra. Men detta vin visar inte de tröttande 2003-problemen. Tvärtom: värmen verkar ha gett bredd och mognad utan att sudda ut appellationen. Under kvällen vecklade vinet ut sig allt mer. Frukten gick från mörk och kompakt till mer floral, cederkryddig och finlemmad. Tanninerna är polerade men fortfarande bärande. Syran räcker. Eftersmaken är lång, torr, grusig och aristokratisk.
Min gissning var Margaux från 2001.
2003 Château Le Puy, 86 p
Francs Côtes de Bordeaux
Det här är ett intressantare vin på papperet än i glaset denna kväll. Château Le Puy är en egendom med lång Amoreau-historia, biodynamisk odling, låg svavelanvändning, ingen ny ek som ideologi och en stil som länge legat vid sidan av den mer extraherade Bordeaux-modernismen. Läget i Francs Côtes de Bordeaux, öster om Saint-Émilion och Pomerol, är ofta svalare och högre än många väntar sig, med jordar där lera, kalksten och silex kan ge mer nerv än appellationens blygsamma status antyder.
Men just den här flaskan framstod som ganska anonym. Den hade bra tanninstruktur, och det ska noteras att den inte bar några uppenbara 2003-skador. Ingen kokt frukt, ingen uttorkad sötma, ingen alkoholisk klumpighet. Det är i sig en poäng. Men aromatiskt var den svår att fånga: lite röd och mörk plommonfrukt, torkade örter, jord, mild tobak, kanske en aning järn och gammal ekfri Bordeaux-dammighet.
Strukturen är vinets bästa del. Tanninerna är fina, torra och klassiska. Det finns balans. Men det saknas kontur, djup. Det är en välbyggd Plain Jane. Anständig, korrekt, faceless.
1999 Demessey, Meursault, 91p
Chardonnay
Det vinet står också vid vägens ände, men på ett intressant sätt. Gamla äpplen börjar titta fram. Ändå fanns något i syran och aromatiken som lurade bordet. Ingen landade i Chardonnay. Majoriteten gick mot Sauvignon Blanc, vilket säger mycket om vinets nuvarande form: aromatiskt, spetsigt, syrligt och mer citrusdrivet än nötigt och smörigt.
Meursault är annars normalt Chardonnay i rik dialekt. Vi drog slutsatsen att frukten fallit tillbaka och eken fullt ut integrerats så att syran, den gamla äppelfrukten och den jordiga mineraliteten trätt fram på ett sätt som gjorde blindprovningen förrädisk.
Här finns fortfarande liv: gul citrus, moget äpple, citrus, gräsiga toner, våt sten, gammalt smörpapper och en lätt oxidativ kant. Syran är förvånansvärt penetrerande. Det är inte ett vin i perfekt balans längre, men det har intellektuell charm. En sådan Meursault som inte längre försöker vara vacker, utan i stället visar hur Chardonnay kan åldras med stor värdighet. Slutet är nära, men inte ovärdigt.
Bara som varning till dig som kanske råkar ha en partner/släkting/vän/affärsbekant/glad granne/whatever som belåten ställer en flaska Bread & Butter Pinot Noir på bordet... att någon här frivilligt skulle köpa detta är uteslutet! Jag "tvingades" prova detta mot en Juliénas... vilket var komiskt! 
.
