Bröllopsdag!
Då skall firas storligen!
Alte Liebe är en av världens bästa kök.
Därför ett enkelt val i Yokohama.
Just som jag skulle ploppa Bdx #2, blev jag avbruten av min älskade hustru som menade på att
ETT räligt Bordeauxvin räckte mer än vål. Och att hon hellre såg en australisk Syrah, som Blue Eyed Boy på bordet i aftin. Så fick det bli
1955 Château Calon, Montagne‑Saint‑Émilion, 93p
Flaskan är från det ”borttappade” parti som Boidron‑familjen serendipitously fann och frisläppte på '80‑talet. På auktionen var jag ensam budgivare. "Etiketten ser för modern ut, det måste vara fusk”, muttrade de andra och lät fyndet gå dem förbi. Kunskap är makt!
Färgen är djupt tawny med dragning åt brunt, men utan minsta tecken på oxidation i både nos och gom. Korken smulades sönder vid extraktionen; vinet dekanterades snabbt för att skilja av bottensatsen och fick ny kork direkt. Den grumliga slutsatsen provades (mjah) och fick stanna i glasetunder drygt tre timmar. Provades därefter och hade då snarare lyft än försvagats. Gav mig torrt påfötterna för splash decanting på restaurangen. Och, jo, vinet växte till sig under hela kvällen!
Första intrycket efter plopp: tunt och trött, men absolut utan varken oxidation eller volatilitet. Under kvällen utvecklades en tydlig karaktär av klassisk Bordeaux som drar åt brett, Bdxjord, röda bär och ett fint, fortfarande levande tanninbett. Hela ekipaget i perfekt balans. Längden överraskade stort. Komplexiteten inte så iponerande, men det brukar vara mer
harmoni än
komplexitet i dessa äldre farbröder/tanter/henningar.
På restaurangen hälldes vinet i karaff och fortsatte växa under aftonen, ackompanjerat av samtal som var lika inspirerande som vinet. Brett delade bordet. Vissa associerade till ett gammalt, inte helt väl underhållet, utedass. Andra – mig inkluderad – skojade om att snorkla i en kos bakdel. Deep dive! I glaset är det charmigt, i verkligheten vore det förfärligt äckligt.
Många vinkritiker har kallat 1955 ”den bortglömda årgången”, men jag hävdar att 1975 är den verkliga missade chansen; dem-som-bestämmer-vinfacit dömde ut den som
"frukten kommer inte äverleva de grova tanninerna",. Hurusaom: de vinerna blommar i dag. Dessutom äver hela skalan och inte lika selektivt som 1982.
Den här 1955‑an har en svagare sångröst numer, men inga falska ackord.
2020 Mollydooker Blue Eyed Boy Syrah, 94p
Detta är ett stort vin i vardande. Nästan ofattbart välgjort. Andra flaskan, tre kvar och måste hållas på. Kommer bli hur bra som helst!
Swullstigt uttryck av fantastiska druvor, modell Nya Världen på steroider.
Andremily,
Grange,
Kanonkop och andra storvulna viner kommer upp i dialogen. Konsensus blir att om "de" är
100p, så är detta
98p. 16,5% är extra maffigt! Bottensatsen är redan idag ett utropstecken. För Bojo- och Chambolleälskare är detta kanske inte riktigt target. Men till en grillad köttbit med lite kryddad stuns, har jag svårt att se en bättre danspartner...
Svartröd som färgar glaset.
Extremt stor nos av asutralisk röd jord, Basset's All Sorts, ett fång kryddörter och swullig frukt.
Vinet behöver definitivt dekanteras.
I munnen är det en extremt välbalanserad mustang som bara tiden kan tygla. Omöjligt avgöra druvsort (Skulle lika gärna kunnat vara CS eller Grenache.
Serverades följande blint:
2007 Tardieu‑Laurent Rasteau Vieilles Vignes, 93p
Första intrycket: sydafrikansk vib – asfalt, gnu‑spillning och mer asfalt.
Andra intrycket: sydfransk GSM; jag gissade Syrah, Languedoc och 2018.
Det här är ett imponerande djupt vin som spelar i den muskulösa ligan. Vinet är inne i sitt tidiga drickfönster men utan minsta brådska.
Rasteau har länge varit känt för kraftfulla, grenachedrivna röda viner med hög mognadsgrad; terroirens kombination av röd lera och stenig jord ger struktur och värme samtidigt som mistralen fräschar upp syran. Efter sin uppgradering till full cru‑status 2010 har byn blivit en referenspunkt för koncentration utan överextraktion. Änskar jag hade fler Rasteau under västen, men räknar tyvärr detta vins som bara mitt andra vin de senaste 10 åren.
Tardieu‑Laurent är ett av Rhônedalens mest respekterade négociant‑hus, känt för att arbeta med extremt gamla stockar och varsamt
"uppfostran" i ett urval av begagnade och nya ekfat.
Druvblandningen i detta vin domineras av Grenache (ofta >70 %) kompletterad med Syrah och Mourvèdre, vilket ger både sötmogen frukt och ett fast tanninskelett.
Briljant och vackert – T&L har gjort det igen!
Flera av maträtterna:
Jag valde grisen och hustrun wagyu.
Efterrättsvinerna
1989 Chateau Guiraud, 95p
Som att dricka Crème Caramel, knäck och allt annat riktigt gott! Ovanligt komplext för att vara en Guiraud. Mycket stor njutning!
2004 Moulin Touchais, poäng nästa vända
Kan inte bli imponerad av detta vin. Råa syror och rätt klen frukt, även om det är gott som PHAEN. Men, under 90p i afton.
