Blir så rörd av detta vin, och tycker om att skriva...
Visa bifogad bild 36515
N.V. Whitwham Porto Millennium, 98p
Från 189X.
Alla människor som levde då, är inte längre bland oss. Alla dem är döda.
Det här är inte bara ett vin. Det är ett stycke överlevd tid. Det är en vätska som har dragit seklernas syre genom sig utan att förlora vare sig ryggrad eller själ. Att kalla det gammalt är fel, för gammalt antyder förfall, medan detta snarare känns förädlat, förtätat, nästan destillerat av ett drygt århundrades långsamma hand. Det sitter där i glaset med en färg som inte längre avslöjar sitt ursprung, den där djupa tawnytonen där man inte längre kan avgöra om vinet en gång var rött eller vitt, bara att det nu är fullständigt sig självt. Det är glänsande, levande, märkvärdigt vaket. Inte dött brunt, inte musealt, utan vitalt på det sätt som bara verkligt mogna storheter kan skapa uttryck för.
Det mest slående är integrationen. Allt sitter ihop på ett sätt som nästan trotsar analys, som om århundradet inte bara har rundat av kanter utan löst upp gränserna mellan arom, smak, struktur och minne. I doften finns choklad, kokos, kaffe och deg, och detta påminner inte bara abstrakt om något sött och rostat, utan om något mycket mer exakt och nästan ömt personligt: den där Delicato chokladbollen i bowlinghallen på Teg i Umeå som tonåringen i mig älskade. Ett sådant minne är i sig nästan absurt att finna i ett vin med rötter i 1890 talet. Just där uppstår också storheten, att det allra äldsta ibland går rakare in i det mest privata än det unga någonsin kan göra. Där finns också ett drag av oloroso, en torr, djup, skuggig resonans som ger relief åt sötman och drar hela uttrycket bort från det enkla och in i det kontemplativa.
I munnen är upplevelsen redan nu häpnadsväckande. Det mesta av smaken ligger i direkt förlängning av doften, som om nos och gom talade samma höga, sammansmälta språk. Choklad, kokos, kaffe och deg igen, men nu tätare, rikare, mer kroppsligt närvarande. Sedan börjar de andra lagren resa sig ur djupet: torkade fikon, melass, örtlika dekokter, något nästan sumpmarkssvalt och nordiskt i bakgrunden, som om den söta koncentrationen någonstans också rymde en viskning av svensk myr och mörk torv. Nog tycker jag att vinet är större än sina komponenter. Det är inte bara komplext, det är besjälat.
Och ändå känns detta bara halvblommat. Det är en nästan oförskämd tanke, att ett vin med denna ålder fortfarande kan stå i ett tillstånd av förberedelse, som om det ännu håller tillbaka tyglarna för att någon gång senare öppna sig ännu mer. Den sortens paradox bör nog enbart de största gamla starkvinerna utan att blinka. Det finns ingen upplösning här, ingen sentimental skönhet som vilar på bräcklighet. Tvärtom finns här ett självförtroende som bara tid kan ge, en monumental jämvikt mellan koncentration, syra, sötma, oxidation och ... ande.
Det är också svårt att värja sig mot själva tidsperspektivet. Det här vinet kommer, om baketiketten talar sant, ur 189X. Alltså från en epok då världen ännu till största delen var hästdragen, då elektricitet fortfarande var sällsynt och då sekelskiftet ännu låg framför mänskligheten som en okänd kontinent. När detta portvin började sitt långa liv i trä befann sig Sverige mitt i en brytningstid mellan gammalt och nytt. Allmänna konst och industriutställningen i Stockholm 1897. Denna blev en triumferande manifestation av industrialism, nation och framsteg, med drygt 1,5 miljoner besökare. Sverige stod där med rak rygg och ville visa upp vad det svensknorska unionsriket kunde åstadkomma.
Det är en vacker tanke att hålla ett glas av detta vin och minnas att medan dess första år i fat passerade, genomförde Sverige alltså sina stora paviljonger där man visade upp sina maskiner och sina visioner om modernisering. Skansenbanan, byggdes för utställningen. Det gör 1890 talet taktilt. Vi har kommit långt sedan dess. Det har även viner gjort.
En annan historisk minnessten är november 1895. Då undertecknade Alfred Nobel sitt testamente, i Paris, på svensk norska klubben. När testamentet öppnades efter hans död väckte det både kontrovers och bestörtning, eftersom han lämnade huvuddelen av sin förmögenhet till det som skulle bli Nobelprisen.
Sverige stod alltså inte bara i industrialismens skyltfönster, utan också på tröskeln till att knyta sitt namn till vetenskap, litteratur och mänsklig ära på global nivå.
Att dricka ett vin som ytterst härrör från samma era är därför inte bara ett sensoriskt nöje. Det blir nästan en akt av historisk närvaro. Medan Nobel ännu inte hade blivit Nobelpriset, medan Sverige ännu formulerade sin moderna självbild, låg denna vätska redan i sin långsamma dialog med trä, luft, avdunstning och mörker. Och nu, långt senare, sitter det här och tycks säga att tid inte bara tar, den kan också ge tillbaka, med ränta.
Det mest underbara är kanske ändå att vinet inte uppträder som ett kuriosakabinett. Det är inte intressant bara för att det är gammalt. Det är fantastiskt för att det fortfarande lever, fortfarande samlar sig, fortfarande rör på sig. Många mycket yngre viner faller samman långt innan de ens hunnit bli begripliga. Här möter man i stället ett vin som ännu tycks på väg någonstans.
Astonishing är ett bra ord, just därför att det inte bara är imponerande utan nästan svårt att fullt ut begripa.
Det här är den sortens flaska man inte konsumerar, man umgås med den. Man delar den bland vänner. Dessa upplevelser förtjänar sällskap, långsamhet och tystnad mellan meningarna. Det finns viner som man bedömer, och så finns det viner som snarare får en att själv känna sig bedömd. Detta tillhör den senare kategorin. Det kräver total närvaro, men belönar oss med en nästan overklig känsla av fullbordan.
Ett magnifikt, högtidligt vin. Inte bara för att det är så gammalt, utan för att det efter all denna tid fortfarande har kraft att förvåna, röra och vidga perspektivet. 98 poäng känns inte generöst, bara rättvist. Det kommer garanterat nå 100p, men knappast under min livstid... Kanske inte förrän alla vi som lever nu, inte längre finns kvar.
La vie la vu