Patrik Sellin
fd Innertällmo Bryggeri
Jag tror att det kan vara flaskvariation. Har öppnat någon flaska som smakade som du beskriver, men den senaste var jättefräsch.
finewines.se
This is a sample guest message. Register a free account today to become a member! Once signed in, you'll be able to participate on this site by adding your own topics and posts, as well as connect with other members through your own private inbox!
-
Som flera kanske har märkt är sig finewines.se inte sig likt rent utseendemässigt! En uppgradering av forumets mjukvara har genomförts och temat kommer successivt att uppdateras för att bättre matcha vår tidigare färgprofil! Eventuella buggar eller feedback tas tacksamt emot i den här forumtråden!
Idag dricker vi, provningsnoteringar och diskussioner
- Thread starter Anders Landström
- Startdatum
-
- Etiketter
- provningsnoteringar vin vinprovning
StefanAkiko
Muscadet suddenly became important to me.
Om du inte skriver ut namnet på vinet du dricker, kommer ingen kunna hitta det.
2024 Aurora svarta vinbär och tonårsfylla kanske är någonting du inte vill skriva om
StefanAkiko
Muscadet suddenly became important to me.
I afton var det Yakuniku, grillad kossa. Två exempel på de typ 100 serveringar vi avnjöt.
Och wagyu är fet och svår att avnjuta redan efter några få plattor.
Valde det mest hardcore titanniska vinet i källaren, men qkkorkskadat.
En bra strategi med wagyu är att acceptera att det är sinnessjukt fettigt. Och att man då lider så smått med öl men mindre med tanninstinna röda tjut.
Vilken kille!
Uruguays Tannat-viner är så fantastiskt under accepterade.
2020 Garzon limited edition tannat Gran Reserva. 97+
Men en fruktbäbis (typ Trump) idag som behöver mer tid att växa än jag har liv kvar att ge. Dessutom, i all ärlighet, börjar jag bli lite leds på vin.
Men, några år till...
Och wagyu är fet och svår att avnjuta redan efter några få plattor.
Valde det mest hardcore titanniska vinet i källaren, men qkkorkskadat.
En bra strategi med wagyu är att acceptera att det är sinnessjukt fettigt. Och att man då lider så smått med öl men mindre med tanninstinna röda tjut.
Vilken kille!
Uruguays Tannat-viner är så fantastiskt under accepterade.
2020 Garzon limited edition tannat Gran Reserva. 97+
Men en fruktbäbis (typ Trump) idag som behöver mer tid att växa än jag har liv kvar att ge. Dessutom, i all ärlighet, börjar jag bli lite leds på vin.
Men, några år till...
Attachments
Marimar Estate La Masia Don Miguel Vineyard Pinot Noir 2021
Köpt på rekommendation men ändå lite på chans. Gillar amerikansk pinot, men tycker ofta de saknar något vs bourgogne. Den här flaskan saknar dock ingenting. Otroligt inbjudande med mkt frukt i båda näsa och mun. Vinet är lent i munnen och smakar mkt röd frukt. Fint avslut. Ett riktigt bra vin, helt enkelt, ett av årets bästa hittills.
StefanAkiko
Muscadet suddenly became important to me.
Bakom scenen:
2016 Jean Geiler Alsace: lätt oxiderad Alsace Pinot Gris med halvsötma.
2014 Un jour sur Terre, F qkcork damaged! Det var bara tur att jag gjorde QC på den. Annars hade den följt med på restaurang...
1985 La Vieux Chêne, Rivesaltes: absolut mums!
En 20 yr Tawny av Cockburn (qkbränna?) buteljerad 1998: Fantastisk!
2016 Jean Geiler Alsace: lätt oxiderad Alsace Pinot Gris med halvsötma.
2014 Un jour sur Terre, F qkcork damaged! Det var bara tur att jag gjorde QC på den. Annars hade den följt med på restaurang...
1985 La Vieux Chêne, Rivesaltes: absolut mums!
En 20 yr Tawny av Cockburn (qkbränna?) buteljerad 1998: Fantastisk!
toppentompa
Medlem
My bad...
toppentompa
Medlem
Provning av 2025 ingick såklart och ett trevligt inslag var att vi fick prova de 4 olika druvorna var för sig och sedan den färdiga blenden. Jag kan avslöja att 2025 Haut-Bailly är riktigt trevlig, bättre än 2023.
Middagsvinerna var 2019,2016,2010,2006 och 1983. Om någon har några 83 hemma så är det läge att korka upp! Min och hustruns favorit var 2006. Vi fick även varsitt glas 2009 eftersom det var det vinet jag fick tag i på auktionen på Idealwine, mycket gott!
toppentompa
Medlem
Välkommen till forumet, alltid kul med nya medlemmar..!
Har verkligen saknat "smutsig honung" som verkligen drar igång associationerna till skillnad från ändlösa beskrivningar av mineral, stenfrukt och fin mousse som nästan kan vara vilken champagne som helst...
Nu väntar jag bara på att fondifondmannens "Alexanderplatz i Berlin".
En syntetisk smak av Hötorget, 69 poäng?
LeChat
Medlem
2016 Ciacci Piccolomini d'Aragona Brunello di Montalcino
Tisdagen bjöd på spaghetti bolognese och brunello.
Alltså brunello! Vilka j-vla matviner de är! Framför allt är det väl syran som matchar tomaterna perfekt men här finns även struktur och aromer som gör att den anpassar sig lätt till ganska mycket i matväg.
Här finns bl.a. jordgubbar, körsbär, choklad, örter, blommor, lite kaffe och jord. Sätter absolut guldkant på en tisdag. Det gör även Håkan Broström med sin platta Better Days. Jazz!
buteljen
Medlem
Daniel A
Administratör
Kanske någon borde ha varit närmare 100p? Om man ser det på ett annat sätt: vad saknades i alla de fantastiska vinerna som gjorde att ingen var 98, 99 ellerp?
Ingen klagan, mer en intellektuell övning.
Nä, tycker inga av vinerna hade 100p-potential för egen räkning. Som sagt, några hade kanske kunnat klättra någon pinne extra med mer tid (och fokus från mig). Lite för akademisk övning att spekulera i vad som faktiskt saknas för högre poäng än "mer komplexitet", "bättre balans", "inget var vin jaune", etc.. Poängsättning är klurigt, och för min del försöker jag balansera det mellan någon form av "objektiv" bedömning samtidigt som subjektiva preferenser väger in. Hoppas att jag kan genomföra övningen "vad krävs för ett 100p-vin" med några 100p-exempel framför mig!
Haha, tack! Verkar ju vara ett riktigt nice forum det här finewines.se.Välkommen till forumet, alltid kul med nya medlemmar..!
Har verkligen saknat "smutsig honung" som verkligen drar igång associationerna till skillnad från ändlösa beskrivningar av mineral, stenfrukt och fin mousse som nästan kan vara vilken champagne som helst...
Nu väntar jag bara på att fondifondmannens "Alexanderplatz i Berlin".
Mer smutsig honung ska det bli!
LeChat
Medlem
2023 Clos Saint Jean Châteauneuf-du-Pape
Hämtade en låda av denna idag och blev direkt nyfiken på att prova en flaska. Så direkt ur kupan:
Doften är något pinotlik med bl.a. rödfrukt, salmiak, garrigue och järn. I munnen så möter man ett komplext vin av hög kvalitet där doftens aromer kommer igen i smaken.
Det här är fräscht, balanserat och riktigt gott, och alkoholen på 16 % känns helt integrerad. Dålig chateauneuf brukar vara precis det motsatta, obalanserad, syltig och alkoholstinn.
Men chateauneuf i den här stilen är enastående gott att dricka!
Last edited:
StefanAkiko
Muscadet suddenly became important to me.
Ett kärt återbesök på PRIMO i Kannai (Yokohama).
Huvudnumren var:
2010 Fattoria Galardi Terra di Lavoro, 91p
Fortfarande som taggtråd på flaska, men nu med någon definition än bara motstånd. Det här är en mörk, tät och strukturellt obeveklig Terra di Lavoro där Aglianico talar med kärv stämma: svarta körsbär och björnbär, följt av espresso, mörk choklad, tobak, örter, grafit, jord, lite järn och en tydligt vulkanisk, lätt sotig mineralitet. Det finns också en sval balsamisk ton, rosmarin, timjan, salvia, som skär genom den hårda frukten och ger vinet lite extra komplexitet.
I munnen är det fortfarande ryggrad snarare än charm. Syran biter, tanninerna är rejält strama och texturen har det där nästan trådiga, taggiga greppet som gör att man direkt förstår varför fet mat fungerar så bra. Detta vin behöver något att brottas med. Fortfarande väl ungt men med någon slags sammanhang: uppfostran i ek känns inte helt sömlöst absorberad, men frukten, syran och tanninstrukturen sitter där för en lång resa. Det här är inte generöst eller omedelbart förföriskt, snarare ett vin som kräver tålamod, luft och viss tolerans för att komma ifrån det rustika och kompromisslösa.
Det är också just här min tveksamhet inför Aglianico blir tydlig. Jag kan beundra detta mer än jag älskar det. Allt finns på plats, djupet, komplexiteten, lagringskapaciteten, den mörka aristokratin, men uttrycket är förfärligt stramt, kantigt och mer intellektuellt tillfredsställande än sensuellt. Ändå är det fascinerande att följa, och med tre flaskor kvar känns nästa nedslag 2035 helt rimligt. Då kan taggtråden mycket väl ha vävts om till något mer silkesstramt än stridslystet.
Lämnade halva flaskan odrucken.
2001 Castelgiocondo Brunello di Montalcino Riserva, 93p
Det här behövde fyra timmar på karaff och fortsatte sedan att växa genom hela middagen. Inte en Brunello som levererar elegans i första hand, utan snarare en riktig buse. En mörk, stadig och med bredaxlad buse. Doften rör sig i ett klassiskt men lätt brutaliserat register: mörka bär, torkad persimon, läder, grafit, tjära, svedd jord, lakrits, skogsgolv och en lätt rökig mineralitet. Gammal skogsbrand. Frukten känns mogen, men på intet vis trött. Under ytan vilar ett stramt, lätt motsträvigt djup som gör att vinet aldrig blir insmickrande.
I munnen är det fortfarande struktur först, charm sen. Syran är tydlig, tanninerna rejäla och greppet påtagligt, men allt detta börjar nu bära snarare än blockera frukten. Med luft rundar det av, hittar längd och får en bättre rytm, där de mörka bären, den torra kryddigheten och den jordiga, lätt sotiga tonen vävs ihop på ett övertygande sätt. Det här är inte en finmejslad eller silkig tolkning av Brunello. Det är en muskulös och storvulen version, med pondus, tryck och gott om energi.
Just det tolkar jag också som vinets identitet. Mer slagskämpe än aristokrat, mer kraft än finess, men samtidigt väldigt njutbart när det får tid på sig. Det är ett vin som inte direkt öppnar dörren, man får arbeta sig in i det, men belöningen kommer. Efter tillräckligt med luft framträder både rondör och längd, utan att vinet förlorar sin mörka, lätt barska personlighet. Lovely, absolut, men lovely på ett ganska bredaxlat och lätt oresonligt sätt.
Detta vin tog slut
Sedan serverades det också tvenne blinda viner.
2021 Metala Shiraz-Cabernet, 88p
Provad blint och jag gissade rätt galet fel. Jag drog åt syditaliensk Grenache, med Piedirosso som andragissning. Inte så dumt i sig (om jag själv får tycka) för vinet har en varmfruktig, lite örtig, tämligen elegant och lätt rustik profil som skickade mina tankar åt det hållet snarare än rakt in i klassisk australisk blend. Uppfattade inga klassiska Oz-vibbar.
I glaset bjuder det på mörka plommon, svartvinbär, en del ekkrydda och ett litet alkoholstick i avslutet. Ganska gott, ganska generöst, något låg syra och med hyggligt grepp, men utan att lämna något djupare avtryck. En bra vinupplevelse, men inget som kräver att man reser runstenar. Kan möjligen nosa på 90 poäng med lite mer harmoni framöver.
2024 Andrea Felici Verdicchio dei Castelli di Jesi Classico Superiore, 86p
Serverad blint i ett litet glas och jag var helt säker på Sauvignon Blanc, som en något utspädd Sancerre. Det är i grunden väldigt gott, med citrus, vita blommor, lite flinta och en lätt ton av kattpiss. Uttrycket känns mer finstämt än drivande.
Texturen har viss charm, men jag saknade lite mer umpa umpa och framför allt lite mer syra och tryck. Elegant, ren och lätt att tycka om, men i det här sammanhanget landade det mer som läskande än engagerande.
Sen behövs ju också lite sötma till osten. Hade med mig tre små skvättar:
1959 Château Lafaurie-Peyraguey, 96p
Det här har allt. Ett vin som känns fullbordat, som om tiden enbart förädlat det. Djupt, visköst och märkvärdigt levande, med lager av karamell, fikon, läder, jord och ett litet drag av oloroso, allt buret av den där svårfångade, nästan högtidliga känslan som bara riktigt gamla Sauternes kan få. Fullkomlig integration.
Jag tycker mig ana botrytis, inte som en enskild ton utan som en slags gyllene resonans. Trots dess rikedom är det på intet vis trött, snarare orubbligt. Det kommer överleva oss alla. En magnifik uppvisning, och precis ett sådant vin man vill närma sig med låg röst och långsam hand.
....åh fy fasicken vad gott!
Absolut:
1993 Bürgerspital Würzburger Abtsleite Riesling Auslese, 92p
Lite udda och därför extra charmigt. En söt Franken-Riesling är inte direkt något man springer på varje dag. Detta glaset var dessutom löjligt gott, med den där halvmogna, stilla självsäkerheten som bara riktigt bra riesling kan uppvisa.
Det här känns mindre som exotik och mer som en påminnelse om att Franken kan överraska rejält när allt faller på plats. Inte bara gott, utan sådär irriterande gott att man genast börjar se fram emot nästa glas. Ångrade mig att jag inte bara tog med detta vin...
Huvudnumren var:
2010 Fattoria Galardi Terra di Lavoro, 91p
Fortfarande som taggtråd på flaska, men nu med någon definition än bara motstånd. Det här är en mörk, tät och strukturellt obeveklig Terra di Lavoro där Aglianico talar med kärv stämma: svarta körsbär och björnbär, följt av espresso, mörk choklad, tobak, örter, grafit, jord, lite järn och en tydligt vulkanisk, lätt sotig mineralitet. Det finns också en sval balsamisk ton, rosmarin, timjan, salvia, som skär genom den hårda frukten och ger vinet lite extra komplexitet.
I munnen är det fortfarande ryggrad snarare än charm. Syran biter, tanninerna är rejält strama och texturen har det där nästan trådiga, taggiga greppet som gör att man direkt förstår varför fet mat fungerar så bra. Detta vin behöver något att brottas med. Fortfarande väl ungt men med någon slags sammanhang: uppfostran i ek känns inte helt sömlöst absorberad, men frukten, syran och tanninstrukturen sitter där för en lång resa. Det här är inte generöst eller omedelbart förföriskt, snarare ett vin som kräver tålamod, luft och viss tolerans för att komma ifrån det rustika och kompromisslösa.
Det är också just här min tveksamhet inför Aglianico blir tydlig. Jag kan beundra detta mer än jag älskar det. Allt finns på plats, djupet, komplexiteten, lagringskapaciteten, den mörka aristokratin, men uttrycket är förfärligt stramt, kantigt och mer intellektuellt tillfredsställande än sensuellt. Ändå är det fascinerande att följa, och med tre flaskor kvar känns nästa nedslag 2035 helt rimligt. Då kan taggtråden mycket väl ha vävts om till något mer silkesstramt än stridslystet.
Lämnade halva flaskan odrucken.
2001 Castelgiocondo Brunello di Montalcino Riserva, 93p
Det här behövde fyra timmar på karaff och fortsatte sedan att växa genom hela middagen. Inte en Brunello som levererar elegans i första hand, utan snarare en riktig buse. En mörk, stadig och med bredaxlad buse. Doften rör sig i ett klassiskt men lätt brutaliserat register: mörka bär, torkad persimon, läder, grafit, tjära, svedd jord, lakrits, skogsgolv och en lätt rökig mineralitet. Gammal skogsbrand. Frukten känns mogen, men på intet vis trött. Under ytan vilar ett stramt, lätt motsträvigt djup som gör att vinet aldrig blir insmickrande.
I munnen är det fortfarande struktur först, charm sen. Syran är tydlig, tanninerna rejäla och greppet påtagligt, men allt detta börjar nu bära snarare än blockera frukten. Med luft rundar det av, hittar längd och får en bättre rytm, där de mörka bären, den torra kryddigheten och den jordiga, lätt sotiga tonen vävs ihop på ett övertygande sätt. Det här är inte en finmejslad eller silkig tolkning av Brunello. Det är en muskulös och storvulen version, med pondus, tryck och gott om energi.
Just det tolkar jag också som vinets identitet. Mer slagskämpe än aristokrat, mer kraft än finess, men samtidigt väldigt njutbart när det får tid på sig. Det är ett vin som inte direkt öppnar dörren, man får arbeta sig in i det, men belöningen kommer. Efter tillräckligt med luft framträder både rondör och längd, utan att vinet förlorar sin mörka, lätt barska personlighet. Lovely, absolut, men lovely på ett ganska bredaxlat och lätt oresonligt sätt.
Detta vin tog slut
Sedan serverades det också tvenne blinda viner.
2021 Metala Shiraz-Cabernet, 88p
Provad blint och jag gissade rätt galet fel. Jag drog åt syditaliensk Grenache, med Piedirosso som andragissning. Inte så dumt i sig (om jag själv får tycka) för vinet har en varmfruktig, lite örtig, tämligen elegant och lätt rustik profil som skickade mina tankar åt det hållet snarare än rakt in i klassisk australisk blend. Uppfattade inga klassiska Oz-vibbar.
I glaset bjuder det på mörka plommon, svartvinbär, en del ekkrydda och ett litet alkoholstick i avslutet. Ganska gott, ganska generöst, något låg syra och med hyggligt grepp, men utan att lämna något djupare avtryck. En bra vinupplevelse, men inget som kräver att man reser runstenar. Kan möjligen nosa på 90 poäng med lite mer harmoni framöver.
2024 Andrea Felici Verdicchio dei Castelli di Jesi Classico Superiore, 86p
Serverad blint i ett litet glas och jag var helt säker på Sauvignon Blanc, som en något utspädd Sancerre. Det är i grunden väldigt gott, med citrus, vita blommor, lite flinta och en lätt ton av kattpiss. Uttrycket känns mer finstämt än drivande.
Texturen har viss charm, men jag saknade lite mer umpa umpa och framför allt lite mer syra och tryck. Elegant, ren och lätt att tycka om, men i det här sammanhanget landade det mer som läskande än engagerande.
Sen behövs ju också lite sötma till osten. Hade med mig tre små skvättar:
1959 Château Lafaurie-Peyraguey, 96p
Det här har allt. Ett vin som känns fullbordat, som om tiden enbart förädlat det. Djupt, visköst och märkvärdigt levande, med lager av karamell, fikon, läder, jord och ett litet drag av oloroso, allt buret av den där svårfångade, nästan högtidliga känslan som bara riktigt gamla Sauternes kan få. Fullkomlig integration.
Jag tycker mig ana botrytis, inte som en enskild ton utan som en slags gyllene resonans. Trots dess rikedom är det på intet vis trött, snarare orubbligt. Det kommer överleva oss alla. En magnifik uppvisning, och precis ett sådant vin man vill närma sig med låg röst och långsam hand.
....åh fy fasicken vad gott!
Absolut:
1993 Bürgerspital Würzburger Abtsleite Riesling Auslese, 92p
Lite udda och därför extra charmigt. En söt Franken-Riesling är inte direkt något man springer på varje dag. Detta glaset var dessutom löjligt gott, med den där halvmogna, stilla självsäkerheten som bara riktigt bra riesling kan uppvisa.
Det här känns mindre som exotik och mer som en påminnelse om att Franken kan överraska rejält när allt faller på plats. Inte bara gott, utan sådär irriterande gott att man genast börjar se fram emot nästa glas. Ångrade mig att jag inte bara tog med detta vin...
StefanAkiko
Muscadet suddenly became important to me.
Blir så rörd av detta vin, och tycker om att skriva...
N.V. Whitwham Porto Millennium, 98p
Från 189X.
Alla människor som levde då, är inte längre bland oss. Alla dem är döda.
Det här är inte bara ett vin. Det är ett stycke överlevd tid. Det är en vätska som har dragit seklernas syre genom sig utan att förlora vare sig ryggrad eller själ. Att kalla det gammalt är fel, för gammalt antyder förfall, medan detta snarare känns förädlat, förtätat, nästan destillerat av ett drygt århundrades långsamma hand. Det sitter där i glaset med en färg som inte längre avslöjar sitt ursprung, den där djupa tawnytonen där man inte längre kan avgöra om vinet en gång var rött eller vitt, bara att det nu är fullständigt sig självt. Det är glänsande, levande, märkvärdigt vaket. Inte dött brunt, inte musealt, utan vitalt på det sätt som bara verkligt mogna storheter kan skapa uttryck för.
Det mest slående är integrationen. Allt sitter ihop på ett sätt som nästan trotsar analys, som om århundradet inte bara har rundat av kanter utan löst upp gränserna mellan arom, smak, struktur och minne. I doften finns choklad, kokos, kaffe och deg, och detta påminner inte bara abstrakt om något sött och rostat, utan om något mycket mer exakt och nästan ömt personligt: den där Delicato chokladbollen i bowlinghallen på Teg i Umeå som tonåringen i mig älskade. Ett sådant minne är i sig nästan absurt att finna i ett vin med rötter i 1890 talet. Just där uppstår också storheten, att det allra äldsta ibland går rakare in i det mest privata än det unga någonsin kan göra. Där finns också ett drag av oloroso, en torr, djup, skuggig resonans som ger relief åt sötman och drar hela uttrycket bort från det enkla och in i det kontemplativa.
I munnen är upplevelsen redan nu häpnadsväckande. Det mesta av smaken ligger i direkt förlängning av doften, som om nos och gom talade samma höga, sammansmälta språk. Choklad, kokos, kaffe och deg igen, men nu tätare, rikare, mer kroppsligt närvarande. Sedan börjar de andra lagren resa sig ur djupet: torkade fikon, melass, örtlika dekokter, något nästan sumpmarkssvalt och nordiskt i bakgrunden, som om den söta koncentrationen någonstans också rymde en viskning av svensk myr och mörk torv. Nog tycker jag att vinet är större än sina komponenter. Det är inte bara komplext, det är besjälat.
Och ändå känns detta bara halvblommat. Det är en nästan oförskämd tanke, att ett vin med denna ålder fortfarande kan stå i ett tillstånd av förberedelse, som om det ännu håller tillbaka tyglarna för att någon gång senare öppna sig ännu mer. Den sortens paradox bör nog enbart de största gamla starkvinerna utan att blinka. Det finns ingen upplösning här, ingen sentimental skönhet som vilar på bräcklighet. Tvärtom finns här ett självförtroende som bara tid kan ge, en monumental jämvikt mellan koncentration, syra, sötma, oxidation och ... ande.
Det är också svårt att värja sig mot själva tidsperspektivet. Det här vinet kommer, om baketiketten talar sant, ur 189X. Alltså från en epok då världen ännu till största delen var hästdragen, då elektricitet fortfarande var sällsynt och då sekelskiftet ännu låg framför mänskligheten som en okänd kontinent. När detta portvin började sitt långa liv i trä befann sig Sverige mitt i en brytningstid mellan gammalt och nytt. Allmänna konst och industriutställningen i Stockholm 1897. Denna blev en triumferande manifestation av industrialism, nation och framsteg, med drygt 1,5 miljoner besökare. Sverige stod där med rak rygg och ville visa upp vad det svensknorska unionsriket kunde åstadkomma.
Det är en vacker tanke att hålla ett glas av detta vin och minnas att medan dess första år i fat passerade, genomförde Sverige alltså sina stora paviljonger där man visade upp sina maskiner och sina visioner om modernisering. Skansenbanan, byggdes för utställningen. Det gör 1890 talet taktilt. Vi har kommit långt sedan dess. Det har även viner gjort.
En annan historisk minnessten är november 1895. Då undertecknade Alfred Nobel sitt testamente, i Paris, på svensk norska klubben. När testamentet öppnades efter hans död väckte det både kontrovers och bestörtning, eftersom han lämnade huvuddelen av sin förmögenhet till det som skulle bli Nobelprisen.
Sverige stod alltså inte bara i industrialismens skyltfönster, utan också på tröskeln till att knyta sitt namn till vetenskap, litteratur och mänsklig ära på global nivå.
Att dricka ett vin som ytterst härrör från samma era är därför inte bara ett sensoriskt nöje. Det blir nästan en akt av historisk närvaro. Medan Nobel ännu inte hade blivit Nobelpriset, medan Sverige ännu formulerade sin moderna självbild, låg denna vätska redan i sin långsamma dialog med trä, luft, avdunstning och mörker. Och nu, långt senare, sitter det här och tycks säga att tid inte bara tar, den kan också ge tillbaka, med ränta.
Det mest underbara är kanske ändå att vinet inte uppträder som ett kuriosakabinett. Det är inte intressant bara för att det är gammalt. Det är fantastiskt för att det fortfarande lever, fortfarande samlar sig, fortfarande rör på sig. Många mycket yngre viner faller samman långt innan de ens hunnit bli begripliga. Här möter man i stället ett vin som ännu tycks på väg någonstans. Astonishing är ett bra ord, just därför att det inte bara är imponerande utan nästan svårt att fullt ut begripa.
Det här är den sortens flaska man inte konsumerar, man umgås med den. Man delar den bland vänner. Dessa upplevelser förtjänar sällskap, långsamhet och tystnad mellan meningarna. Det finns viner som man bedömer, och så finns det viner som snarare får en att själv känna sig bedömd. Detta tillhör den senare kategorin. Det kräver total närvaro, men belönar oss med en nästan overklig känsla av fullbordan.
Ett magnifikt, högtidligt vin. Inte bara för att det är så gammalt, utan för att det efter all denna tid fortfarande har kraft att förvåna, röra och vidga perspektivet. 98 poäng känns inte generöst, bara rättvist. Det kommer garanterat nå 100p, men knappast under min livstid... Kanske inte förrän alla vi som lever nu, inte längre finns kvar.
La vie la vu
N.V. Whitwham Porto Millennium, 98p
Från 189X.
Alla människor som levde då, är inte längre bland oss. Alla dem är döda.
Det här är inte bara ett vin. Det är ett stycke överlevd tid. Det är en vätska som har dragit seklernas syre genom sig utan att förlora vare sig ryggrad eller själ. Att kalla det gammalt är fel, för gammalt antyder förfall, medan detta snarare känns förädlat, förtätat, nästan destillerat av ett drygt århundrades långsamma hand. Det sitter där i glaset med en färg som inte längre avslöjar sitt ursprung, den där djupa tawnytonen där man inte längre kan avgöra om vinet en gång var rött eller vitt, bara att det nu är fullständigt sig självt. Det är glänsande, levande, märkvärdigt vaket. Inte dött brunt, inte musealt, utan vitalt på det sätt som bara verkligt mogna storheter kan skapa uttryck för.
Det mest slående är integrationen. Allt sitter ihop på ett sätt som nästan trotsar analys, som om århundradet inte bara har rundat av kanter utan löst upp gränserna mellan arom, smak, struktur och minne. I doften finns choklad, kokos, kaffe och deg, och detta påminner inte bara abstrakt om något sött och rostat, utan om något mycket mer exakt och nästan ömt personligt: den där Delicato chokladbollen i bowlinghallen på Teg i Umeå som tonåringen i mig älskade. Ett sådant minne är i sig nästan absurt att finna i ett vin med rötter i 1890 talet. Just där uppstår också storheten, att det allra äldsta ibland går rakare in i det mest privata än det unga någonsin kan göra. Där finns också ett drag av oloroso, en torr, djup, skuggig resonans som ger relief åt sötman och drar hela uttrycket bort från det enkla och in i det kontemplativa.
I munnen är upplevelsen redan nu häpnadsväckande. Det mesta av smaken ligger i direkt förlängning av doften, som om nos och gom talade samma höga, sammansmälta språk. Choklad, kokos, kaffe och deg igen, men nu tätare, rikare, mer kroppsligt närvarande. Sedan börjar de andra lagren resa sig ur djupet: torkade fikon, melass, örtlika dekokter, något nästan sumpmarkssvalt och nordiskt i bakgrunden, som om den söta koncentrationen någonstans också rymde en viskning av svensk myr och mörk torv. Nog tycker jag att vinet är större än sina komponenter. Det är inte bara komplext, det är besjälat.
Och ändå känns detta bara halvblommat. Det är en nästan oförskämd tanke, att ett vin med denna ålder fortfarande kan stå i ett tillstånd av förberedelse, som om det ännu håller tillbaka tyglarna för att någon gång senare öppna sig ännu mer. Den sortens paradox bör nog enbart de största gamla starkvinerna utan att blinka. Det finns ingen upplösning här, ingen sentimental skönhet som vilar på bräcklighet. Tvärtom finns här ett självförtroende som bara tid kan ge, en monumental jämvikt mellan koncentration, syra, sötma, oxidation och ... ande.
Det är också svårt att värja sig mot själva tidsperspektivet. Det här vinet kommer, om baketiketten talar sant, ur 189X. Alltså från en epok då världen ännu till största delen var hästdragen, då elektricitet fortfarande var sällsynt och då sekelskiftet ännu låg framför mänskligheten som en okänd kontinent. När detta portvin började sitt långa liv i trä befann sig Sverige mitt i en brytningstid mellan gammalt och nytt. Allmänna konst och industriutställningen i Stockholm 1897. Denna blev en triumferande manifestation av industrialism, nation och framsteg, med drygt 1,5 miljoner besökare. Sverige stod där med rak rygg och ville visa upp vad det svensknorska unionsriket kunde åstadkomma.
Det är en vacker tanke att hålla ett glas av detta vin och minnas att medan dess första år i fat passerade, genomförde Sverige alltså sina stora paviljonger där man visade upp sina maskiner och sina visioner om modernisering. Skansenbanan, byggdes för utställningen. Det gör 1890 talet taktilt. Vi har kommit långt sedan dess. Det har även viner gjort.
En annan historisk minnessten är november 1895. Då undertecknade Alfred Nobel sitt testamente, i Paris, på svensk norska klubben. När testamentet öppnades efter hans död väckte det både kontrovers och bestörtning, eftersom han lämnade huvuddelen av sin förmögenhet till det som skulle bli Nobelprisen.
Sverige stod alltså inte bara i industrialismens skyltfönster, utan också på tröskeln till att knyta sitt namn till vetenskap, litteratur och mänsklig ära på global nivå.
Att dricka ett vin som ytterst härrör från samma era är därför inte bara ett sensoriskt nöje. Det blir nästan en akt av historisk närvaro. Medan Nobel ännu inte hade blivit Nobelpriset, medan Sverige ännu formulerade sin moderna självbild, låg denna vätska redan i sin långsamma dialog med trä, luft, avdunstning och mörker. Och nu, långt senare, sitter det här och tycks säga att tid inte bara tar, den kan också ge tillbaka, med ränta.
Det mest underbara är kanske ändå att vinet inte uppträder som ett kuriosakabinett. Det är inte intressant bara för att det är gammalt. Det är fantastiskt för att det fortfarande lever, fortfarande samlar sig, fortfarande rör på sig. Många mycket yngre viner faller samman långt innan de ens hunnit bli begripliga. Här möter man i stället ett vin som ännu tycks på väg någonstans. Astonishing är ett bra ord, just därför att det inte bara är imponerande utan nästan svårt att fullt ut begripa.
Det här är den sortens flaska man inte konsumerar, man umgås med den. Man delar den bland vänner. Dessa upplevelser förtjänar sällskap, långsamhet och tystnad mellan meningarna. Det finns viner som man bedömer, och så finns det viner som snarare får en att själv känna sig bedömd. Detta tillhör den senare kategorin. Det kräver total närvaro, men belönar oss med en nästan overklig känsla av fullbordan.
Ett magnifikt, högtidligt vin. Inte bara för att det är så gammalt, utan för att det efter all denna tid fortfarande har kraft att förvåna, röra och vidga perspektivet. 98 poäng känns inte generöst, bara rättvist. Det kommer garanterat nå 100p, men knappast under min livstid... Kanske inte förrän alla vi som lever nu, inte längre finns kvar.
La vie la vu
Bastardo
Medlem
Du svarar aldrig på mina inlägg, men jag skriver ändå … OM det var din egen flaska, varför är det en hemlighet från vilken årgång vinet är? Jag gissar 1895, men bilden är så suddig att det går inte att se.Blir så rörd av detta vin, och tycker om att skriva...
Visa bifogad bild 36515
N.V. Whitwham Porto Millennium, 98p
Från 189X.
Alla människor som levde då, är inte längre bland oss. Alla dem är döda.
Det här är inte bara ett vin. Det är ett stycke överlevd tid. Det är en vätska som har dragit seklernas syre genom sig utan att förlora vare sig ryggrad eller själ. Att kalla det gammalt är fel, för gammalt antyder förfall, medan detta snarare känns förädlat, förtätat, nästan destillerat av ett drygt århundrades långsamma hand. Det sitter där i glaset med en färg som inte längre avslöjar sitt ursprung, den där djupa tawnytonen där man inte längre kan avgöra om vinet en gång var rött eller vitt, bara att det nu är fullständigt sig självt. Det är glänsande, levande, märkvärdigt vaket. Inte dött brunt, inte musealt, utan vitalt på det sätt som bara verkligt mogna storheter kan skapa uttryck för.
Det mest slående är integrationen. Allt sitter ihop på ett sätt som nästan trotsar analys, som om århundradet inte bara har rundat av kanter utan löst upp gränserna mellan arom, smak, struktur och minne. I doften finns choklad, kokos, kaffe och deg, och detta påminner inte bara abstrakt om något sött och rostat, utan om något mycket mer exakt och nästan ömt personligt: den där Delicato chokladbollen i bowlinghallen på Teg i Umeå som tonåringen i mig älskade. Ett sådant minne är i sig nästan absurt att finna i ett vin med rötter i 1890 talet. Just där uppstår också storheten, att det allra äldsta ibland går rakare in i det mest privata än det unga någonsin kan göra. Där finns också ett drag av oloroso, en torr, djup, skuggig resonans som ger relief åt sötman och drar hela uttrycket bort från det enkla och in i det kontemplativa.
I munnen är upplevelsen redan nu häpnadsväckande. Det mesta av smaken ligger i direkt förlängning av doften, som om nos och gom talade samma höga, sammansmälta språk. Choklad, kokos, kaffe och deg igen, men nu tätare, rikare, mer kroppsligt närvarande. Sedan börjar de andra lagren resa sig ur djupet: torkade fikon, melass, örtlika dekokter, något nästan sumpmarkssvalt och nordiskt i bakgrunden, som om den söta koncentrationen någonstans också rymde en viskning av svensk myr och mörk torv. Nog tycker jag att vinet är större än sina komponenter. Det är inte bara komplext, det är besjälat.
Och ändå känns detta bara halvblommat. Det är en nästan oförskämd tanke, att ett vin med denna ålder fortfarande kan stå i ett tillstånd av förberedelse, som om det ännu håller tillbaka tyglarna för att någon gång senare öppna sig ännu mer. Den sortens paradox bör nog enbart de största gamla starkvinerna utan att blinka. Det finns ingen upplösning här, ingen sentimental skönhet som vilar på bräcklighet. Tvärtom finns här ett självförtroende som bara tid kan ge, en monumental jämvikt mellan koncentration, syra, sötma, oxidation och ... ande.
Det är också svårt att värja sig mot själva tidsperspektivet. Det här vinet kommer, om baketiketten talar sant, ur 189X. Alltså från en epok då världen ännu till största delen var hästdragen, då elektricitet fortfarande var sällsynt och då sekelskiftet ännu låg framför mänskligheten som en okänd kontinent. När detta portvin började sitt långa liv i trä befann sig Sverige mitt i en brytningstid mellan gammalt och nytt. Allmänna konst och industriutställningen i Stockholm 1897. Denna blev en triumferande manifestation av industrialism, nation och framsteg, med drygt 1,5 miljoner besökare. Sverige stod där med rak rygg och ville visa upp vad det svensknorska unionsriket kunde åstadkomma.
Det är en vacker tanke att hålla ett glas av detta vin och minnas att medan dess första år i fat passerade, genomförde Sverige alltså sina stora paviljonger där man visade upp sina maskiner och sina visioner om modernisering. Skansenbanan, byggdes för utställningen. Det gör 1890 talet taktilt. Vi har kommit långt sedan dess. Det har även viner gjort.
En annan historisk minnessten är november 1895. Då undertecknade Alfred Nobel sitt testamente, i Paris, på svensk norska klubben. När testamentet öppnades efter hans död väckte det både kontrovers och bestörtning, eftersom han lämnade huvuddelen av sin förmögenhet till det som skulle bli Nobelprisen.
Sverige stod alltså inte bara i industrialismens skyltfönster, utan också på tröskeln till att knyta sitt namn till vetenskap, litteratur och mänsklig ära på global nivå.
Att dricka ett vin som ytterst härrör från samma era är därför inte bara ett sensoriskt nöje. Det blir nästan en akt av historisk närvaro. Medan Nobel ännu inte hade blivit Nobelpriset, medan Sverige ännu formulerade sin moderna självbild, låg denna vätska redan i sin långsamma dialog med trä, luft, avdunstning och mörker. Och nu, långt senare, sitter det här och tycks säga att tid inte bara tar, den kan också ge tillbaka, med ränta.
Det mest underbara är kanske ändå att vinet inte uppträder som ett kuriosakabinett. Det är inte intressant bara för att det är gammalt. Det är fantastiskt för att det fortfarande lever, fortfarande samlar sig, fortfarande rör på sig. Många mycket yngre viner faller samman långt innan de ens hunnit bli begripliga. Här möter man i stället ett vin som ännu tycks på väg någonstans. Astonishing är ett bra ord, just därför att det inte bara är imponerande utan nästan svårt att fullt ut begripa.
Det här är den sortens flaska man inte konsumerar, man umgås med den. Man delar den bland vänner. Dessa upplevelser förtjänar sällskap, långsamhet och tystnad mellan meningarna. Det finns viner som man bedömer, och så finns det viner som snarare får en att själv känna sig bedömd. Detta tillhör den senare kategorin. Det kräver total närvaro, men belönar oss med en nästan overklig känsla av fullbordan.
Ett magnifikt, högtidligt vin. Inte bara för att det är så gammalt, utan för att det efter all denna tid fortfarande har kraft att förvåna, röra och vidga perspektivet. 98 poäng känns inte generöst, bara rättvist. Det kommer garanterat nå 100p, men knappast under min livstid... Kanske inte förrän alla vi som lever nu, inte längre finns kvar.
La vie la vu
Sådana flaskor borde inte existera så mycket av i dag. Intressant, hur som helst.
StefanAkiko
Muscadet suddenly became important to me.
Ibland är det trevligt att ploppa ung Bdx.
Även om bakgrunden är AI-genererad, vill.jag befinna mig i denna underbara ostbutik!
1994 Château de Sales, Pomerol, 88 p
Pomerols största egendom, och dessutom den enda i appellationen som faktiskt känns som ett riktigt château i ordets klassiska Bordeaux-bemärkelse. Château de Sales är också lite av en särling i Pomerol genom att man traditionellt haft en högre andel Cabernet Sauvignon än grannarna, på en terroir där grus, sand och järnrik jord, den lokala crasse de fer, spelar stor roll för uttrycket.
Det här är inte den sortens Pomerol som vinner genom monumental täthet eller sammetsfet charm. Tvärtom känns vinet idag fortfarande en aning ungt för min smak. Det finns kvalitet här, men också ett visst motstånd. Helheten är ännu inte riktigt sammansmält, balansen sitter inte helt där, och glaset bjuder mer på struktur än på självklar harmoni.
Till mat fungerar det däremot mycket bättre. Där blir spänsten och stramheten tillgångar snarare än invändningar. På egen hand är det mer krävande, kantigt, men till mateb faller bitarna på plats betydligt bättre.
Hade jag haft en flaska till hade jag gärna lagt undan den i ytterligare tio år. Min känsla är att den då skulle kunna hitta den integration som inte riktigt är på plats.
För den som gillar kuriosa är Château de Sales också ett ovanligt stycke Pomerol-historia. Egendomen uppger att markgränserna i stort sett är desamma som på 1500-talet, bortsett från tre hektar som förlorades under franska revolutionen, och slottet har förblivit i samma familjesfär i århundraden, vilket är rätt svindlande även med Bordeauxmått mätt.
Obskyra detaljer för att sådant är roligt. Då man besöker egendomen nämns ett rum vars träkonstruktion från 1833 är byggt som ett uppochnervänt skeppsskrov, och i parken anlades 1770 en spegeldamm för att châteauets fasad skulle reflekteras framför en staty av Neptunus. Det är nästan löjligt aristokratiskt, och ganska långt från den rustika bondbykänsla man annars förknippar med Pomerol.
Även om bakgrunden är AI-genererad, vill.jag befinna mig i denna underbara ostbutik!
1994 Château de Sales, Pomerol, 88 p
Pomerols största egendom, och dessutom den enda i appellationen som faktiskt känns som ett riktigt château i ordets klassiska Bordeaux-bemärkelse. Château de Sales är också lite av en särling i Pomerol genom att man traditionellt haft en högre andel Cabernet Sauvignon än grannarna, på en terroir där grus, sand och järnrik jord, den lokala crasse de fer, spelar stor roll för uttrycket.
Det här är inte den sortens Pomerol som vinner genom monumental täthet eller sammetsfet charm. Tvärtom känns vinet idag fortfarande en aning ungt för min smak. Det finns kvalitet här, men också ett visst motstånd. Helheten är ännu inte riktigt sammansmält, balansen sitter inte helt där, och glaset bjuder mer på struktur än på självklar harmoni.
Till mat fungerar det däremot mycket bättre. Där blir spänsten och stramheten tillgångar snarare än invändningar. På egen hand är det mer krävande, kantigt, men till mateb faller bitarna på plats betydligt bättre.
Hade jag haft en flaska till hade jag gärna lagt undan den i ytterligare tio år. Min känsla är att den då skulle kunna hitta den integration som inte riktigt är på plats.
För den som gillar kuriosa är Château de Sales också ett ovanligt stycke Pomerol-historia. Egendomen uppger att markgränserna i stort sett är desamma som på 1500-talet, bortsett från tre hektar som förlorades under franska revolutionen, och slottet har förblivit i samma familjesfär i århundraden, vilket är rätt svindlande även med Bordeauxmått mätt.
Obskyra detaljer för att sådant är roligt. Då man besöker egendomen nämns ett rum vars träkonstruktion från 1833 är byggt som ett uppochnervänt skeppsskrov, och i parken anlades 1770 en spegeldamm för att châteauets fasad skulle reflekteras framför en staty av Neptunus. Det är nästan löjligt aristokratiskt, och ganska långt från den rustika bondbykänsla man annars förknippar med Pomerol.