2006 San Fereolo Langhe rosso ”1593”
100% dolcetto som fått vila I tre år på slovenska bottis innan buteljering. Det här är alltså inte ”den blågula” eller ”den orangeröda” utan ”1593”. Enligt importörens faktablad är alkoholhalten 14%, men enligt etiketten på flaskan är den 15%. Undrar vilken trycksak som har högst trovärdighet?
Nåväl, det vankades lasagne hemma och i brist på tid och inspiration stod en förrymd flaska framme i källaren i ensamt majestät sedan tidigare. Direkt från flaska ner i två glas;
Gabriel Gold och
Zalto Universal, utan att fundera så mycket mer.
Gabriel Gold är först ut; ganska kompakt doft av bittermandel och körsbärskärnor (från väldigt mogna körsbär) i fin harmoni, men även lite eldighet och faktiskt även lite kakao samt en antydan till ingefära i bakgrunden. I munnen mycket syrligt och dofterna hänger med även i smakintrycket. Vissa tanniner finns där också. Eldigheten kommer fram lite i eftersmaken och då blir även kakaotonerna klart tydliga, dessutom fint ackompanjerad av bittermandeln och körsbärskärnorna.
Zalto Universal; klart mer utslätat och knutet doftintryck, på gränsen till neutralt, plus att det dyker upp en mineralitet (Etna Rosso-hållet) som inte finns i Gold. I munnen sticker bittermandeln ut kombinerat med en bitterhet. Inte lika påtagligt eldig som i Gold, kakaon har dessutom försvunnit.
Jahapp, en lite mer kompakt och koncentrerad version av ”den blågula” 2003:an som vi drack i måndags. Dessutom var det inget snack om att Gabriel Gold var helt rätt glas för vinet, men det är å andra sidan lite otacksamt att komma efter Gabriel Gold när det stämmer på alla punkter. Nästa gång ska jag nog ta Universal först. Inte nog med att man måste hålla reda på årgångar, det krävs dessutom att man har koll på vilket glas som passade bäst till vinet och i värsta fall även årgången också.
Vinet inköptes på Sovjetbolaget i mars 2020 och det känns som att det inte är direkt akut att konsumera resterande 11 flaskor i närtid, utan lagom dos – om man har lite bråttom – förefaller uppgå till knappt en flaska per år, tom möjligen vartannat år. Att även det här vinet är mer än lovligt klunkvänligt gör dock att det börjar klia i korkskruven igen. Det intressanta är att vi testade en flaska tidigare i våras ganska kort efter inköpet och var inte överdrivet imponerade, mer "ok, inte så dumt, men 'vanliga' Fereolon är ju vassare", men nu upplevde vi det som ett helt annat vin. San Fereolo har för övrigt det goda omdömet att få till både lagringsdugliga och vällagrade viner när de når Sverige. Dessutom är det väldigt trevligt att få dricka dolcetto med annan karaktär än ”somrigt, lätt och fruktigt” som mitt vanliga intryck brukar vara på våren/sommaren när det dyker upp en dolcetto, men det kan möjligen skyllas på min klena erfarenhet.
Övrig konsumentupplysning; lasagnen var finfin och vinet var finfint (vinvint?) men tillsammans utgjorde kombinationen inte riktigt något dream team då vi upplevde vinet som kanske i syrligaste laget ("Surt!" som hustrun kärnfullt uttryckte saken). Något annat i köttväg, kanske något som hade studsat på grillen, hade nog varit mer passande.
Jag har noterat att det dök upp en dolcetto från Cavallotto på hyllan nyligen (10 november för att vara exakt) som jag tittade länge och lystet på i butiken, men inte kunde bestämma mig. Cavallotto brukar vara pålitlig, men det som fick mig att fundera lite extra var ”2019”; måste jag vänta i 13 år för en likvärdig upplevelse som ikväll eller inte? Nåja, vi får se om jag lyckas lösa den gåtan på något sätt.
