buteljen
Medlem
Det var ett väldigt bra pris! Vilket hotell är det
?
Last edited:
finewines.se
This is a sample guest message. Register a free account today to become a member! Once signed in, you'll be able to participate on this site by adding your own topics and posts, as well as connect with other members through your own private inbox!
-
Som flera kanske har märkt är sig finewines.se inte sig likt rent utseendemässigt! En uppgradering av forumets mjukvara har genomförts och temat kommer successivt att uppdateras för att bättre matcha vår tidigare färgprofil! Eventuella buggar eller feedback tas tacksamt emot i den här forumtråden!
Idag dricker vi, provningsnoteringar och diskussioner
- Thread starter Anders Landström
- Startdatum
-
- Etiketter
- provningsnoteringar vin vinprovning
?
StefanAkiko
Återgår till pendeldrickning post-COVID.
Fin pjäs att sätta skruven i!
För mig är 2005
rna fortfarande snorvalpar. Vad anser du om ’76rna?
StefanAkiko
Återgår till pendeldrickning post-COVID.
StefanAkiko
Återgår till pendeldrickning post-COVID.
Aaah! Så häpnadsväckande underbart det måste ha varit!
Har ännu inte haft förmånen att dricka endera av dessa '82
r, men de måste ha varit helt underbara.Jag är (mycket positivt) avundsjuk.
För, tja, vad är väl en bal på slottet?
Längtar alltid efter min nästa '82 Bdx...
StefanAkiko
Återgår till pendeldrickning post-COVID.
Förmodligen har folk upptäckt den, men också sett prislappen. Priset kan ju i ärlighetens namn upplevas som en stoppkon av vissa plebejer. Cos är numer lätt att uppleva som schwenadyr. Har själv inte köpt ngn putell de senaste knappa 10 åren. I ärlighetens namn finns många Bdx:er som klår Cos i många årgångar, även om Cos också klår de "största" vissa årgångar. Tycker personligen det är mer etikett än pang för pengoch nästintill omöjligt göra en price-comparative analysisVisa bifogad bild 23063
En perfekt fredagslunch! Tredje flaskan på ett halvår. Alla lika fantastiska
Oavsett: jag håller helt med!
Ligger alternativet KÖPA öppet, ja, då är det bara att knipsa åt sig.
Cos har varit en av mina långåriga trotjänare, men kvalificerar inte längre in som pizzavin.
...och, jo, jag är jädrigt avundsjuk! Hade så gärna offrat grannens knän för en sipp av denna ambrosia. Cos gör fantastiska viner. Mums! Hoppas du får njuta av många fler flaskor.
Sen 2014 har jag inte druckit någon.
2012 drack jag deras magiska 1982:a. Den var magisk. Magi i dryckesform. På L'Effervescence, numer 3 stjärnor och en av Asiens hetaste fusion french. Magisk mat av Namae san. ...och vinet var underbart!
buteljen
Medlem
Billigast i stada och landa - 2100 spänn på lokal är inte schwenadyrt för en 25 år gammal perfekt lagrad flaska med en perfekt kork
chambertin
Medlem
Passetoutgrain förhåller sig till Bgn ungefär som Trabant till terrängbilssegmentet (IMHO).+1
+2
+3 för alluderingen till Bgn
Anspelningen syftade på Labouré-Roi men kunde ju lagt till Passetoutgrain också.
(En av negoicianternas dödgrävare i Bgn på 80- och 90-talet som idkade vinets motsvarighet till brända jordens taktik hop med bl.a Reine Pédaque och några fler).
Mina Vinare
Medlem
2013 Realm Cellars, Napa Valley ”Farella Vineyard - Cabernet Sauvignon” har en djup, tät och mörkt purpurröd färg. Doften är stor med cassis, mentol och örtighet. Lätt dammigt med mineraler och grusväg. Blåbärspaj, grillkol och ceder. Fat, kaffe, choklad och lite antydan till svettig hästsadel med våt tobak. Härligt fin doft men ung och primär.
Smaken är ren och frisk med härlig koncentration av röda bär. Cassis, jordgubbar och körsbär. Aningens vanilj och fat i eftersmaken men elegant sådan. Lite kryddigt och eldigt av faten men aldrig klumpigt. Bra syra och balans med en sval känsla över det hela trots all frukt och rikedom. Tanninerna finns tydligt närvarande i bakgrunden. Ett väldigt gott vin (97p+).
Första flaskan jag provade tillhör nog topp fem alla kategorier. Tyckte det var ett av de allra mest imponerande och lovande viner jag provat. Butelj nummer två likaså men sedan har det gått lite nedför. Inte samma intryck men fortfarande ett kalasgott vin. Kanske en lite knuten och sluten fas även om det finns massor av karaktär i vinet. Har förväntningar på framtiden även om jag inte tror att detta är en långliggare i källaren.
Realm har en fascinerande historia och en riktigt fin hemsida, med massor av filmmaterial som beskriver den men kräver lite tålamod och navigering https://www.realmcellars.com/
2013 Ovid, Napa Valley ”Experiment R8.3” har en mörk och djupt blodröd färg. Doften är örtig och kryddig med lavendel samt timjan och lätt jordig ton. Espresso, mentol och mörk choklad. Viss bitterhet och stalliga inslag av häst samt gödsel. Blyerts och parfym i en härlig symfoni med cassis och gröna löv. Köttighet och rostade inslag. Härlig doft men absolut nya världen.
Smaken är intensiv och koncentrerad av violpastill, cassis och mörka solmogna körsbär. Ren, frisk med klart kännbara tanniner. Mörk, bitter kakao och kaffesump i anda vågen med sötlakrits. Kraftfullt och potent med en mörfruktig och lovande framtid. Jordgubbar och riktigt varmfruktigt avslut som ger en förhoppning om en ännu mera spännande framtid. (97p).
Ett lite ovanligt vin från en toppårgång. Experimentvinerna från Ovid kom nog till som lite mer kuriosa och med möjligheten att just experimentera med olika druvblandningar. Troligen var/är tanken att kunna korrigera blenden på ”Estate vinet” i framtiden. Eller så är det ren PR och bara ett kul sätt för dem att få ut lite mer vin på marknaden. Sällan ett vin som bedöms av kritikerna men absolut väl värt att jaga och oftast till ett bättre pris än ”husvinet”- även om hutlöst dyrt mot mycket annat. Bästa smakprovet hittills och kommer att hålla i många år till.
Smaken är ren och frisk med härlig koncentration av röda bär. Cassis, jordgubbar och körsbär. Aningens vanilj och fat i eftersmaken men elegant sådan. Lite kryddigt och eldigt av faten men aldrig klumpigt. Bra syra och balans med en sval känsla över det hela trots all frukt och rikedom. Tanninerna finns tydligt närvarande i bakgrunden. Ett väldigt gott vin (97p+).
Första flaskan jag provade tillhör nog topp fem alla kategorier. Tyckte det var ett av de allra mest imponerande och lovande viner jag provat. Butelj nummer två likaså men sedan har det gått lite nedför. Inte samma intryck men fortfarande ett kalasgott vin. Kanske en lite knuten och sluten fas även om det finns massor av karaktär i vinet. Har förväntningar på framtiden även om jag inte tror att detta är en långliggare i källaren.
Realm har en fascinerande historia och en riktigt fin hemsida, med massor av filmmaterial som beskriver den men kräver lite tålamod och navigering https://www.realmcellars.com/
2013 Ovid, Napa Valley ”Experiment R8.3” har en mörk och djupt blodröd färg. Doften är örtig och kryddig med lavendel samt timjan och lätt jordig ton. Espresso, mentol och mörk choklad. Viss bitterhet och stalliga inslag av häst samt gödsel. Blyerts och parfym i en härlig symfoni med cassis och gröna löv. Köttighet och rostade inslag. Härlig doft men absolut nya världen.
Smaken är intensiv och koncentrerad av violpastill, cassis och mörka solmogna körsbär. Ren, frisk med klart kännbara tanniner. Mörk, bitter kakao och kaffesump i anda vågen med sötlakrits. Kraftfullt och potent med en mörfruktig och lovande framtid. Jordgubbar och riktigt varmfruktigt avslut som ger en förhoppning om en ännu mera spännande framtid. (97p).
Ett lite ovanligt vin från en toppårgång. Experimentvinerna från Ovid kom nog till som lite mer kuriosa och med möjligheten att just experimentera med olika druvblandningar. Troligen var/är tanken att kunna korrigera blenden på ”Estate vinet” i framtiden. Eller så är det ren PR och bara ett kul sätt för dem att få ut lite mer vin på marknaden. Sällan ett vin som bedöms av kritikerna men absolut väl värt att jaga och oftast till ett bättre pris än ”husvinet”- även om hutlöst dyrt mot mycket annat. Bästa smakprovet hittills och kommer att hålla i många år till.
Omar Khayyam
Medlem
Fyra ytterst positiva överraskningar från senaste månaden.
2010 Tenuta delle Terre Nere Etna Rosso Calderara Sottana - jag hade gett upp hoppet om denna producent och inte minst vingårdsvinerna från 2010. Helt enkelt för mycket struktur, asfalt och som att knyta näven alldeles för hårt alldeles för länge. Har provat en hel del och bara tröttnat. Detta var sista flaskan. Hade inte alls lust att dricka den faktiskt. Hörde till och med av mig till Bukowskis med denna och ett gäng andra flaskor som ett för mig radikalt grepp i mitt pågående downsajsing-projekt och fick så låg värdering så gav upp den tanken (min källare är ju mestadels viner i mellanprissegmentet och inte riktigt auktionsmaterial). Men så glad att jag öppnade denna och inte gav bort i födelsedagspresent till någon mugglare i släkten!
Detta var nog årets vin hittills. Hade utvecklats till vad som med litet luft kändes som en superhärlig cabernet franc från Loire på absolut bästa adress. Stengrusig och mineralig men rödfruktig och helt integrerad och sömlös på ett sätt som bara de absolut bästa Cab Franc från Loire brukar vara oavsett ålder - på samma gång struktur och lätthet och mjuk i gommen som jag faktiskt inte trodde var möjligt för dessa viner. 97
2017 Dard et Ribo St. Joseph - Var kanske inte helt övertygad om Dard et Ribo 2017 - fräscha, beaujolais cru-liknande naturviner som har varit lätta att dricka men ingen riktig superkick. Här blev jag dock golvad. Inte bara hade du hela paletten med ren Syrah-frukt i syrlig och ljus stil; dag 2 hade det kommit fram en björnbärssötma och litet lyxig mjölkchoklad från ingenstans. Jag har nog aldrig haft den upplevelsen förutom med Arnot-Roberts cabernet sauvignon - det bästa av två världar helt enkelt. Annars brukar lyxigt ekad Syrah kunna ha just den där underbara aromatiken men som man sen får betala för i munnen med litet för mycket av det goda; på samma sätt som klunkbar och josig naturvinssyrah med lätthet och syra ibland kan vara litet monoton på näsan.
Alldeles briljant. 95
2016 Domaine des Roches Neuves Saumur-Champigny Clos de L'Echelier - på tal om riktigt bra cabernet franc från Loire! dags att öppna och testa. Alldeles för tidigt att dricka? Förmodligen, men detta var det av Roche Neuves-vinerna i källaren med lägst prislapp, så fick bli testpilot ändå.
För egen del tycker jag alltför ofta att röd Loire blir för mycket sötsur sås, stendamm och tulpanstjälkar även med tjugo år i källaren (Couly-Dutheil), eller för mycket ny ek som omedelbart får en att tänka - varför så stor kostym? (Domaine de Rocheville). Men som många har jag ändå en persistent svaghet för när dessa viner lyckas uppnå ett sömlöst, elegant och syrligt aromatisk uttryck och där tulpanerna ersätts av en lätt bakgrundston av mintig örtighet, samtidigt som det finns en skön mjukhet på tungspetsen.
Detta var absolut ett av dessa finfina viner. Wow! riktig blomsterbukett på näsan och så litet piptobak och rooibosté, men mest av allt helt balanserad och så lättdrucken redan nu, samtidigt som jag tänker att detta kommer att fortsätta vara på toppnivå länge till. Glömde helt bort att skriva ner så detta är ur minnet men så himla bra. Och så himla märkligt att några av Thierry Germains viner från 2017 som släpptes för ett bra tag sedan fortsatt finns kvar i några butiker runtom i landet. Säkert för att prislappen är högre än standardLoire. Men det här är ju i en helt annan liga! Jag måste också erkänna att jag gillade att det var litet mer tillgängligt och litet mjukare i gommen än Joguets finviner, utan att tappa en centimeter i kvalitet i förhållande till dessa viner. 94
2012 Copain Pinot Noir "En Haut" Kiser - köpte denna producent som ett led i att utforska The New California Wine med hjälp av Jon Bonnes då relativt nyutkomna bok med samma titel (innan Wells Guthrie sålde till Jackson Family Wineyards 2016).
Jag tycker att denna artikel från Jamie Goode summerar både In Pursuit of Balance Pinot Noir, Copain och den litet märkliga subversiva och radikala etiketten som dessa viner fick - absolut var det en riktig fajt i USA mellan Parker och Parr, men ganska oförståeligt för oss som aldrig gillat eller egentligen druckit de riktigt söta, alkoholstarka Pinot Noir-vinerna från Kalifornien innan.
Ok, hur var vinet då? Riktigt härligt och ganska lyxigt ekad och fruktig med den där litet söta cola-tonen som alltid får mig att tänka Russian River Valley. Det vill säga en smaskig amerikansk jänkarpinot som man skulle kunna dricka till ganska kraftig mat och sen glömma bort. Dag 2 kommer det överraskande fram ett annat ansikte; mer Anderson Valley över det hela - sötman och julkryddorna är borta, litet mer struktur tittar fram, fortfarande med mörk fruktprofil. Riktigt riktigt bra. Men absolut inte samma lätthet och närmast perfekta elegans som Calderara Sottana eller Dard et Ribo. Någonstans förstår man omdömet om Guthrie att hans första kärlek var norra Rhône snarare än Bourgogne. 93
2010 Tenuta delle Terre Nere Etna Rosso Calderara Sottana - jag hade gett upp hoppet om denna producent och inte minst vingårdsvinerna från 2010. Helt enkelt för mycket struktur, asfalt och som att knyta näven alldeles för hårt alldeles för länge. Har provat en hel del och bara tröttnat. Detta var sista flaskan. Hade inte alls lust att dricka den faktiskt. Hörde till och med av mig till Bukowskis med denna och ett gäng andra flaskor som ett för mig radikalt grepp i mitt pågående downsajsing-projekt och fick så låg värdering så gav upp den tanken (min källare är ju mestadels viner i mellanprissegmentet och inte riktigt auktionsmaterial). Men så glad att jag öppnade denna och inte gav bort i födelsedagspresent till någon mugglare i släkten!
Detta var nog årets vin hittills. Hade utvecklats till vad som med litet luft kändes som en superhärlig cabernet franc från Loire på absolut bästa adress. Stengrusig och mineralig men rödfruktig och helt integrerad och sömlös på ett sätt som bara de absolut bästa Cab Franc från Loire brukar vara oavsett ålder - på samma gång struktur och lätthet och mjuk i gommen som jag faktiskt inte trodde var möjligt för dessa viner. 97
2017 Dard et Ribo St. Joseph - Var kanske inte helt övertygad om Dard et Ribo 2017 - fräscha, beaujolais cru-liknande naturviner som har varit lätta att dricka men ingen riktig superkick. Här blev jag dock golvad. Inte bara hade du hela paletten med ren Syrah-frukt i syrlig och ljus stil; dag 2 hade det kommit fram en björnbärssötma och litet lyxig mjölkchoklad från ingenstans. Jag har nog aldrig haft den upplevelsen förutom med Arnot-Roberts cabernet sauvignon - det bästa av två världar helt enkelt. Annars brukar lyxigt ekad Syrah kunna ha just den där underbara aromatiken men som man sen får betala för i munnen med litet för mycket av det goda; på samma sätt som klunkbar och josig naturvinssyrah med lätthet och syra ibland kan vara litet monoton på näsan.
Alldeles briljant. 95
2016 Domaine des Roches Neuves Saumur-Champigny Clos de L'Echelier - på tal om riktigt bra cabernet franc från Loire! dags att öppna och testa. Alldeles för tidigt att dricka? Förmodligen, men detta var det av Roche Neuves-vinerna i källaren med lägst prislapp, så fick bli testpilot ändå.
För egen del tycker jag alltför ofta att röd Loire blir för mycket sötsur sås, stendamm och tulpanstjälkar även med tjugo år i källaren (Couly-Dutheil), eller för mycket ny ek som omedelbart får en att tänka - varför så stor kostym? (Domaine de Rocheville). Men som många har jag ändå en persistent svaghet för när dessa viner lyckas uppnå ett sömlöst, elegant och syrligt aromatisk uttryck och där tulpanerna ersätts av en lätt bakgrundston av mintig örtighet, samtidigt som det finns en skön mjukhet på tungspetsen.
Detta var absolut ett av dessa finfina viner. Wow! riktig blomsterbukett på näsan och så litet piptobak och rooibosté, men mest av allt helt balanserad och så lättdrucken redan nu, samtidigt som jag tänker att detta kommer att fortsätta vara på toppnivå länge till. Glömde helt bort att skriva ner så detta är ur minnet men så himla bra. Och så himla märkligt att några av Thierry Germains viner från 2017 som släpptes för ett bra tag sedan fortsatt finns kvar i några butiker runtom i landet. Säkert för att prislappen är högre än standardLoire. Men det här är ju i en helt annan liga! Jag måste också erkänna att jag gillade att det var litet mer tillgängligt och litet mjukare i gommen än Joguets finviner, utan att tappa en centimeter i kvalitet i förhållande till dessa viner. 94
2012 Copain Pinot Noir "En Haut" Kiser - köpte denna producent som ett led i att utforska The New California Wine med hjälp av Jon Bonnes då relativt nyutkomna bok med samma titel (innan Wells Guthrie sålde till Jackson Family Wineyards 2016).
Jag tycker att denna artikel från Jamie Goode summerar både In Pursuit of Balance Pinot Noir, Copain och den litet märkliga subversiva och radikala etiketten som dessa viner fick - absolut var det en riktig fajt i USA mellan Parker och Parr, men ganska oförståeligt för oss som aldrig gillat eller egentligen druckit de riktigt söta, alkoholstarka Pinot Noir-vinerna från Kalifornien innan.
Ok, hur var vinet då? Riktigt härligt och ganska lyxigt ekad och fruktig med den där litet söta cola-tonen som alltid får mig att tänka Russian River Valley. Det vill säga en smaskig amerikansk jänkarpinot som man skulle kunna dricka till ganska kraftig mat och sen glömma bort. Dag 2 kommer det överraskande fram ett annat ansikte; mer Anderson Valley över det hela - sötman och julkryddorna är borta, litet mer struktur tittar fram, fortfarande med mörk fruktprofil. Riktigt riktigt bra. Men absolut inte samma lätthet och närmast perfekta elegans som Calderara Sottana eller Dard et Ribo. Någonstans förstår man omdömet om Guthrie att hans första kärlek var norra Rhône snarare än Bourgogne. 93
Last edited:
The Wall
Medlem
Det fåtal gånger som jag har provat Terre Neres vingårdsviner har jag upptäckt att de brukar behöva lite tid på sig, men jag har haft lite svårt att precisera antalet år så nu var det kul att få veta att 2010 börjar närma sig mognad.
LeChat
Medlem
2010 E. Guigal Côte-Rôtie Brune et Blonde
Har varit lite onödigt rädd för att öppna 2010orna från norra Rhone. Har tidigare tyckt att de jag öppnat varit griniga och otillgängliga.
Behöver en del luft för att komma igång. Framförallt doftmässigt. Munkänslan är bra med syrorna på topp och med beskedliga tanniner. I smaken bl.a. animaliskt, peppar och lite rök.
Franskt, slankt och inte minst väldigt gott!
The Wall
Medlem
2012 Prunotto Barbaresco
Det vankades skivade och pankopanerade kycklingbröstfiléer med örtrisotto till middag och då kunde det vara intressant att testa en hygglig standard-Barbararesco som fått vila lite i källar-röran. Efter en tämligen omfattande Tetris-expedition med omflyttningar av kartonger lokaliserades till slut flaskan. En bonuseffekt av letandet var att jag träffade på en hel del halvt bortglömda godsaker som kan dyka upp så småningom. Nåväl, väck med folie och i med korkskruven. Trots felaktigt läge på flaskan (ståendes) och förväntat torr kork gled korken misstänkt lätt upp ur flaskhalsen. Bra? Dåligt?
Ner med en skvätt i Zalto Bourgogne och resten i karaff, fin färg som börjar dra åt det brända tegelröda hållet. Fast den färgen har å andra sidan årgången 2023 redan nu. Nåväl, det doftar…dämpad spearmint, lite nyponrosor, mogen bittermandel och mogna körsbärskärnor. Ett visst eldigt intryck (13,5%) dyker också upp, tämligen omgående och tämligen intensivt. Lite jordigt intryck i doften också. Prunottos standard-Barbaresco brukar vara hygglig och i unga år uppvisa mer nypontoner än spearmint och det var rätt kul att nyponen hänger med några år senare.
I munnen då? Här dyker det minsann upp lite mynta och ”svart te” (lite osäker på sort, men Earl Grey ligger väl närmast till hands). Syra och tanniner finns kvar som i unga år och det hade nog inte skadat med några år till i källaren. Dock, för den som förväntar sig ett tätt kraftpaket bör nog ha i åtanke att nebbiolo brukar ge medelfylliga viner och det här är inget undantag, det tangerar faktiskt på gränsen till slankt. Smakmässigt finns det en liten dissonans som drar åt hostmedicinhållet, kanske inget man stör sig på när vinet dricks till mat, men om man har för avsikt att enkom analysera vinet kan det bli något att hänga upp sig på. Nåväl, vi har knappast något krigslager av just det här vinet och den här årgången, men ytterligare några flaskor från olika årgångar och även vingårdsbetecknade dito påstås finnas i källaren. ”The wine is in there” som Fox och Mulder skulle uttryckt saken.
Standard-Barbaresco med standard-markörer som ändå ger en god känsla. 250 pix för aktuell årgång (2017) hos din lokala hökare i skrivande stund, kanske inte så dumt om man efterfrågar mer nypon än spearmint.
Det vankades skivade och pankopanerade kycklingbröstfiléer med örtrisotto till middag och då kunde det vara intressant att testa en hygglig standard-Barbararesco som fått vila lite i källar-röran. Efter en tämligen omfattande Tetris-expedition med omflyttningar av kartonger lokaliserades till slut flaskan. En bonuseffekt av letandet var att jag träffade på en hel del halvt bortglömda godsaker som kan dyka upp så småningom. Nåväl, väck med folie och i med korkskruven. Trots felaktigt läge på flaskan (ståendes) och förväntat torr kork gled korken misstänkt lätt upp ur flaskhalsen. Bra? Dåligt?
Ner med en skvätt i Zalto Bourgogne och resten i karaff, fin färg som börjar dra åt det brända tegelröda hållet. Fast den färgen har å andra sidan årgången 2023 redan nu. Nåväl, det doftar…dämpad spearmint, lite nyponrosor, mogen bittermandel och mogna körsbärskärnor. Ett visst eldigt intryck (13,5%) dyker också upp, tämligen omgående och tämligen intensivt. Lite jordigt intryck i doften också. Prunottos standard-Barbaresco brukar vara hygglig och i unga år uppvisa mer nypontoner än spearmint och det var rätt kul att nyponen hänger med några år senare.
I munnen då? Här dyker det minsann upp lite mynta och ”svart te” (lite osäker på sort, men Earl Grey ligger väl närmast till hands). Syra och tanniner finns kvar som i unga år och det hade nog inte skadat med några år till i källaren. Dock, för den som förväntar sig ett tätt kraftpaket bör nog ha i åtanke att nebbiolo brukar ge medelfylliga viner och det här är inget undantag, det tangerar faktiskt på gränsen till slankt. Smakmässigt finns det en liten dissonans som drar åt hostmedicinhållet, kanske inget man stör sig på när vinet dricks till mat, men om man har för avsikt att enkom analysera vinet kan det bli något att hänga upp sig på. Nåväl, vi har knappast något krigslager av just det här vinet och den här årgången, men ytterligare några flaskor från olika årgångar och även vingårdsbetecknade dito påstås finnas i källaren. ”The wine is in there” som Fox och Mulder skulle uttryckt saken.
Standard-Barbaresco med standard-markörer som ändå ger en god känsla. 250 pix för aktuell årgång (2017) hos din lokala hökare i skrivande stund, kanske inte så dumt om man efterfrågar mer nypon än spearmint.
StefanAkiko
Återgår till pendeldrickning post-COVID.
Firade fredag på Pecorella.
Underbar mat och sista restaurangbesöket med vin på ett tag. Nu har det nämligen bestämts i Japan att alkohol inte får serveras på uteställen. Tack och lov inte av varken moralpanikattacker eller religiösa pekpinnerier, men väl som del av ett bitvis missriktat Covidstrategiskt åtgärdspaket.
Men, en flaska av någonting från Bordeaux plockades fram. Hustrun har under en längre tid varit tålmodig med min smak, vilket betydde att jag valde ett ungt vin:
1996 Château Lagrange, St Julien, 93p
Superb intensity in the early stages after the POP, but muddling up within an hour. Has a beautiful touch of Brett, as if a price-winning horse walked by the gambrels of the cedars and beautiful, rich fruity youth of this magnificent wine. Mjuff!
In the mouth, we encountered nerve and intensity on top of the concentration that is breathtaking. At this rather adolescent stage, we especially enjoyed fresh red berries that keep poppin' and boppin'. As a red fruit wine, we are quite convinced that this wine has much more to give as it continues to develop.
No need in drinking this rascal just yet, just hold your horses. As delicious as it is today, further patience will be greatly rewarded.
I give it only 93 today but am quite sure this vintage is destined towards the 96+ Echelon.
Keep on keeping on!
Underbar mat och sista restaurangbesöket med vin på ett tag. Nu har det nämligen bestämts i Japan att alkohol inte får serveras på uteställen. Tack och lov inte av varken moralpanikattacker eller religiösa pekpinnerier, men väl som del av ett bitvis missriktat Covidstrategiskt åtgärdspaket.
Men, en flaska av någonting från Bordeaux plockades fram. Hustrun har under en längre tid varit tålmodig med min smak, vilket betydde att jag valde ett ungt vin:
1996 Château Lagrange, St Julien, 93p
Superb intensity in the early stages after the POP, but muddling up within an hour. Has a beautiful touch of Brett, as if a price-winning horse walked by the gambrels of the cedars and beautiful, rich fruity youth of this magnificent wine. Mjuff!
In the mouth, we encountered nerve and intensity on top of the concentration that is breathtaking. At this rather adolescent stage, we especially enjoyed fresh red berries that keep poppin' and boppin'. As a red fruit wine, we are quite convinced that this wine has much more to give as it continues to develop.
No need in drinking this rascal just yet, just hold your horses. As delicious as it is today, further patience will be greatly rewarded.
I give it only 93 today but am quite sure this vintage is destined towards the 96+ Echelon.
Keep on keeping on!
Omar Khayyam
Medlem
instämmer till fullo! Vi öppnade en 10:a B&B från Guigal nyligen och den var fantastisk. Generellt är detta faktiskt ett vin jag tycker är ett relativt prisvärt "finvin" fortfarande och framför allt ett mycket säkert kort i källaren. Du vet att du om 10-12 år får något riktigt trevligt i glaset.
LeChat
Medlem
Med primär frukt och och ingen tillstymmelse till tertiära aromer...
The Wall
Medlem
Smörkoladuell på enkel nivå i Bourgogne
Efter middagen tog Prunotton lite oväntat (nä) slut och vi hade under lång tid tänkt att genomföra en liten Bourgogne Blanc-duell med fem olika viner, men tre-ish har gått åt så de två kvarvarande flaskorna fick helt enkelt rycka in med kort varsel. 2019 Château de Fuissé Bourgogne Blanc ställdes mot 2018 Christophe Cordier Bourgogne Blanc ”Vielles vignes”, båda i varsitt glas Zalto Bourgogne, direkt från kylen (vinet alltså, inte glasen) utan att passera den libyske vin-diktatorn, dvs Muammar Kharaffi. Båda producenterna är hemmahörandes i Pouilly-Fuissé så en viss derbykänsla infinner sig oundvikligen. På förhand kan nämnas att den ena kostar en 50-lapp mer än den andra och ingen väger in över 300 sekiner. Let’s get ready to rumble in the vineyard. Typ.
2019 Château de Fuissé Bourgogne Blanc
Ynglingen först; en doft av mineral och citrus och en gnutta tropisk frukt…typ mango i förgrunden, men ursprunget går ändå inte att ta miste på. Ger lite initialt lite kryddigt intryck (”is that whole white pepper corn I scent before me..?), jag tänker Grekland och södra Italien, dvs assyrtiko och grillo. Det dyker även upp lite nyskalade potatisskal vid närmare eftersniff. En viss eldighet finns där, gissningsvis pga 13,5% som verkar vara ett tema för kvällen visar det sig.
I munnen då? Kryddigheten består, men är inte lika ”på smaklökarna” som assyrtiko och grillo, det finns bra umph i vinet och så småningom kommer det även lite smörkola i eftersmaken. Det känns som att vinet kräver sin mat för att blomma ut, men är ändå fin på egen hand. Ger ett på något sätt ett lite rustikt intryck.
2018 Christophe Cordier Bourgogne Blanc ”Vielles vignes”
Här har vi mineraler, lite citrus, en del gråpäron, tydlig smörkola blandat med avfyrat knallpulver. Om Fuissé var Mâconnais-iskt rustikt (om uttrycket tillåts) har vi nu elegans i glaset istället; det här drar doftmässigt mera norrut, lite åt Meursault-hållet, fast inte riktigt med samma elegans som de norra alstren, vilket inte är negativt utan endast en iakttagelse.
Om vi klunkar i oss lite då? Jupp, initialt finns det viss eldighet (13,5%? Japp, du gissade rätt) och lite citrus, men sedan kommer en smörkola-invasion av sällan skådad upplevelse; det är smörkola som dominerar. Punkt. När vinet sedan svalts är det smörkolan som hänger kvar. Och kvar. Och lite till. Det är gott, det är bra, det är möjligen lite enkelt, men det gör på intet sätt bort sig.
Summering? Vi hade tänkt att ta med bland annat Olivier Leflaive ”Les Sétilles”, men den gick åt i ett annat sällskap med april månads vin och Vincent Bouzeraeu (noter kommer…) och våra minnen från det vinet är att det känns lite elegantare (Meursault-elegantare kanske?) än kvällens två duellanter. Om vi hade tid och tålamod skulle vi givetvis hälla på någon form av karaff (smal, bred, en eller två gånger…?) men nu öppnade vi foderluckorna och tankade på, men en spontan känsla är att någon timme eller tre i karaff lär knappast skada, plus att intrycken lär förändras till det bättre. Vin till grillad fisk i sommar? Boom! Något vin att sippa i kvällssolen? Boom! Ett vin till fisk/skaldjur med vitvinssås? Boom! Vin till Bouillabaisse? Boom! Vinerna känns nästan lika användbara som mogen riesling, typ.
Ok, en massa hyllningar, men som smålänningen skulle fråga ”vad kostar det?” (eftersom västgöten frågar ”kostar det något?” är denne diskad). Jo, nu kommer det roliga; ynglingen Fuissé väger in på 205 kr och Cordier väger in på, sätt dig ner, 165 kr. Vad är haken? Om du drabbas av akut törst finns inget av vinerna på hyllan hos din lokala hökare (otippat…) utan det kräver lite planering i form av klick, klick, klick, föredömligt kort väntan (jag killgissar att årgång 2019 och 2018 initierar långa steg och ofta hos importörerna) och sedan kan du hämta ut godsakerna. Dvs vinerna finns i BS. Nu visar det sig tydligen att snål-importören kräver att Cordier beställs i sexpack, men min killgissning är att det kommer att gå åt innan du hinner tänka ”vaffan..?”. Eftersom det är känt sedan länge att någon form av självförvållat köpstopp bara gäller för viner som kostar mer än 100 FW-kronor, dvs 300 SEK, klarar sig båda två med god marginal inom veckans klick-budget.
Vänster, höger, sex av varje eller samtliga alternativ? Hmm, svårt fall doktorn grät, men tog det säkra för det osäkra och gick, föga förvånande, på det senare alternativet.
Efter middagen tog Prunotton lite oväntat (nä) slut och vi hade under lång tid tänkt att genomföra en liten Bourgogne Blanc-duell med fem olika viner, men tre-ish har gått åt så de två kvarvarande flaskorna fick helt enkelt rycka in med kort varsel. 2019 Château de Fuissé Bourgogne Blanc ställdes mot 2018 Christophe Cordier Bourgogne Blanc ”Vielles vignes”, båda i varsitt glas Zalto Bourgogne, direkt från kylen (vinet alltså, inte glasen) utan att passera den libyske vin-diktatorn, dvs Muammar Kharaffi. Båda producenterna är hemmahörandes i Pouilly-Fuissé så en viss derbykänsla infinner sig oundvikligen. På förhand kan nämnas att den ena kostar en 50-lapp mer än den andra och ingen väger in över 300 sekiner. Let’s get ready to rumble in the vineyard. Typ.
2019 Château de Fuissé Bourgogne Blanc
Ynglingen först; en doft av mineral och citrus och en gnutta tropisk frukt…typ mango i förgrunden, men ursprunget går ändå inte att ta miste på. Ger lite initialt lite kryddigt intryck (”is that whole white pepper corn I scent before me..?), jag tänker Grekland och södra Italien, dvs assyrtiko och grillo. Det dyker även upp lite nyskalade potatisskal vid närmare eftersniff. En viss eldighet finns där, gissningsvis pga 13,5% som verkar vara ett tema för kvällen visar det sig.
I munnen då? Kryddigheten består, men är inte lika ”på smaklökarna” som assyrtiko och grillo, det finns bra umph i vinet och så småningom kommer det även lite smörkola i eftersmaken. Det känns som att vinet kräver sin mat för att blomma ut, men är ändå fin på egen hand. Ger ett på något sätt ett lite rustikt intryck.
2018 Christophe Cordier Bourgogne Blanc ”Vielles vignes”
Här har vi mineraler, lite citrus, en del gråpäron, tydlig smörkola blandat med avfyrat knallpulver. Om Fuissé var Mâconnais-iskt rustikt (om uttrycket tillåts) har vi nu elegans i glaset istället; det här drar doftmässigt mera norrut, lite åt Meursault-hållet, fast inte riktigt med samma elegans som de norra alstren, vilket inte är negativt utan endast en iakttagelse.
Om vi klunkar i oss lite då? Jupp, initialt finns det viss eldighet (13,5%? Japp, du gissade rätt) och lite citrus, men sedan kommer en smörkola-invasion av sällan skådad upplevelse; det är smörkola som dominerar. Punkt. När vinet sedan svalts är det smörkolan som hänger kvar. Och kvar. Och lite till. Det är gott, det är bra, det är möjligen lite enkelt, men det gör på intet sätt bort sig.
Summering? Vi hade tänkt att ta med bland annat Olivier Leflaive ”Les Sétilles”, men den gick åt i ett annat sällskap med april månads vin och Vincent Bouzeraeu (noter kommer…) och våra minnen från det vinet är att det känns lite elegantare (Meursault-elegantare kanske?) än kvällens två duellanter. Om vi hade tid och tålamod skulle vi givetvis hälla på någon form av karaff (smal, bred, en eller två gånger…?) men nu öppnade vi foderluckorna och tankade på, men en spontan känsla är att någon timme eller tre i karaff lär knappast skada, plus att intrycken lär förändras till det bättre. Vin till grillad fisk i sommar? Boom! Något vin att sippa i kvällssolen? Boom! Ett vin till fisk/skaldjur med vitvinssås? Boom! Vin till Bouillabaisse? Boom! Vinerna känns nästan lika användbara som mogen riesling, typ.
Ok, en massa hyllningar, men som smålänningen skulle fråga ”vad kostar det?” (eftersom västgöten frågar ”kostar det något?” är denne diskad). Jo, nu kommer det roliga; ynglingen Fuissé väger in på 205 kr och Cordier väger in på, sätt dig ner, 165 kr. Vad är haken? Om du drabbas av akut törst finns inget av vinerna på hyllan hos din lokala hökare (otippat…) utan det kräver lite planering i form av klick, klick, klick, föredömligt kort väntan (jag killgissar att årgång 2019 och 2018 initierar långa steg och ofta hos importörerna) och sedan kan du hämta ut godsakerna. Dvs vinerna finns i BS. Nu visar det sig tydligen att snål-importören kräver att Cordier beställs i sexpack, men min killgissning är att det kommer att gå åt innan du hinner tänka ”vaffan..?”. Eftersom det är känt sedan länge att någon form av självförvållat köpstopp bara gäller för viner som kostar mer än 100 FW-kronor, dvs 300 SEK, klarar sig båda två med god marginal inom veckans klick-budget.
Vänster, höger, sex av varje eller samtliga alternativ? Hmm, svårt fall doktorn grät, men tog det säkra för det osäkra och gick, föga förvånande, på det senare alternativet.
StefanAkiko
Återgår till pendeldrickning post-COVID.
Ungt måste ju inte betyda bäbis. I detta fall mer typ en yngre tonåring.Med primär frukt och och ingen tillstymmelse till tertiära aromer...
Lite viner för att fira det vackra vårvädret.
2005 Delas Freres Cote Rotie Seigneur de Maugiron. Direkt efter öppnandet känner jag att jag inte borde öppnat vinet, det är tunt, det har en hel tanningruva i sig och inte den minsta tillstymmelse till frukt. Är det i tunnel eller är det halvdött. Har druckit en del 05or förut och känner igen tanninerna som ofta varit rätt påträngande så jag ställer glaset åt sidan. Efter en timme har det kommit fram en rätt trevlig doft av blå plommon, multna löv, vitpeppar, rått kött och tobak. Smaken sitter fortfarande i tanninfängelse men den har helt klart utvecklats, skogshallon och lingon tillsammans med örtkryddor och rått kött, hade det inte varit för tanninerna hade jag varit i Bourgogne, det har en slankhet och elegans som påminner om det. Vid middagsdags efter två timmar är vinet i full blom, på med Zucchini, paprika, lök och oxifle på grillen och vinet och maten gifter sig. Vilken utveckling vinet har haft och nu är det helt klart den bästa 05a jag druckit (hade fingrarna på Hermitage les Bessards men fick bli ett lillasyskon istället). Så lufta ordentligt om du skall dricka 2005 norra Rhone.
Vad dricka till krusbärspaj, mitt försök blev
2005 Willi Schafer Graacher Himmelreich Riesling Auslese AP 14. Efter den lyckade Dönnhofföppningen i veckan tänkte jag prova hur det stod till med Willi Schafer från samma år. Jo tack bra är mitt svar. Det första jag tänker på är en slank elegans, ingen som helst tendens till botrytis, det skulle kunna varit en Spätlese men florsockertonerna får mig att inse att det nog är en Auslese ändå. För mig är vinet i perfekt drickfönster, Om jag jämför med Dönnhoff så är detta slankare, elegantare, men har samma smakpalett, kanske att Schafer är lite blommigare och med lite mer tropisk frukt (vi är ju trots allt i Mosel). Väldigt väldigt gott och ni som gjorde en Scheferinvestering i veckan kan se fram emot något fantastiskt om sådär en 15 år. Hur var det då med krusbärspajen, nja, syran och aromer från krusbär är svår att tämja, nu hade jag både kokos och mandel i pajen men jag ställde glaset åt sidan, mumsade i mig pajen och ägnade istället resten av kvällen åt Willi.
2005 Delas Freres Cote Rotie Seigneur de Maugiron. Direkt efter öppnandet känner jag att jag inte borde öppnat vinet, det är tunt, det har en hel tanningruva i sig och inte den minsta tillstymmelse till frukt. Är det i tunnel eller är det halvdött. Har druckit en del 05or förut och känner igen tanninerna som ofta varit rätt påträngande så jag ställer glaset åt sidan. Efter en timme har det kommit fram en rätt trevlig doft av blå plommon, multna löv, vitpeppar, rått kött och tobak. Smaken sitter fortfarande i tanninfängelse men den har helt klart utvecklats, skogshallon och lingon tillsammans med örtkryddor och rått kött, hade det inte varit för tanninerna hade jag varit i Bourgogne, det har en slankhet och elegans som påminner om det. Vid middagsdags efter två timmar är vinet i full blom, på med Zucchini, paprika, lök och oxifle på grillen och vinet och maten gifter sig. Vilken utveckling vinet har haft och nu är det helt klart den bästa 05a jag druckit (hade fingrarna på Hermitage les Bessards men fick bli ett lillasyskon istället). Så lufta ordentligt om du skall dricka 2005 norra Rhone.
Vad dricka till krusbärspaj, mitt försök blev
2005 Willi Schafer Graacher Himmelreich Riesling Auslese AP 14. Efter den lyckade Dönnhofföppningen i veckan tänkte jag prova hur det stod till med Willi Schafer från samma år. Jo tack bra är mitt svar. Det första jag tänker på är en slank elegans, ingen som helst tendens till botrytis, det skulle kunna varit en Spätlese men florsockertonerna får mig att inse att det nog är en Auslese ändå. För mig är vinet i perfekt drickfönster, Om jag jämför med Dönnhoff så är detta slankare, elegantare, men har samma smakpalett, kanske att Schafer är lite blommigare och med lite mer tropisk frukt (vi är ju trots allt i Mosel). Väldigt väldigt gott och ni som gjorde en Scheferinvestering i veckan kan se fram emot något fantastiskt om sådär en 15 år. Hur var det då med krusbärspajen, nja, syran och aromer från krusbär är svår att tämja, nu hade jag både kokos och mandel i pajen men jag ställde glaset åt sidan, mumsade i mig pajen och ägnade istället resten av kvällen åt Willi.
StefanAkiko
Återgår till pendeldrickning post-COVID.
Willi rular!
StefanAkiko
Återgår till pendeldrickning post-COVID.
En söndagskväll med koreansk mat. Lite spicy, viss sötma och öl hade passat bäst till maten men sämst till kalorirestriktionerna. Så, varför inte en fläskig nyvärlds-PN med liten sötma?
2012 Casas del Bosque Pinot Noir Gran Reserva Casablanca Valley, Chile. 88 p.
This is a very typical warm climate kiss of a PN. Quite delicious, superbly balanced and a sight for sore eyes. Not very complex, but all in place and went well with Korean dishes.
As my experience with this type of PN from Chile is rather limited, I think a blind guess would have led me to Australia.
As this is a little sweet, it will not appeal to all ppl. But as we Swedes have grown up with sugar in even food bread, I have no issues. It actually scores better with the small sweetness.
Will surely evolve for many more years.
Quite a bargain if you enjoy the sunkissed hefty PN style with slight sweetness.
2012 Casas del Bosque Pinot Noir Gran Reserva Casablanca Valley, Chile. 88 p.
This is a very typical warm climate kiss of a PN. Quite delicious, superbly balanced and a sight for sore eyes. Not very complex, but all in place and went well with Korean dishes.
As my experience with this type of PN from Chile is rather limited, I think a blind guess would have led me to Australia.
As this is a little sweet, it will not appeal to all ppl. But as we Swedes have grown up with sugar in even food bread, I have no issues. It actually scores better with the small sweetness.
Will surely evolve for many more years.
Quite a bargain if you enjoy the sunkissed hefty PN style with slight sweetness.