finewines.se
This is a sample guest message. Register a free account today to become a member! Once signed in, you'll be able to participate on this site by adding your own topics and posts, as well as connect with other members through your own private inbox!
-
Som flera kanske har märkt är sig finewines.se inte sig likt rent utseendemässigt! En uppgradering av forumets mjukvara har genomförts och temat kommer successivt att uppdateras för att bättre matcha vår tidigare färgprofil! Eventuella buggar eller feedback tas tacksamt emot i den här forumtråden!
Idag dricker vi, provningsnoteringar och diskussioner
- Thread starter Anders Landström
- Startdatum
-
- Etiketter
- provningsnoteringar vin vinprovning
LeChat
Medlem
1999 Chateau Musar
Precis som -98an så hittar jag mycket likheter med mogen bourgogne även här. Båda har också lite karaktär av brett. Det som framförallt skiljer årgångarna åt är att -99an har väldigt tydliga syror. Ger härlig energi åt den utvecklade smaken.
Här finns också en större frukt, ja man kan nog säga att 99an är en storlek större på alla plan. Därmed inte sagt att den är bättre. I dagsläget tycker jag att 98an är minst lika bra.
Så har man flaskor av båda så kan man med fördel dricka 1998 nu och låta 1999 ligga ett tag till. Men båda är redan helt underbara, så egentligen är det väl bara dricka och vara glad.
The Wall
Medlem
Har man Musar hemma är det en prövning av Guds nåde att behärska sig från att korka upp och klunka i.Visa bifogad bild 20825
1999 Chateau Musar
Precis som -98an så hittar jag mycket likheter med mogen bourgogne även här. Båda har också lite karaktär av brett. Det som framförallt skiljer årgångarna åt är att -99an har väldigt tydliga syror. Ger härlig energi åt den utvecklade smaken.
Här finns också en större frukt, ja man kan nog säga att 99an är en storlek större på alla plan. Därmed inte sagt att den är bättre. I dagsläget tycker jag att 98an är minst lika bra.
Så har man flaskor av båda så kan man med fördel dricka 1998 nu och låta 1999 ligga ett tag till. Men båda är redan helt underbara, så egentligen är det väl bara dricka och vara glad.
Ingen Musar är lika med stor misär.
LeChat
Medlem
Är benägen att hålla med!
Pinot-kväll med @JakobZ
Vincent Dureuil-Janthial Nuits saints Georges 1er Cru clos des Argillières 1999
Öppnar upp lite försiktigt, men med tid i glaset kommer lite ljusa bär, lite grönt te, kinesiska kryddor, lite unket nästan mot Bordeaux-hållet. Växer mer och mer under kvällen och har en riktigt härlig smak av hallon, fina sälta och kryddighet. Bekräftar det jag märkte i veckan, 99 bgn dricker väldigt fint just nu. 92P
Friedrich Becker Steinwingert 2014
Initialt doftar den rätt tunn och tråkig, lite kryddig doft, med relativt tydlig ung frukt, men kraftfull smak med sous bois, hallon, bläck och ganska kort eftersmak. En del beska och rätt stramt. Efter ett par timmars luft har den höjts ordentligt, mer komplexitet och djup även om vinet får se sig slaget av de två bourgognerna 90+
Maison Louis Latour Corton Grand cru 2002
Möts direkt av mogna toner, kraftig doft av kinesiska kryddor, lite jordgubbar, hallon, sous bois, svamp
Koncentrerad smak av lite blött gräs, fruktintensiv, lång eftersmak. Väldigt precis, med en stor elegans och fin kraft. Kommer bara bli bättre. 93++
WOTN för mig blev Corton, men NSG var rätt efter!
Vincent Dureuil-Janthial Nuits saints Georges 1er Cru clos des Argillières 1999
Öppnar upp lite försiktigt, men med tid i glaset kommer lite ljusa bär, lite grönt te, kinesiska kryddor, lite unket nästan mot Bordeaux-hållet. Växer mer och mer under kvällen och har en riktigt härlig smak av hallon, fina sälta och kryddighet. Bekräftar det jag märkte i veckan, 99 bgn dricker väldigt fint just nu. 92P
Friedrich Becker Steinwingert 2014
Initialt doftar den rätt tunn och tråkig, lite kryddig doft, med relativt tydlig ung frukt, men kraftfull smak med sous bois, hallon, bläck och ganska kort eftersmak. En del beska och rätt stramt. Efter ett par timmars luft har den höjts ordentligt, mer komplexitet och djup även om vinet får se sig slaget av de två bourgognerna 90+
Maison Louis Latour Corton Grand cru 2002
Möts direkt av mogna toner, kraftig doft av kinesiska kryddor, lite jordgubbar, hallon, sous bois, svamp
Koncentrerad smak av lite blött gräs, fruktintensiv, lång eftersmak. Väldigt precis, med en stor elegans och fin kraft. Kommer bara bli bättre. 93++
WOTN för mig blev Corton, men NSG var rätt efter!
The Wall
Medlem
Sedan flaskan dök upp på hyllan har jag tittat och petat på den med funderingen om det kunde vara värt ett litet test. Det som slutligen fick mig att våga ta steget var @Skrutt (tack för det för övrigt!) som i det här inlägget (https://www.finewines.se/threads/stora-vad-ska-jag-koepa-traden.3558/page-94#post-161432) undrade om någon hade provat 2017 Mercurey 1er cru Les Puillets från Château de Santenay. Sagt och gjort. En flaska, en karaff, en väntetid på 2 timmar, fram med glas och enkla instruktioner.
Vi befinner oss i den norra delen av den södra delen av Bourgogne; anta att du på din färd söderut genom Bourgogne har passerat Meursault, Puligny och Chassagne då är nästa kommun Bouzeron, följt av Rully (som iof är en by och inte en kommun) och vips är vi framme i Mercurey. Fortsätter vi söderut är nästa mer kända kommun Givry. Slut på geografilektionen.
Nu är det ju lite frestande att plocka fram alla pinot-glas som går att uppbringa, men vi sansar oss ikväll och nöjer oss med Gabriel Gold, Zalto Bourgogne, Lehmann Ariane 85, Sophienwald Grand Cru Burgundy, Riedel Veritas New world Pinot noir, Riedel Sommeliers Burgundy Grand Cru och Riedel Superleggero Burgundy Grand Cru med en Zalto Universal som joker. Ok, vinet är inte Grand Cru från den fina norra delen av Bourgogne (Côte d’Or), men en Premier Cru från södra delen av Bourgogne kanske inte gör bort sig helt och hållet? Nåja, vi får se.
Gabriel Gold; lite multna löv och bra pinosity; diskret och välbalanserad doft. I munnen framstår vinet som helt klart lättklunkat. Är det en Bourgogne? Inte nödvändigtvis, även om doften påstår det.
Zalto Bourogogne; typisk PN-“samlad doft” med mycket fin karaktär. Jordighet/nyöppnad jordkällare (en bra bit ifrån @bngolfer ’s finfina projekt, mer åt ”ojdå, vad är det här för dörr i trädgården?”), multna löv. I munnen då? Tyvärr ganska harmlös efter att doften hade sas eldat upp förväntningarna. Lite syra, snäll alkohol, lite nyskalad rå Ratte i eftersmaken. Efter ett tag ger även det här glaset lite Nya Världen-vibbar i doften i kombination med viss eldighet i munnen. Inte så dumt ändå.
Lehmann Ariane 85;initialt kompakt doft som känns mer anonym än tidigare glas. Hm, väl kraftigt gods i kupan som stör mig en aning. Det känns som att dricka ur en urgröpt hantel. I munnen får vinet mer syra och alkohol än kropp jämfört med Zalto, vilket är lite märkligt – så olika är ju glasen knappast till formen.
Sopienwald Grand Cru Burgundy; I doften “ungefär som Zalto”, men med undantaget att det är en klar mer påtaglig hallondoft (!) än i Zalto. I munnen gör glaset att vinet känns beskare och slankare i kroppen än i Zalto.
Riedel Veritas NW pinot noir; i näsan mycket trevlig PN-doft, allt man vill ha finns där även om glaset ger tydliga knuffar åt nya världen. I munnen känns alla toner klart tydligare och även alkoholen som snarare ställer sig i de främre leden jämfört med tidigare glas, trots någorlunda modesta 13%.
Riedel Sommeliers Burgundy Grand Cru; totalt anonym doft hur mycket man än sniffar. I munnen? Tja, det känns märkligt nog som att dricka ur en bidé, men det beror nog mer på att jag inte har förlikat mig med kanten på kupan ännu efter att ha snöat in på supertunna och knivskarpa kanter på kupor. En vanesak mao. Ok, vinet då? Jo, syran är dämpad, sältan är dämpad smaken är dämpad, men vinet känns lite eldigare än efterföljande glas, men faktiskt riktigt bra ändå. Jag inser mer och mer att Riedel verkar ha fokuserat på, och även fått till, en bra harmoni när det kommer till balans i smaken. Dock, det är kanske inte riktigt just Riedels balans som jag efterfrågar, men den har otvivelaktigt mycket hög kvalitet.
Riedel Supeleggero Burgundy Grand Cru; här dyker det lite oväntat upp ett uns av smörkola i doften tillsammans med de mer dämpade typiska PN-intrycken i Sommeliers. I munnen känns vinet tämligen intetsägande, det är helt ok men en smula anonymt. Eldigheten framträder inte lika tydligt som i Sommeliers.
Zalto Universal; kompakt doft, mycket mer knutet intryck, visst det finns PN-markörer där men om man vill dricka vinet snarare än smaka det? Nja, inte rätt glas. I munnen är vinet syrligt och faktiskt med en lite grön ton, helt ok om än något beskt.
Eter att lite väl summariskt avfärdat alla glas utom Zalto Bourgogne kvarstår Riedel-gänget. Det roliga är att Veritas New world gav Mercureyn ett tydligt NW-intryck. Alkoholen/eldigheten känns tydligare i Sommeliers och Superleggero och finstämdheten får st tillbaka en aning. Sommeliers och Superleggero påminner lite om Vinum Hennessy; det går att sniffa i evighet utan att det riktigt händer något i näsan. Ok, det finns finstämd doft i glasen om man är försiktig i sitt sniffande, men det är lite väl mycket att trippa på tå för min smak. Kryddigheten framträder klart tydligare i Veritas NWPN, vilket jag uppskattar.
Kvällens kombination ”just nu” blev nog faktiskt Riedel Veritas NWPN med Zalto Bourgogne väldigt tätt efter.
Borde jag haft det här vinet istället för 2018 Château de Melin när vi gick igenom några PN-glas förra veckan? Ja. Punkt.
Dagen efter, dvs idag, gör jag återbesök i enkom Zalto Bourgogne och vinet förefaller inte ha sovit särskilt gott i kylskåpet över natten; visst, den nyligen avsågade furuplankan som glömdes kvar ute i regnet och det gamla rödblå skolsuddgummit finns där i doften men smakmässigt är det beskt och vresigt, jag får intrycket av att vinet vill säga, eller snarare skälla, mig något. ”Du öppnade flaskan 12 år för tidigt och dessutom drack du inte upp den på en gång din idiot! Nu blir jag sur, skyll dig själv.” Ok, fair enough, jag väntar 12 år med nästa flaska. Om jag köper en till, vill säga.
Vi befinner oss i den norra delen av den södra delen av Bourgogne; anta att du på din färd söderut genom Bourgogne har passerat Meursault, Puligny och Chassagne då är nästa kommun Bouzeron, följt av Rully (som iof är en by och inte en kommun) och vips är vi framme i Mercurey. Fortsätter vi söderut är nästa mer kända kommun Givry. Slut på geografilektionen.
Nu är det ju lite frestande att plocka fram alla pinot-glas som går att uppbringa, men vi sansar oss ikväll och nöjer oss med Gabriel Gold, Zalto Bourgogne, Lehmann Ariane 85, Sophienwald Grand Cru Burgundy, Riedel Veritas New world Pinot noir, Riedel Sommeliers Burgundy Grand Cru och Riedel Superleggero Burgundy Grand Cru med en Zalto Universal som joker. Ok, vinet är inte Grand Cru från den fina norra delen av Bourgogne (Côte d’Or), men en Premier Cru från södra delen av Bourgogne kanske inte gör bort sig helt och hållet? Nåja, vi får se.
Gabriel Gold; lite multna löv och bra pinosity; diskret och välbalanserad doft. I munnen framstår vinet som helt klart lättklunkat. Är det en Bourgogne? Inte nödvändigtvis, även om doften påstår det.
Zalto Bourogogne; typisk PN-“samlad doft” med mycket fin karaktär. Jordighet/nyöppnad jordkällare (en bra bit ifrån @bngolfer ’s finfina projekt, mer åt ”ojdå, vad är det här för dörr i trädgården?”), multna löv. I munnen då? Tyvärr ganska harmlös efter att doften hade sas eldat upp förväntningarna. Lite syra, snäll alkohol, lite nyskalad rå Ratte i eftersmaken. Efter ett tag ger även det här glaset lite Nya Världen-vibbar i doften i kombination med viss eldighet i munnen. Inte så dumt ändå.
Lehmann Ariane 85;initialt kompakt doft som känns mer anonym än tidigare glas. Hm, väl kraftigt gods i kupan som stör mig en aning. Det känns som att dricka ur en urgröpt hantel. I munnen får vinet mer syra och alkohol än kropp jämfört med Zalto, vilket är lite märkligt – så olika är ju glasen knappast till formen.
Sopienwald Grand Cru Burgundy; I doften “ungefär som Zalto”, men med undantaget att det är en klar mer påtaglig hallondoft (!) än i Zalto. I munnen gör glaset att vinet känns beskare och slankare i kroppen än i Zalto.
Riedel Veritas NW pinot noir; i näsan mycket trevlig PN-doft, allt man vill ha finns där även om glaset ger tydliga knuffar åt nya världen. I munnen känns alla toner klart tydligare och även alkoholen som snarare ställer sig i de främre leden jämfört med tidigare glas, trots någorlunda modesta 13%.
Riedel Sommeliers Burgundy Grand Cru; totalt anonym doft hur mycket man än sniffar. I munnen? Tja, det känns märkligt nog som att dricka ur en bidé, men det beror nog mer på att jag inte har förlikat mig med kanten på kupan ännu efter att ha snöat in på supertunna och knivskarpa kanter på kupor. En vanesak mao. Ok, vinet då? Jo, syran är dämpad, sältan är dämpad smaken är dämpad, men vinet känns lite eldigare än efterföljande glas, men faktiskt riktigt bra ändå. Jag inser mer och mer att Riedel verkar ha fokuserat på, och även fått till, en bra harmoni när det kommer till balans i smaken. Dock, det är kanske inte riktigt just Riedels balans som jag efterfrågar, men den har otvivelaktigt mycket hög kvalitet.
Riedel Supeleggero Burgundy Grand Cru; här dyker det lite oväntat upp ett uns av smörkola i doften tillsammans med de mer dämpade typiska PN-intrycken i Sommeliers. I munnen känns vinet tämligen intetsägande, det är helt ok men en smula anonymt. Eldigheten framträder inte lika tydligt som i Sommeliers.
Zalto Universal; kompakt doft, mycket mer knutet intryck, visst det finns PN-markörer där men om man vill dricka vinet snarare än smaka det? Nja, inte rätt glas. I munnen är vinet syrligt och faktiskt med en lite grön ton, helt ok om än något beskt.
Eter att lite väl summariskt avfärdat alla glas utom Zalto Bourgogne kvarstår Riedel-gänget. Det roliga är att Veritas New world gav Mercureyn ett tydligt NW-intryck. Alkoholen/eldigheten känns tydligare i Sommeliers och Superleggero och finstämdheten får st tillbaka en aning. Sommeliers och Superleggero påminner lite om Vinum Hennessy; det går att sniffa i evighet utan att det riktigt händer något i näsan. Ok, det finns finstämd doft i glasen om man är försiktig i sitt sniffande, men det är lite väl mycket att trippa på tå för min smak. Kryddigheten framträder klart tydligare i Veritas NWPN, vilket jag uppskattar.
Kvällens kombination ”just nu” blev nog faktiskt Riedel Veritas NWPN med Zalto Bourgogne väldigt tätt efter.
Borde jag haft det här vinet istället för 2018 Château de Melin när vi gick igenom några PN-glas förra veckan? Ja. Punkt.
Dagen efter, dvs idag, gör jag återbesök i enkom Zalto Bourgogne och vinet förefaller inte ha sovit särskilt gott i kylskåpet över natten; visst, den nyligen avsågade furuplankan som glömdes kvar ute i regnet och det gamla rödblå skolsuddgummit finns där i doften men smakmässigt är det beskt och vresigt, jag får intrycket av att vinet vill säga, eller snarare skälla, mig något. ”Du öppnade flaskan 12 år för tidigt och dessutom drack du inte upp den på en gång din idiot! Nu blir jag sur, skyll dig själv.” Ok, fair enough, jag väntar 12 år med nästa flaska. Om jag köper en till, vill säga.
The Wall
Medlem
2018 Standard-Bourgogne från Olivier Leflaive eller The Real Stuff från (Bouchard Aîné) Meursault?
Les Sétilles från Olivier Leflaive brukar ofta få tjänstgöra som ”en hygglig vit Bourgogne till rimligt pris när man inte orkar gå vilse i källaren (dvs lokalisera de där ”bra-att-ha-flaskorna” som man inte riktigt minns var de hamnade) men frågan vi ofta ställer oss; ”är en ’riktig’ Meursault dubbelt så bra som prislappen säger?”. Tja, det finns ju faktiskt ett sätt att ta reda på det, även om vi fuskar lite och jämför en nyöppnad (nåja, först ner i karaff i 2 timmar) Les Sétilles med gårdagens i kylskåp övernattade Meursault från Bouchard Aîne, men det borde väl ändå ge någon form av vägledning. Kanske…? Vi krånglar inte med fler glas än nödvändigt (här duckar jag från hustruns, ähum, ”kommentarer”) och häller upp vinerna i Zalto Bourgogne.
2018 Olivier Leflaive Bourgogne Les Sétilles är först ut; ganska lätt och behaglig doft av citrus och mineral. Lite avfyrat knallpullver dyker också upp. Faktiskt väldigt diskret doft. I munnen ganska slank och harmonisk med viss syra. Lite knallpulver, mineraler och citrustoner som dyker upp på besök.
2018 Bouchard Aîné & Fils Meursault Clos du Cromin efter en natt i kylskåp, tätare doft och mer smörkola och kraftigare laddning av avfyrat knallpulver kombinerat med lite honung. Utöver priset kan man faktiskt säga ”dubbelt så mycket av allt”. Smakmässigt är skillnaden påtaglig; det är mer smörkola, mer citrus, mer syra, mer honung. Redan nu kan man ana hur det här vinet kommer att bete sig med 10 års lagring, givet att man håller tassar och korkskruvar i styr.
Slutsats? Tja, Les Sétilles är som tidigare nämnts ett bra vin som ofta får rycka in som en ”bra vit Bourgogne till rimligt pris” när man (dvs jag) är lite lat. Men, Meursault är dubbelt så mycket i både pris och prestanda och har man väl tänkt att lägga ut 200 pix på ”en ok vit Bourgogne” kan man gärna dubbla insatsen och bli dubbelt belönad, särskilt i närtid, men troligen mångfalt mer belönad om några år. Helst hade jag jämfört Les Sétilles med tex Leflaives standard-Meursault, men då måste jag dubbla Aîne-priset och dessutom lägga till 30 kronor till, och då får jag inte ens en vacker påse att bära hem flaskan i. Är det värt priset då? Förmodligen ”ja”. Det var iof ett bra tag sedan jag drack Leflaives ”standard-Meursault” men intrycket finns fortfarande kvar. Halvförkylda hustrun konstaterade snabbt att det var "mer honung, mer smak, mycket godare" i Aînés Meursault jämfört med Sétilles. Med andra ord; vill man ha lite extra umph i sin vita Bourgogne är det The Real Stuff som gäller, men om man vill ha något mer diskret så funkar enkelplonket alldeles utmärkt. Tycker jag.
Les Sétilles från Olivier Leflaive brukar ofta få tjänstgöra som ”en hygglig vit Bourgogne till rimligt pris när man inte orkar gå vilse i källaren (dvs lokalisera de där ”bra-att-ha-flaskorna” som man inte riktigt minns var de hamnade) men frågan vi ofta ställer oss; ”är en ’riktig’ Meursault dubbelt så bra som prislappen säger?”. Tja, det finns ju faktiskt ett sätt att ta reda på det, även om vi fuskar lite och jämför en nyöppnad (nåja, först ner i karaff i 2 timmar) Les Sétilles med gårdagens i kylskåp övernattade Meursault från Bouchard Aîne, men det borde väl ändå ge någon form av vägledning. Kanske…? Vi krånglar inte med fler glas än nödvändigt (här duckar jag från hustruns, ähum, ”kommentarer”) och häller upp vinerna i Zalto Bourgogne.
2018 Olivier Leflaive Bourgogne Les Sétilles är först ut; ganska lätt och behaglig doft av citrus och mineral. Lite avfyrat knallpullver dyker också upp. Faktiskt väldigt diskret doft. I munnen ganska slank och harmonisk med viss syra. Lite knallpulver, mineraler och citrustoner som dyker upp på besök.
2018 Bouchard Aîné & Fils Meursault Clos du Cromin efter en natt i kylskåp, tätare doft och mer smörkola och kraftigare laddning av avfyrat knallpulver kombinerat med lite honung. Utöver priset kan man faktiskt säga ”dubbelt så mycket av allt”. Smakmässigt är skillnaden påtaglig; det är mer smörkola, mer citrus, mer syra, mer honung. Redan nu kan man ana hur det här vinet kommer att bete sig med 10 års lagring, givet att man håller tassar och korkskruvar i styr.
Slutsats? Tja, Les Sétilles är som tidigare nämnts ett bra vin som ofta får rycka in som en ”bra vit Bourgogne till rimligt pris” när man (dvs jag) är lite lat. Men, Meursault är dubbelt så mycket i både pris och prestanda och har man väl tänkt att lägga ut 200 pix på ”en ok vit Bourgogne” kan man gärna dubbla insatsen och bli dubbelt belönad, särskilt i närtid, men troligen mångfalt mer belönad om några år. Helst hade jag jämfört Les Sétilles med tex Leflaives standard-Meursault, men då måste jag dubbla Aîne-priset och dessutom lägga till 30 kronor till, och då får jag inte ens en vacker påse att bära hem flaskan i. Är det värt priset då? Förmodligen ”ja”. Det var iof ett bra tag sedan jag drack Leflaives ”standard-Meursault” men intrycket finns fortfarande kvar. Halvförkylda hustrun konstaterade snabbt att det var "mer honung, mer smak, mycket godare" i Aînés Meursault jämfört med Sétilles. Med andra ord; vill man ha lite extra umph i sin vita Bourgogne är det The Real Stuff som gäller, men om man vill ha något mer diskret så funkar enkelplonket alldeles utmärkt. Tycker jag.
The Wall
Medlem
2019 The Vincent Grenache från Cirillo Estate och 2015 Taberner från Huerta de Alblà i några olika glas; https://www.finewines.se/threads/la...che-nr-73835-cirillo-estate.6541/#post-161678
chambertin
Medlem
Hur menar du att smaken skulle kunna påverkas av från vilken glaskupa det hälls ifrån in i din mun ?
Skrutt
Medlem
Så för mig var det snarare första kvällen som var parentesen. Ur minnet så var vinet kantigare än nästa dag, mindre sammansmällt. Först lite beskedliga syrliga bär och sedan en våg (eller driva) av färskt sågspån.
Igår hade vinet öppnat upp sig, eller kanske mer smält ihop, på ett fint sätt, som om övernattning i kylen väl motsvarat karaffering. Jag agerade värd och hade inte tid för analyser och studier men intrycket var mycket positivt. Mogna hallon var vad jag oftast kände ifråga om frukt, men även en aning små smultron. Visst fanns nya världenvibbar men syran var bra och pinositeten, de nu med resten harmoniserade sågspånen, skapade balans. Uppemot 89p nånting.
Till najadlax med grillade grönsakstillbehör fungerade som vanligt Kloster Eberbachs spätlese (2018) fint. Men mer hinns inte skrivas nu.
Zind-Humbrecht Clos Saint Urbain Riesling 2017
Stilla som omväxling, men h@lsikes vad gott det var. Över förväntan även om detta är min favoritriesling av alla jag provat genom åren. Alltså var förväntningarna höga men det blir inte mycket bättre än så här. Kraftig, fet, fatad (gissades bourgogne) med mängder av doft i form av blommor och persika och ett uns gummi som avslöjar druvan (oblint i alla fall
). Lång intensiv smak och härlig textur precis som mineralvatten har på tungan. För mig ett fulländat vin redan idag trots sin ungdom!
Stilla som omväxling, men h@lsikes vad gott det var. Över förväntan även om detta är min favoritriesling av alla jag provat genom åren. Alltså var förväntningarna höga men det blir inte mycket bättre än så här. Kraftig, fet, fatad (gissades bourgogne) med mängder av doft i form av blommor och persika och ett uns gummi som avslöjar druvan (oblint i alla fall
). Lång intensiv smak och härlig textur precis som mineralvatten har på tungan. För mig ett fulländat vin redan idag trots sin ungdom!
The Wall
Medlem
Ett ”@” före nicket hjälper om man vill tagga.
Vi hade en del av Mercureyn kvar igår, och den gick åt i små portioner mellan rätterna under kvällen, dvs kocken småsöp i köket, men intrycket var mer ett ”jaha?” än något att notera. Det kan iof bero på att vi testade de två kraftpaketen innan maten och gommen hade inte återhämtat sig riktigt.
matage
Medlem
Tara Atacama Red Wine 1 Pinot Noir -16
Lagade födelsedagsmiddag åt syster & svåger igår och hade fått önskemål om vin som "..man kan dricka ur de där stora jättetunna glasen.." (Zalto Bourgogne). Jag hade redan planerat att göra en Beef Wellington så jag behövde nåt som stod upp mot den rätten och jag hade dessutom varit nyfiken på Tara PN sen jag hörde talas om den (och skickade första flaskan i hallgolvet). Det är ju inte varje dag man snubblar över en "seriös" PN från Atacamaöknen..
Vinet dekanterades dryga 2,5h och första dropparna landade mig så långt från en standard-PN jag varit tror jag. Kraftfullt, köttigt och aningen eldigt (in a good way) trots modesta 13,5% enligt etiketten.
Mycket tranbär, lingon, körsbär och läder men också nästan lite "ung syrah"-vibbar.
Efter första glaset började jag bli lite osäker på glasval så jag plockade fram både Riedels Vinum Hermitage och Veritas Merlot.
(Jag skyller ALLT på @The Wall )
I Vinum lugnade vinet ned sig med mer frukt, svamp och bättre integration av tanninerna. Veritas landade nånstans mittemellan så sagt och gjort togs det drastiska steget från flortunna Zalto till i sällskapet småklumpiga Vinum och allt funkade bättre.
Helt klart ett gott vin men har mycket svårt att ringa in det referensmässigt men det väckte tillräckligt intresse för att jag nog ska plocka upp en eller två flaskor till.
Lagade födelsedagsmiddag åt syster & svåger igår och hade fått önskemål om vin som "..man kan dricka ur de där stora jättetunna glasen.." (Zalto Bourgogne). Jag hade redan planerat att göra en Beef Wellington så jag behövde nåt som stod upp mot den rätten och jag hade dessutom varit nyfiken på Tara PN sen jag hörde talas om den (och skickade första flaskan i hallgolvet). Det är ju inte varje dag man snubblar över en "seriös" PN från Atacamaöknen..
Vinet dekanterades dryga 2,5h och första dropparna landade mig så långt från en standard-PN jag varit tror jag. Kraftfullt, köttigt och aningen eldigt (in a good way) trots modesta 13,5% enligt etiketten.
Mycket tranbär, lingon, körsbär och läder men också nästan lite "ung syrah"-vibbar.
Efter första glaset började jag bli lite osäker på glasval så jag plockade fram både Riedels Vinum Hermitage och Veritas Merlot.
(Jag skyller ALLT på @The Wall
)I Vinum lugnade vinet ned sig med mer frukt, svamp och bättre integration av tanninerna. Veritas landade nånstans mittemellan så sagt och gjort togs det drastiska steget från flortunna Zalto till i sällskapet småklumpiga Vinum och allt funkade bättre.
Helt klart ett gott vin men har mycket svårt att ringa in det referensmässigt men det väckte tillräckligt intresse för att jag nog ska plocka upp en eller två flaskor till.
The Wall
Medlem
Helt rätt!Efter första glaset började jag bli lite osäker på glasval så jag plockade fram både Riedels Vinum Hermitage och Veritas Merlot.
(Jag skyller ALLT på @The Wall
I Vinum lugnade vinet ned sig med mer frukt, svamp och bättre integration av tanninerna. Veritas landade nånstans mittemellan så sagt och gjort togs det drastiska steget från flortunna Zalto till i sällskapet småklumpiga Vinum och allt funkade bättre.
Helt klart ett gott vin men har mycket svårt att ringa in det referensmässigt men det väckte tillräckligt intresse för att jag nog ska plocka upp en eller två flaskor till.
Det är fascinerande hur stor roll glaset kan spela.
LeChat
Medlem
2015 Vincent Girardin Volnay Vieilles Vignes
Efter att jag på kort tid druckit både Musar 1998 och 1999 och sagt att det smakar bourgogne så blev det just nu bekräftat. För även om detta är ett betydligt yngre vin så finns det tydliga likheter. (Båda Musarvinerna var dock vida överlägsna denna bourgogne, så inga likheter på det sättet.)
Första gången jag dricker något från Vincent Girardin och jag tycker att detta är en ganska bra pinot för slantarna. Något ung fortfarande men absolut ingen katastrof att prova en flaska. God yppig frukt med tydliga syror och animaliska drag i smaken och med bl.a. lite målarverkstad och balsamico i doften.
För att vara Volnay så är den ganska krallig, inte så där transparent och fjäderlätt som jag oftast druckit tidigare. Har förmodligen med årgången att göra.
Bourgognen gjorde sig fint till helstekt fläskkarré med brynt kål.
The Paring Chardonnay 2016. Teamet bakom the Hilt och Jonata (och för den sakens skull Screaming Eagle) gör även detta vin i något snällare prisklass. Där the Hilt har en del ek har denna intet, först är jag i Chablis men ändå inte, det är nåt med koncentrationen och värmen som inte stämmer. Frukten är mer tropisk och syrorna snällare (citrustonerna är snarare åt apelsin än citron), men helhetsintrycket är ändå ett välgjort vin med allt på plats. Funkar väldigt bra till en halstrad gös.
Wintermute
Medlem
Gerard Bertrand Rivesaltes Ambré 1985
Massor med olika torkade frukter, aprikoser (både den orangea och den svarta ekologiska typen), sultanrussin, torkade äpplen, apelsiner, arrack, bryggkaffe, karamelliserat socker... Superlång eftersmak.
Det har sagts förut och det är värt att sägas igen: man dricker alldeles för lite sött vin.
Med stundens uppspelthet säger jag 92--93 poäng.
Massor med olika torkade frukter, aprikoser (både den orangea och den svarta ekologiska typen), sultanrussin, torkade äpplen, apelsiner, arrack, bryggkaffe, karamelliserat socker... Superlång eftersmak.
Det har sagts förut och det är värt att sägas igen: man dricker alldeles för lite sött vin.
Med stundens uppspelthet säger jag 92--93 poäng.
Skrutt
Medlem
The Wall
Medlem
Jag är själv lika undrande hur det kommer sig att två glas som är väldigt lika till formen gör att samma vin upplevs olika i de båda glasen. Om jag inte minns fel har jag läst en artikel (det var några år sedan) om Riedel och deras forskning (nåja, teorier) kring hur glasets form påverkar bland annat hur vinet upplevs i munnen; ett smalt glas framhäver tydligen syran mer genom att vinet träffar området på tungan där syra uppfattas mest eller hur det nu var. Att det sedan råkar vara en feltolkning/felöversättning/myt plus att smaklökarna befinner sig inte bara på tungan utan även i gommen och svalget kan möjligen förvirra det hela ytterligare.
Mitt, möjligen urartade, intresse för glas hänger numera ihop med att jag vill försöka hitta det glas som jag tycker passar bäst till det vin som ska drickas för tillfället. Det i sin tur har lett till att det för oss, nåja mer för mig än för hustrun, inte längre bara är så enkelt att rycka fram Zalto och hälla upp när det har visat sig att det finns andra glas som presterar bättre för vissa viner.
Inga noter på 2000 Krug?