Vi sitter i skuggan på Travkungens innergård och skall köra lite blinddrickning. Det kommer blir en helt fantastisk vinkväll, årets bästa så här långt utan något tvivel.
Jag börjar med att hala fram en flaska
Clos Rougeard Brézé 2012. Trots noll luftning är det helt strålande bra direkt. Vinet är solvarma stenar, bivax, gula stenfrukter och en balans och struktur som gör eftersmaken helt enorm. Redan här går mätaren direkt upp på årsbästa vad gäller vitt vin (
95 p). Detta vinet hade jag avslöjat av misstag, så inga gissningar.
Efter detta kommer så ”the main battle”. Travkungens vin är relativt lätt i färgen, otroligt eteriskt och kryddigt/pepprigt. Jag har nog aldrig varit så säker på Bourgogne i hela mitt liv, från en riktigt riktigt bra producent. Men vinet är en
Côte-Rôtie Pirate 2016 från
Jean-Luc Jamet.
Jag faller som en fura för detta (
96 p). Historien bakom vinet är att bröderna Jamet delade vägar runt 2013, och Jean-Luc (som hade hand om vingården) startade sitt eget. Den andra brodern körde vidare med företaget vi känner som
Jamet.
2016 är den första årgången av Jean-Luc’s prestige-cuvée ”Pirate”, och görs bara i runt 500 flaskor per år. Vill man ha en typisk Côte-Rôtie med bacon, violer och lite skit under naglarna så är detta inte det. Jag tycker Jean-Luc omdefinierar Côte-Rôtie, precis som Arnaud Ente omdefinierade Meursault. Historien, markerna, vinets sällsynthet och framförallt kvaliteten talar för att det borde vara ett vin som kostar tusentals kronor. Men det gör det inte, runt 5-600 kr flaskan i Frankrike. Inte helt lätt att förstå vad som skapar hype och inte. Årets bästa vin tills jag halar fram min flaska...
Guigal La Landonne 2001. Travkungen sätter detta som Syrah från norra Rhone på fem sekunder, men villar bort sej mot Hermitage. Och här finns alla markörer bacon, vitpeppar och en liten kokoston från den våldsamma ekbehandlingen (3 år på nya barriquer). Men nu 25 år senare sitter eken som en perfekt kostym kring ett vin som är snudd på perfektion. En perfekt syra lyfter vinet från ekens sötma, och allt är bara balans, balans, balans. Ett vin som är helt på tvärs mot Jean-Luc, men båda är av extremt hög kvalitet. Och när dagen går mot kväll så är det Guigalvinet som lägger in överväxeln och vinner som kvällens vin (
98 p).
Här borde vi kanske slutat kvällen, men törsten rasar som bekant. Travkungen halar fram en flaska till. Och här pratar vi hype. En tysk kvinnlig Michelin-kock flyttar till Bourgogne, går i lära hos DRC, startar sin egen vingård. Liten produktion, bra historia, priserna exploderar.
Les Horées Coteaux Bourgignons 2021 ”Mon Poulain”. Vinet är en blandning av pinot och gamay kostar runt 150 euro. Det är förståeligt att det är svårt att komma efter två 95+ viner, men skillnaden i kvalitet är minst sagt märkbar (i mitt tycke). Vinet är helt OK, men tveksamt om det är över 90 p. Ergo, jag tycker inte prislappen på detta är motiverat (men stort tack till Travkungen som öppnade det!).
