2018 Alain Graillot Crozes-Hermitage
Klantigt nog missade jag helt det magiska klockslaget 10.00 idag och fick snällt ge mig iväg på stört för att handla såväl Graillots Crozes som Un Jour eftersom webblagret ekade tomt. Nåja; Graillot är väl överhypad och varje år säger jag till mig själv att "några fler flaskor näst intill oöverkomlig (i alla fall förr i tiden) Crozes behövs inte när det finns andra som är bättre och tillgänglig". Det gick bra ända till klockan 10.55 idag.
Helt på egen hand (dvs inte till någon mat) efter middagen, direkt från flaskan ner i två olika glas.
Zalto Bourgogne;
Ganska knuten doft, men visst finns det lite rökt chark, lite björnbär, lite örter, lite nyskalat potatisskal (har jag fel på näsan, jag hittar det i alla viner numera?), lite nyskalad pomelo och hela vitpepparkorn (ok då, Sarawak-peppar om man är på sitt petiga humör).
I munnen då? Jodå, det finns både syra och syrah, men lite mer av den förstnämnda. Visst mått av tanniner och lite initial eldighet (13,5%). Eftersmaken känns relativt kort, även om alkoholvärmen hänger kvar en liten stund. Viss beska i eftersmaken. Ingen chark eller vitpeppar i smaken. Ingen blodgrape i smak eller eftersmak tyvärr. Inte så mycket annat heller som drar mungiporna mot innertaket om man ska vara petig, vilket i sin tur är mitt vanliga intryck av ung Graillot de senaste årgångarna.
Zalto Bordeaux;
Mkt knuten doft, lite bränt eneträ, eller är det vidbränd Nasse?, Mörka bär, känns nästan som att det drar lite åt lingon och med grön ton, typ lingonrishållet (Chile, någon?), även lite mineralkänsla i doften. Tar man en lite oförsiktig och djupare sniff får man aromerna från barnens solskyddskräm i näsan. Märkligt.
I munnen då? Ooops, här var det syra och inte så mycket syrah, spottkörtlarna öppnar alla kranar. Vinet känns mer knutet och kompakt i Bx jämfört med Bourgogne, mest beska, syra och lite eld. Eftersmaken då? Nja, lite besk och om man letar ordentligt och är lite snäll hittar man även lite nyskalat potatisskal. Alkoholvärmen hänger dock kvar ett tag, vilket kan vara bra om man är frusen i munnen, men annars är det kanske inte riktigt en överdrivet positiv egenskap. Hos vinet alltså, själv är jag felfri (ähum...).
Någon vettig slutsats? Tja, som vanligt; varför köper jag lådvis av vinet och hoppas på att det blir bättre med lagring när jag vet att det finns annan Crozes som jag gillar bättre, både nu och om 15 år? Men, har man väl börjat samla på sig buteljer av ”något som kanske blir bra sen om jag har tur” (det blir i alla fall inte tomatsoppa) är det svårt att sluta. Ok, det får bli Gilles Robin, Domaine Habrard, Jaboulet, Les Meysonniers, Laurus eller tom Cave de Tain (ok, då, även Delas gör ju faktiskt bra saker också) på Crozes-fronten om jag vill ha något lättillgängligt ”NU!” i väntan på att alla våra årgångsoceaner av Graillot ska bli….underhållande…? Eller så dricker vi helt enkelt San Fereolo istället och låter reptilhjärnan bestämma över intellektet. Men så kör jag också en Alfa Romeo från 1975 den enda dag på året som det inte regnar i Sverige (2018 undantaget, då var det istället som att köra omkring i en ostkupa utan ventilation; man slapp frysa och både kände sig och såg ut som en överkokt pappardelle efter 4 minuters bilfärd).
Visa bifogad bild 22000
Jaha, det slutade som vanligt med gråt och tandagnisslan för min del den här gången också. Vi hörs igen om ett decennium. Eller två. Eller på en auktion.
PS; om någon annan har klunkat i sig vinet är jag vidöppen för motargument, jag är inte helt omöjlig (här viftar hustrun med båda armarna, "kod röd") för att öppna en flaska till i förtid (här har hustrun lugnat ner sig en smula och viftar lite förstrött med ena handen).
. Jag brukar åka ner till Frankrike och vara judge på "Concours des Feminalise". Enbart kvinnor i juryn och sist var vi ca 600 pers som bedömde. Tyvärr kunde jag inte åka förra året pga covid
