Triss i nyfikenhet, comfort drinking och lite bubbel
2018 Alpha Pinot noir från Montes
Stärkt efter mina positiva intryck av
2016 Tara Red Wine 1 Pinot Noir blev jag lite nyfiken på vad som händer om vi halverar priset och förflyttar oss 55 mil söderut till Aconcagua. Distriktet sträcker sig rakt österut ungefär från Valparaíso och är något förenklat det nordligaste distriktet av alla i centrala Chile. Jordmånen utgörs tydligen av stor andel granitjordar med inslag av lera och grus (enligt importören). 40% av vinet lagras 10 månader i franska ekfat (225 ilter); en tredjedel nya och resterande 2-3 år gamla.
Det får bli Riedel Veritas NWPN mot Zalto Bourgogne efter en timme i karaff.
Riedel Veritas NWPN: faktiskt godkänd pinosity, lite kryddighet, bränt furuträ kombinerat med en lätt doft av slipers. I munnen kommer pinot-känslan först, därefter en eldighet och när den har lagt sig tittar även lite smörkola och bränt furuträ fram i smaken. Alkoholen (14,5%) meddelar ganska resolut sin närvaro.
Zalto Bourgogne; mycket mer öppen doft, lite jordgubbstoner (nästan övermogna röda som mosas bara man petar på dem), dyker upp ett sting av något som närmast påminner om etylacetat. Märkligt. Det finns även en liten whiff av lingonris, vilket jag dock inte uppfattar som negativt. Vinet är snällare i smaken, eldigheten är inte lika påtaglig även om den finns där. Ingen direkt tanninträngsel att tala om. Ger möjligen ett aningen beskt intryck i eftersmaken, dock klart godkänt.
Hälften så bra som Tara? Nja, Alpha är visserligen ett godkänt vin, men jag skulle nog säga att Tara är mer än dubbelt så bra till bara dubbla pengen. Återbesök? Nja, kanske. Tara var faktiskt en bra referens som en ok pinot till överkomligt pris och att hitta ett vin på samma nivå till ett lägre pris känns som ett omöjligt uppdrag; allt annat riskerar att bli ett nerköp. Dock, min erfarenhet av chilenska viner är än så länge mycket begränsad så jag kan komma att justera min uppfattning framöver. Kanske.
2017 Saperavi Qvevri från Askaneli Brother
Vi fortsätter på temat ”knubbiga flaskor med lång skuldra” och letar upp ett vin från Georgien. Druvan är saperavi och vinet har macererat i 8 månader i nergrävda lerkrus, qvevri. Det blir faktiskt premiär i modern tid för min del när det kommer till den här typen av vin, senaste gången det begav sig var väl omkring 28 år sedan. Vinet är tydligen ett naturvin och har man, som jag, förutfattade meningar så man får antagligen dricka upp det innan man har dragit korken för att vinet inte ska totalhaverera.
Glas? Efter att ha fingrat på allt från nubbeglas till Riedel Superleggero Burgundy Grand Cru (hustrun höll på att bli tokig ”men så ta ett glas idag då!”) och läst på lite om druvan i Jancis Robinsons bok ”Wine grapes” verkade Riedel Veritas Bx och Zalto Universal som de lämpligaste kandidaterna efter en timme i karaff. Förmodligen lär ett återbesök ske i andra kupor.
Riedel Veritas Bx; blålila färg som ger ett mycket ungt intryck. I doften blåbärspaj med generösa mängder vaniljsås. Lite ”uugghh” pyr i bakgrunden. I munnen påminner det smakmässigt märkligt nog lite om den Pelaverga vi drack relativt nyligen, men det är svårt att sätta tungan på vad det är. Märkligt nog inga tanniner att tala om och kort eftersmak. Måttliga 13% gör att alkoholen inte märks nämnvärt.
Zalto Universal; doftmässigt matos, tänk vintertid när du var liten och åkte pulka utanför huset när mamma stekte pannbiffar och matoset kändes ut från huset i den kalla vinterluften. Lite senare kommer det även en frityrdoft som påminner om pommes fritesen till den grillade kycklingen i Benidorm 1980. I munnen viss beska, men med en viskositet som ger ett smörjande, nästan oljigt, intryck. En röd chenin blanc?
Vi blev inte kloka på valet av glas och fortsatte att experimentera;
Riedel Veritas Old world Syrah; här ändrades doften till Scalextric bilbana istället och smakintrycket justerades till ”tja, helt ok”.
Zalto Bourgogne då? Doftintrycket blir ”snällare” och alla intryck blir mer dämpade/diskreta. Även i munnen upplevs vinet som snällt, lite nyöppnat paket 28-tums cykelslang i smaken. Vi hade kunnat fortsätta med ytterligare glas, men insåg att den upplagda maten knappast skulle bli varmare på tallriken med flera glas.
Jaha, det här var ju inte lätt. Vinet känns mest som kul att prova men inget som vår källare kräver akut påfyllning av. Vi får se om det händer något över natten till morgondagens middag.
2018 Etna Rosso från Palmento Costanzo
Vi kan ju knappast lämna Italien utanför och med viss risk att den ursprungliga planen med ung Chianti Classico i Riedel Veritas Riesling skulle kunna komma av sig får Sicilien rycka in med 80% nerello mascalese och 20% nerello cappuccio.
Eftersom nerello mascalese är lite av Siciliens ”Pinot Nebbiolo” (Pinobbiolo?) känns Riedel Veritas NWPN och Zalto Bourgogne som lämpliga glas efter en timme i karaff.
Riedel Veritas NWPN; Inte helt otippat en hel hög med vulkanisk mineralitet i doften följt av en mindre hög vulkanisk mineralitet och till sist en hög vulkanisk mineralitet. Efter att ha forcerat mineralerna hittar jag en del nyponrosor, viss jordighet och skalen från nyskalad Amadine. Det finns även en parfymerad ton som är lite svårdefinierad. Så småningom tittar det fram lite nyvässad blyertspenna (2B, inte HB). I munnen är vinet lent trots att det finns en del tanniner, dofterna går igen i smaken, ganska kort eftersmak med en jordgubbsudd, fin syra trots allt. 13% alkoholhalt känns ”lagom” för att använda ett i vinsammanhang hopplöst ord.
Zalto Bourgogne; Tydliga toner av nyponrosor med lite spearmint i bakgrunden, den vulkaniska mineraliteten som tog kommandot i Veritas håller sig helt klart framme även i Zalto, men får inte alls lika stort utrymme. I munnen framträder beskan tydligare och vinet balanserar på gränsen till vresigt innan det till slut blir ett fotfel över gränsen.
Veritas är helt klar rätt glas för vinet om man vill sitta och smutta på det, men Zalto gör ett bättre jobb om man tänker servera mat till vinet. Visst, vinet upplevs som vresigt i Zalto, men i kombination med en matbit känns den egenskapen istället som en tillgång.
2017 Vigna Doghessa från Casanuova di Nittardi
Efter en timme i karaff för trion ovan tyckte hustrun att vinerna var ”nja, nästan ok”; pinot är inte hennes favoritdruva, saperavi var ett ”nja, ok” och nerello ”njaeaee, helst inte”. När det sedan närmade sig middagsdags efter ytterligare någon timme och en halv ändrades intrycken för samtliga viner till det föga smickrande ”Å fy f-n. Odrickbara. Alla tre.”. Det var onekligen lite klent med utrymme för misstolkningar så det var bara att säkra upp lite comfort drinking i form av för ung Chianti Classico. Direkt från flaskan ner i Riedel Veritas Rieslig (för att testa ung CC i glaset) och Gabriel Gold (för att vi har upptäckt att CC vanligen fungerar utmärkt i det här glaset, gårdagens 2004 Brancaia undantagen).
Riedel Veritas Riesling/Zinfandel/Chianti Classico; kompakt doft med typiska Chianti Classico-markörer med lite extra pinjekärnor den här gången, på gränsen till lite väl tät doft kanske, men det kan nog ha med att vinet åkte ner i glaset nästan innan korken dragits. I munnen har vinet bra syra med fina smaker och ett kort och koncist ”gott!” är det enda som dyker upp beskrivningsmässigt.
Gabriel Gold; mer öppen doft som samtidigt är mer finstämd och diskret. I munnen klart mer harmoniskt även om syra och viss eldighet (14%) sticker fram.
Gold tog med andra ord guld den här gången också, men Riedel Veritas behöver verkligen inte skämmas för sin insats.
Vad åt vi till alla dessa viner då? Efter att nyligen ha tagit mig fria händer på Ät-snart-hyllan på Ica fylldes frysen med kopiösa mängder av ”fläskytterfilé”. Marinad, tänd grill och enkla instruktioner. Tillbehören fick bli grillade grönsaker och pesto rosso. Det är möjligt att saperavi skulle haft lite mer motstånd i form av en potatisgratäng, men all vår energi gick åt till att tillfälligt mota iväg hösten så vi var lite lata och lade ett grönsaksland (zucchini, paprika, tomater) på grillen istället.
En av fördelarna, kanske faktiskt den främsta, med att bo i Stockholmstrakten är att man kan få den hett eftertraktade förmånen av att njuta av oändliga bilköer vid oväntade tillfällen, som tex på lördagseftermiddagen. Våra middagsgäster från söder om Stockholm åkte hemifrån vid 16-tiden och pga trassel på Essingeleden där fyra filer skulle förvandlas till en, hade våra gäster efter 30 min i bil kommit ungefär 4,5 kilometer av 45. Efter ytterligare en kvart fick de nog, gav upp och vände hemåt. Där satt vi hemma med öppnade flaskor, marinerat kött och tändaren i högsta hugg så vi kan säga att ”ikväll lagar vi...samma sak som igår”. Allt lika, minus Champagnen som vi drack upp.
NV André Clouet Grande Réserve Champagne
Innan gästerna skulle dyka upp och vi skulle växla över till alkoholfritt bubbel provade vi lite Champagne i Riedel Veritas Riesling och Riedel Veritas Champagne. Nu dök gästerna visserligen inte upp så vi passade på att dricka upp hela flaskan Champagne, förvisso bara en kvartsmagnumbutelj.
Riedel Veritas Riesling; öppen doft med inslag av Granny Smith märkligt nog, närvarande mineraler, lite svårt att få något egentligt grepp om intrycken, kan det vara glasets form som gör att aromerna blir lite svårfångade eller att våra förväntningar är lite för högt ställda? Syrligt i munnen, trevlig smak om än något slank, lite lättare i smaken än i efterföljande glas.
Riedel Veritas Champagne; kupan har mindre öppning vilket ger en mer kompakt och Champagne-ig doft, Granny Smith inte lika påtaglig här. Kompaktare och syrligare smak och jag anar att kupans mindre öppning tvingar läpparna att bli mer o-formade och vinet åker mer ”rätt in i gapet” jämfört med i Riesling.
Skulle jag gissa att det var olika viner i glasen? Tja, troligen. Dock, med vetskapen om att det är ung Champagne känns Champagne-glaset lite festligare/elegantare att dricka ur än Riesling-glaset. Det är nog faktiskt ett Champagneglas som gör vinet mest rättvisa sett till kupan jämfört med ett lite mer traditionellt långsmalt Champagneglas som tex Orrefors Merlot. Nästa gång får det bli Riedel Champagne mot Zalto Vitvin istället.
Detta var nog den enskilt mest lyckade vinmiddagen någonsin i det att samtliga (två) viner kvalar in på topp 100 listan över godaste viner någonsin för min del. Just Clajeux tycker jag annars är en av de mer svårtillgängliga och lagringskrävande av Arnot-Roberts vingårdsviner. Nu var Arnot-Roberts Cabernet Sauvignon Clajeux Vineyard 2013 helt outstanding - efter tre-fyra timmars dekantering. (97 poäng)
