Den senaste tiden har jag ploppat tre viner. Det blev som en film!
Den Onde, Den Gode och Den Fule.
Här är iaf min närtid av druckna drycker:
2011 Château Haut de La Bécade, 79p, Den Onde
Jäklar vilket brutalt vin.
Tanniner som kan repa lacken på din bil och en syranivå som kan lösa upp din grannes mordoffer...
Blev värre kväll nummer 2. (Verkar dock ha åstadkommit en del bra årgångar. Som
@vintomas noterade: ett slott i Pauillac som Parker aldrig provat. Uncontaminated and pure! ...men handen på hjärtat, ibland kan lite fluffig frukt vara rätt trevligt. I detta vin hade det verkligen gjort skillnad...
1976 Firestone Vineyard Cabernet Sauvignon Santa Ynez Valley, 89p, Den Fule
Har rapporterat om detta vin tidigare, men i afton hade vinet (sista slatten i flaskan och utan kork, efter två dygn på köksbänken). Frukten har brett ut sig på ett mycket vackert vis. De underliga aromerna är dock kvar. Trots total avsaknad av oxidation, tär detta brunvin på min hustrus nerver och tålamod. Döende zombies är det närmaste hon kommer med doften och vägrar återigen smaka.
Hyfsat gott, men inga medaljer och inte ett vin jag orkar dricka en gång till.
2001 E. Guigal Chateauneuf-du-Pape, 91p, Den Gode
En värdig CdP på väg in i sitt zenit – med mer återhållsamhet än solbakad kraft.
Jag har aldrig riktigt begripit mig på hur CdP utvecklas över tid. Grenache och Syrah är ju långlivade druvor, men i CdP tycks slumpmässiga faktorer spela in… och kanske lite galenskap. Och definitivt Parker :-(
Denna 20-åriga yngling, från vad jag nu förstår är en av Guigals främsta årgångar (tillsammans med 1966, 1982, 1978 och 1994), överträffade mina förväntningar rejält. Det är tveklöst ett
riktigt vin – noggrant vinifierat och tydligt omhändertaget. Har fortfarande mycket mer att ge.
- Färg: Djupt röd med antydan till mognadstoner
- Doft: Oväntat diskret, nästan återhållsam.
- Smak: Här kommer magin. Bred, djup och rik – men inte plufsig eller syltig. Inget La Garrigue-svammel, utan en tydlig sydfransk Grenache-karaktär som bärs upp av diskret Mourvèdre och Syrah. Munkänslan är strukturerad, jordnära och elegant. Ett vin som vet var det kommer ifrån. Och som inte behöver skrika för att få uppmärksamhet.
Stilen är så klassisk fransk att jag i en blindprovning antagligen hade placerat den som en Grenache från Languedoc. Inget fel i den associationen – men värt att notera för den som förväntar sig CdP-typisk kraft och kryddvärme.
Enligt K&L Wine Merchants är blandningen:
85 % Grenache, 5 % Syrah, 5 % Mourvèdre och 5 % andra godkända druvor.
Helt avstjälkade druvor, lagrade i 24 månader på gamla foudres.
CTs tidigare (idiotiska) USA-uppfattning om drickfönstret (2005–2012) har jag reviderat (försökt revidera):
Min bedömning är: 2024–2037, beroende på smak. Så länge detta inte inte oxiderar, dricker jag det mycket gärna igen.
Lite kontext om Guigal i Châteauneuf-du-Pape
E. Guigal är förstås mest känd för sina ikoniska LaLaLa-viner från norra Rhône:
La Mouline,
La Turque,
La Landonne. Men huset för också en mer lågmäld närvaro i södra Rhône. Med lång historia. Deras CdP har aldrig varit fokus för varumärket, men det görs med sedvanlig Guigal-seriositet: fullständig avstjälkning, lång lagring, och ett tydligt fokus på balans snarare än kraft.
Skoj faktasnutt att ta med till nästa vinparty:
- Guigal producerar bara en CdP – ingen "prestige"-cuvée, ingen vit version. Det är en enda röd cuvée som ibland får alltför lite uppmärksamhet men som i rätt årgång kan ge mycket vin för pengarna. LAgringsvärt och lagringsdugligt i sina bättre årgångar.
Kort sagt: detta är en outsider bland de CdP-viner jag druckit. Men för oss som inte föredrar sylt, kokos och överextraktion kan detta vin vara en anledning att njuta CdP.
www.decanter.com
