Idag dricker vi, provningsnoteringar och diskussioner

[Fredrik L]

Brovia Barolo 2011 var riktigt fin - röda bär med ett lite blått inslag av plommon samt örter och något lite blommigt. Mycket fina tanniner som hade slipats ned en hel del. Barolo 2011 har väl kanske inte det bästa ryktet, men för min del tycker jag att de alltid har varit öppna med generös frukt, och härliga att dricka när som helst. Kanske inte långlagrare, men kommer nog att visa upp den fina frukten i ytterligare några år innan tertiära aromer tar över.

 

[LeChat]

2015 Andremily Syrah No. 4

Verkligen mörkrött, tätt som ett svart hål. Doftar bl.a björnbär, rökt kött och vanilj. I munnen är det maffigt och fyller nu på med riktigt god, salt lakritskola. Mineral och syror lyfter verkligen detta vin som utan dem skulle bli tungt och jobbigt att dricka. Alkoholen känns inbäddad i den mumsiga frukten och märks mest lite i doften. Blev faktiskt lite förvånad över att jag gillar stilen. Kul att jag har utvecklats!
Välgjort och riktigt gott!

 

[The Wall]

Lite uppsamling från några veckor:

Le Piane Maggiorina 2019

Lite syltsaftig doft med drag av björnbär och lite mynta. Smakmässigt matchar det doften, känns lite mer kul än bra, men det kan bero på att det inte synkade helt och hållet med maten. Klena noter pga visst ointresse för vinet. Testade vinet i Veritas OW Syrah, Veritas NW PN, Zalto Universal, Gabriel Gold, Zalto Bx, men det ville sig inte riktigt för vår del. Gjorde däremot iakttagelsen att när man väl öppnat flaskan bör den konsumeras samma dag; vinner inte på övernattning i kylskåp över flera dagar. Det får kanske bli ett förnyat återbesök för att friska upp minnet.

Fèlsina Berardenga Chianti Classico 2014

När Le Piane inte ville sig var det bara att leta upp Plan B ur källaren. Här var det sedvanliga Chianti Classico-markörer, men faktiskt med lite mognadskaraktär. Bittermandeln ger förstahandsintrycket och körsbärskärnorna andrahandsintrycket. Syrligt, men behagligt, i munnen, även om det faktiskt känns aningen slankt. Å andra sidan, det kan hänga ihop med att våra förväntningar låg lite mer åt Fonterutoli-hållet (dvs tydligare inslag av ek och lite fylligare) av någon outgrundlig anledning. Som vanligt numera gjorde vinet bäst ifrån sig i Gabriel Gold jämfört med Zalto Universal.

Diego Conterno Barolo 2016

Ett av de viner som gick åt med en rasande fart den 6 oktober när vinet började säljas på sovjetbolaget. Var det värt trängseln och hypen? Efter ungefär en fotbollsmässig halvlek i karaff hamnade vinet i Zalto Bourgogne; det dyker upp lite spearmint, lite bittermandel och lite körsbärskärnor. En del rosendoft (oklart vilken sort dock) smyger med i bakgrunden. I munnen sedvanlig strävhet och trevlig smak. En svamprisotto fick göra vinet sällskap och det visade sig, som vanligt, vara en bra kombination. Testades över flera dagar och vinet höll faktiskt ihop ganska bra över den vecka som det tog för oss att dricka upp flaskan.

I Fabbri Grassi Susanna Chianti Classico 2017

Från källaren direkt ner i Riedel Veritas Chianti Classico och Gabriel Gold; oväntat slank doft jämfört med lite för högt ställda förväntningar baserat på förra årets erfarenhet. Visst, det finns Chianti Classico-markörer men de är näst intill svårfunna. Samma sak i munnen; inte alls det behagligt lättklunkade vin vi mindes från förra året. Vinet är visserligen lättklunkat, men någon minnesvärd smakmässig upplevelse rör det sig knappast om, snarare helt anonymt. ”Om jag inte visste att det var I Fabbri Chianti Classico kunde man nästan tro att det är rosévin” sade jag och hustrun tittade på mig. ”Nu var du väl lite elak?” undrade hon. Förvisso, men vinet var utmärkt förra året och tydligen inte avsett för lagring eller så har det hamnat i en tunnel. Ny årgång dyker upp den 27/10 och det ska bli intressant att testa den.

Gianni Voerzio Dolcetto d’Alba ’Rochettevino’ 2006

Rätt ner i Gold; första direkta intrycket är främst svett eneträ. I Riedel Veritas Chianti Classico är doften klart knuten och ger inte ifrån sig något bestående intryck. Testar även Zalto Universal; flyktig och svårgreppbar doft.

Lite senare kryper tonerna av åldrad dolcetto fram, tät doft av bittermandel, åldrat svett pinjeträ. Tydligast i Gold, men även i Veritas börjar doften arta sig. Universal; tja fortfarande lite svårt att fånga upp aromerna.

I munnen, lite oväntat slank, harmlös syra, lite kort eldighet i eftersmaken, men helt klart godkänt.

Sammanfattning; Inget vin som orsakar jordbävningar av njutningseufori, men för 116 kr när det köptes i februari 2007 för ett vin som ”inte vinner på lagring” är det svårt att vara missnöjd och börja muttra om ”pengarna tillbaka”. Behöver inte lagras särskilt mycket längre, om man råkar ha några flaskor i källaren. Vinet fick tjänstgöra till baconlindad Bjärekycklingbröstfilé på en bädd av tomater och några Ratte-klyftor, vilket fungerade bra. Inte perfekt, men heller inget totalhaveri. Möjligt att ett yngre vin med lite mer spänst hade stått upp lite mer mot baconet. Vi testade två olika varianter av bacon; "pepparbacon" (skäms lite att medge, men det är en EMV) och "italian style" som skulle vara lite pancetta-aktigt. Även det EMV, men inte så tokigt.

Massolino Barolo 2016

Från flaskan ner i Zalto Bourgogne; spearmint, lite nyponrosor, viss eldighet redan i doften. Trevlig doft, även om alkoholen (14,5%) faktiskt sticker till lite i näsan.

I munnen; strävt, beskt, lite eldigt och initialt relativt syrligt. Det lugnar ner sig efter ett tag och då kryper viss elegans fram bakom den ganska massiva attacken av intryck som erbjuds med första klunken och vinet känns lite mildare i munnen. Får se hur vinet utvecklar sig med lite frisk kylskåpsluft i karaff i någon timme eller två.

Var det värt att springa benen av sig och trängas för att få tag på de eftertraktade flaskorna? Nej, definitivt inte baserat på första intrycket, men det kan ju ändra sig över tid, typ 10-15år. Nåja, lite enklare lär det vara att följa utvecklingen under kvällen. Massolinos viner brukar normalt vara finfina, men det kanske beror på att jag brukar hitta våra bortglömda flaskor i källaren först efter några år när jag letar efter något annat. Ett riktigt expertråd.

Tillägg efter två timmar i karaff; nyponen dominerar med en smygande spearmint som tittar fram i bakgrunden, bittermandeln är påtaglig och det finns även ett inslag av nytjärad takpapp och salmiak (tänk ett nyöppnat paket med Terva Leijona, eller tjärpastiller som vi sveddopellar säger). Vinner på luftning helt klart. I munnen dominerar tanninerna så till den milda grad att vinet silas vid sidan av den i gommen fastsugna tungan, inte undra på att smakerna dyker upp längre bak på tungan. Nåväl, fortfarande lite småbråkigt i munnen och verkar behöva uppfostras med krämig gratäng.

Eftersom det är 6 grader, regn och kolmörker ute är det bara att tända grillen och elda upp ett av Bambis baklår igen. I ett tappert försök att bryta risotto-trenden ryktas det om gratäng som tillbehör.

 

[Adamanko]

Lite uppsamling från några veckor:

Le Piane Maggiorina 2019

Lite syltsaftig doft med drag av björnbär och lite mynta. Smakmässigt matchar det doften, känns lite mer kul än bra, men det kan bero på att det inte synkade helt och hållet med maten. Klena noter pga visst ointresse för vinet. Testade vinet i Veritas OW Syrah, Veritas NW PN, Zalto Universal, Gabriel Gold, Zalto Bx, men det ville sig inte riktigt för vår del. Gjorde däremot iakttagelsen att när man väl öppnat flaskan bör den konsumeras samma dag; vinner inte på övernattning i kylskåp över flera dagar. Det får kanske bli ett förnyat återbesök för att friska upp minnet.

Fèlsina Berardenga Chianti Classico 2014

När Le Piane inte ville sig var det bara att leta upp Plan B ur källaren. Här var det sedvanliga Chianti Classico-markörer, men faktiskt med lite mognadskaraktär. Bittermandeln ger förstahandsintrycket och körsbärskärnorna andrahandsintrycket. Syrligt, men behagligt, i munnen, även om det faktiskt känns aningen slankt. Å andra sidan, det kan hänga ihop med att våra förväntningar låg lite mer åt Fonterutoli-hållet (dvs tydligare inslag av ek och lite fylligare) av någon outgrundlig anledning. Som vanligt numera gjorde vinet bäst ifrån sig i Gabriel Gold jämfört med Zalto Universal.

Visa bifogad bild 21123

Diego Conterno Barolo 2016

Ett av de viner som gick åt med en rasande fart den 6 oktober när vinet började säljas på sovjetbolaget. Var det värt trängseln och hypen? Efter ungefär en fotbollsmässig halvlek i karaff hamnade vinet i Zalto Bourgogne; det dyker upp lite spearmint, lite bittermandel och lite körsbärskärnor. En del rosendoft (oklart vilken sort dock) smyger med i bakgrunden. I munnen sedvanlig strävhet och trevlig smak. En svamprisotto fick göra vinet sällskap och det visade sig, som vanligt, vara en bra kombination. Testades över flera dagar och vinet höll faktiskt ihop ganska bra över den vecka som det tog för oss att dricka upp flaskan.

Visa bifogad bild 21124

I Fabbri Grassi Susanna Chianti Classico 2017

Från källaren direkt ner i Riedel Veritas Chianti Classico och Gabriel Gold; oväntat slank doft jämfört med lite för högt ställda förväntningar baserat på förra årets erfarenhet. Visst, det finns Chianti Classico-markörer men de är näst intill svårfunna. Samma sak i munnen; inte alls det behagligt lättklunkade vin vi mindes från förra året. Vinet är visserligen lättklunkat, men någon minnesvärd smakmässig upplevelse rör det sig knappast om, snarare helt anonymt. ”Om jag inte visste att det var I Fabbri Chianti Classico kunde man nästan tro att det är rosévin” sade jag och hustrun tittade på mig. ”Nu var du väl lite elak?” undrade hon. Förvisso, men vinet var utmärkt förra året och tydligen inte avsett för lagring eller så har det hamnat i en tunnel. Ny årgång dyker upp den 27/10 och det ska bli intressant att testa den.
Visa bifogad bild 21125

Gianni Voerzio Dolcetto d’Alba ’Rochettevino’ 2006

Rätt ner i Gold; första direkta intrycket är främst svett eneträ. I Riedel Veritas Chianti Classico är doften klart knuten och ger inte ifrån sig något bestående intryck. Testar även Zalto Universal; flyktig och svårgreppbar doft.

Lite senare kryper tonerna av åldrad dolcetto fram, tät doft av bittermandel, åldrat svett pinjeträ. Tydligast i Gold, men även i Veritas börjar doften arta sig. Universal; tja fortfarande lite svårt att fånga upp aromerna.

I munnen, lite oväntat slank, harmlös syra, lite kort eldighet i eftersmaken, men helt klart godkänt.

Sammanfattning; Inget vin som orsakar jordbävningar av njutningseufori, men för 116 kr när det köptes i februari 2007 för ett vin som ”inte vinner på lagring” är det svårt att vara missnöjd och börja muttra om ”pengarna tillbaka”. Behöver inte lagras särskilt mycket längre, om man råkar ha några flaskor i källaren. Vinet fick tjänstgöra till baconlindad Bjärekycklingbröstfilé på en bädd av tomater och några Ratte-klyftor, vilket fungerade bra. Inte perfekt, men heller inget totalhaveri. Möjligt att ett yngre vin med lite mer spänst hade stått upp lite mer mot baconet. Vi testade två olika varianter av bacon; "pepparbacon" (skäms lite att medge, men det är en EMV) och "italian style" som skulle vara lite pancetta-aktigt. Även det EMV, men inte så tokigt.

Visa bifogad bild 21126

Massolino Barolo 2016

Från flaskan ner i Zalto Bourgogne; spearmint, lite nyponrosor, viss eldighet redan i doften. Trevlig doft, även om alkoholen (14,5%) faktiskt sticker till lite i näsan.

I munnen; strävt, beskt, lite eldigt och initialt relativt syrligt. Det lugnar ner sig efter ett tag och då kryper viss elegans fram bakom den ganska massiva attacken av intryck som erbjuds med första klunken och vinet känns lite mildare i munnen. Får se hur vinet utvecklar sig med lite frisk kylskåpsluft i karaff i någon timme eller två.

Var det värt att springa benen av sig och trängas för att få tag på de eftertraktade flaskorna? Nej, definitivt inte baserat på första intrycket, men det kan ju ändra sig över tid, typ 10-15år. Nåja, lite enklare lär det vara att följa utvecklingen under kvällen. Massolinos viner brukar normalt vara finfina, men det kanske beror på att jag brukar hitta våra bortglömda flaskor i källaren först efter några år när jag letar efter något annat. Ett riktigt expertråd.

Tillägg efter två timmar i karaff; nyponen dominerar med en smygande spearmint som tittar fram i bakgrunden, bittermandeln är påtaglig och det finns även ett inslag av nytjärad takpapp och salmiak (tänk ett nyöppnat paket med Terva Leijona, eller tjärpastiller som vi sveddopellar säger). Vinner på luftning helt klart. I munnen dominerar tanninerna så till den milda grad att vinet silas vid sidan av den i gommen fastsugna tungan, inte undra på att smakerna dyker upp längre bak på tungan. Nåväl, fortfarande lite småbråkigt i munnen och verkar behöva uppfostras med krämig gratäng.
Visa bifogad bild 21127

Eftersom det är 6 grader, regn och kolmörker ute är det bara att tända grillen och elda upp ett av Bambis baklår igen. I ett tappert försök att bryta risotto-trenden ryktas det om gratäng som tillbehör.

EMV?

 

[The Wall]

EMV?

Egna märkesvaror. Vanligt hos Ica, Coop etc.

 

[buteljen]

1981 Montecillo Gran Reserva Selección Especial
Hyfsat komplex doft med mörkröda mogna jordgubbar, läder, coca cola, torkad Karl Johan svamp, bx-källare, multna löv och lite allmänna tertiära noter .
I munnen inte lika komplex, rätt hög syra och en ganska endimensionell palett av mörkröda bär. Ingen direkt finish att tala om.
Kul att prova och för att vara 39 år så vinet är absolut värt pengen. Men inget vin jag kommer att komma ihåg.

Passade väldigt bra till dovhjort från egen mark.

 

[Adamanko]

Passade väldigt bra till dovhjort från egen mark.

Haha, jag skrattade åt detta. Det finns så många olika verkligheter.

 

[buteljen]

Haha, jag skrattade åt detta. Det finns så många olika verkligheter.

haha jamen vi har 3,5 hektar som det är så jäkla mycket vilt på så det är inte klokt. Tyvärr är det ingen av oss som har jaktlicens (jag skulle iofs aldrig kunna skjuta något levande) men grannen skjuter vildsvin, dovhjort o rådjur när han har tid
Här t.ex

 

[Thirsty]

haha jamen vi har 3,5 hektar som det är så jäkla mycket vilt på så det är inte klokt. Tyvärr är det ingen av oss som har jaktlicens (jag skulle iofs aldrig kunna skjuta något levande) men grannen skjuter vildsvin, dovhjort o rådjur när han har tid
Här t.ex

Meh, väntade på att ”grannen” skulle skjuta från bilen..

 

[IsKr]

Meh, väntade på att ”grannen” skulle skjuta från bilen..

Väntade också på skottet och tänkte att han bara inte skulle skjuta från bilen. Hade inte varit helt lagligt.

 

[buteljen]

Väntade också på skottet och tänkte att han bara inte skulle skjuta från bilen. Hade inte varit helt lagligt.

Blev lite felsyftning . Syftade mer på att det är mycket vilt snarare än att grannen skjuter

 

[StefanAkiko]

Jag drack också min första flaska av detta i helgen. Korken var som de flesta nämnt väldigt mjuk och fuktig nästan hela vägen upp. Den gick av på mitten vid öppning, Men gick ändå lätt att få upp utan korkrester i flaskan. Dekanterade den snabbt genom sil för att bli av med de värsta fällningarna och eventuella korkrester, men sedan direkt upp i glasen. Fantastisk färg som förde tankarna till Tawny port.

På doften är det otroligt mycket kräftspad blandat med russin, mörka bär och jord. I munnen är det väldigt fin harmoni - pigg syra och oväntat med frukt. Komplexa utvecklade toner med mestadels romrussin, jord, krondill och mörka körsbär. Tanninerna är föga oväntat silkeslena.

Kanonvin som dock bör drickas relativt omgående, men för mig som ovan med så pass gamla viner var det en otroligt häftig upplevelse.

Har en kvar i källaren för snar konsumtion!

serverades framförallt för sig själv, men lyftes ytterligare med lite ost och chark!

Du behöver inte stressa, den kommer hålla sig på sin nivå under lång tid.

 

[StefanAkiko]

iTasting online i lördags:

Alla vinerna från svaga årgångar.
1993 Château Olivier Blanc var kvällens vin.
Valde en halva också för var tvungen stiga upp tidigt dagen efter.

Från CT:

• 1993 Château Olivier Blanc, 88 Points
  France, Bordeaux, Graves, Pessac-Léognan
  What a terrible vintage...
  This wine is still very much alive, brimming over with old apples and soft spices.
  Acidity is prominent and dominant yet not overbearing. This is because this wine is watery, utspädd, and have some amazing spice and earthy character. A long, but weak finish.
  
  I think this wine will continue to grow for at least another 10 years. The cork of this btl was deteriorated and poor. Crumbled... Why not screwcaps?
  
  
• 1999 Casa Cadaval Trincadeira86 Points
  Portugal, Ribatejo, Tejo
  I first whiff after plopping, I thought this would open up to be a great wine. But no. Too much artificially contrived aromatics (cherry candy, kräuter etc). Immature and harsh acids.
  A tiny amount of small tannins.
  Not for me.
  My taste, 80-82 points.
  Objectively: 86 p (little better than 'very good')
  Parker: 96+
  
  
• 1997 Château Larmande
  France, Bordeaux, Libournais, St. Émilion Grand Cru
  From half-btl with a superbly deteriorated cork.
  Started out as an oxidized terror but opened out to a wine that was ... neither spectacular nor characterful.
  Acidic, short and not having anything moving forward.
  At the end of the road, this wine still glimmers.
  (Not from the hope of its future, but from the happiness of having had a small something to give, even that it's from an exceptionally poor vintage).
  No score bc of the poor crumbly SH**SS-cork and not screw cork.

 

[matage]

Efter lite lagom frustration efter att ha letat obefintliga Pegau hemma (tydligen lagrade externt) så föll valet på en jänkar-GSM från Columbia Valley och Mark Ryan Wines som jag plockade upp i Seattle för nåt år sen.
(Känns som om den kanske borde benämnas SMG med tanke på blenden med 82% Syrah, 6% Mourvedre, 2% Grenache.. och 10% odefinierat )

Mark Ryan - Numbskull 2016
Potenta14,8 procent funkar fint i sammanhanget. Juiciga röda/svarta bär, rått kött och drygt halva örtagården med lite tjärpastiller och eneträ i bakkant och läder/peppar i slutet.
Pigga syror och ett fint exempel på ett ”extra allt”-vin på rätt sida gränsen..
Satt som en smäck till lamm, rösti och vitlökssmör med miso. Tappade lite kropp till dag två men riktigt fint dag ett. 90+ för dagen!

 

[The Wall]

Det vankades fläskkotlett från Gårdssällskapet med rosépepparsås och hasselbackspotatis till middag och med peppar i såsen kan det bli lite kinkigt med vin. Nåja, något från Rhône kanske kan ackompanjera? Kombinationen fläsk, grädde och peppar är normalt en lite klurig nöt att knäcka vinmässigt, men något från norra Rhône vore ju trevligt. Egentligen hade jag tänkt mig en Côtes-du-Rhône Villages, men hittade ingen omedelbart i källarkaoset, förutom Cuvée du Vatican, som hör hemma i södra Rhône så det fick bli plan B, vad det nu kunde tänkas bli. En 2015 Saint-Joseph Péalat från Gilles Robin såg ut som en lämplig kandidat. Sagt och gjort, fram med korkskruv, karaff och glas; Zalto Bordeaux, Zalto Bourgogne och Riedel Veritas OW Syrah. Vi väntar någon halvtimme, vilket visade sig vara åtminstone en och en halv halvtimme för lite, innan vi gick loss på vinet.
Zalto Bourgogne; tydlig doft av chark, slakteri och olevrat blod. Efter ett tag tonas slakteriet ner och fram kommer lite vaniljtoner. Trevlig doft.
Fortsätter med Zalto Bordeaux där doften är klart tätare, mer påtagligt slakteri där golvet utgörs av krossade blåbär. Efter en stund kommer det fram en gräsig, grön ton, typ cabernet franc, vilket jag inte alls begriper. Det går även att hitta färsk otänd cigarr (inte Maduro, snarare lite mildare tobak).
Riedel Veritas OW Syrah om Zalto Bx var intensiv i doften är Veritas än mer intensiv och kompakt, dessutom är det tydligare toner av blåbär, snarare blåbärspaj samt vaniljtoner. Jag börjar inse att det drar åt björnbärshållet.
In i munnen med vinet och i Zalto Bourgogne känns smaken lite flyktig och svårfångad, viss syra och eldighet (13,5%), ganska kort eftersmak.
Zalto Bordeaux; allt är tydligare; syran, charken, eldigheten, fylligare smak, mer blåbär. Intressant.
Riedel Veritas OW Syrah; mer koncentrerad smak än i Zalto Bx, men lustigt nog lite mindre eldighet i Veritas. Smaken påminner lite om färskt näsblod kombinerat med smaken av att suga på en husnyckel. Lite rökighet och blåbärsris (rökt blåbärsris?) i eftersmaken.

Jaha? Vissa norra Rhônare passar utmärkt i Zalto Bourgogne, andra inte. Gilles Robin tillhör helt klart kategorin "andra inte". Ok, det är inget totalhaveri, men vinet gör sig så mycket bättre i de andra två glasen. Jag missade att ta med Gabriel Gold den här gången, men med tanke på att halva flaskan återstår kan det bli nytt försök om någon dag eller två. Till maten då? Tja, det blev ingen överkurs i matematik, dvs 1+1=3 den här gången, men det gick an. Lite osis att två var för sig bra beståndsdelar inte riktigt ville passa ihop. Nåja, vi är både mätta och belåtna så det är lite svårt att gnälla. Återbesök hos M. Robin? Jodå, alla gånger; hans Papillon är finfin och jag undrar minsann om det inte kan vara aktuellt att klicka hem lite mer av Péalat och traditionsenligt glömma bort dem några år i källaren, de verkar vinna på det.

 

[Mina Vinare]

Har exakt samma uppfattning som du om denna 2010:a. Den är väldigt rå och oslipad i kanterna och jag är tveksam om den någonsin blir riktigt bra. Detta är dock inget specifikt för denna utan gäller många 2010 från södra Rhone. Sen tycker jag att det är synd att du inte köpt denna efter 2010. Från 2011 har de ändrat stilen totalt! Mindre extraherat, bara ca 10% hela klasar (kunde vara 100% förut), mindre ek (mindre ny och större). De har också tagit bort syrah och cinsault som kunde vara upp till 5% och använder nu bara Grenache och Mourvedre (ca 60-40 beroende på år) från gamla stockar. Bra mycket lättare och klunkbar. Bästa Gigondas utan tvekan och slår också många prestige CdP. Från och med 2012 tog de också bort "Prestige" ur namnet för att markera ändringen ännu mer.
Edit: Från årgång 2017 har sonen tagit över vinmakningen och han satsar mycket mot eko. Framtiden får utvisa om det blir någon ytterligare skillnad på hans viner...

Lite sen respons men skönt att få lite medhåll kring både Santa Duc men också årgång 2010. Inte säker på att det är en så bra årgång rent generellt.

Skulle kanske provat lite senare årgångar och tror väl att många producenter ändrat på stilen. Får nog fundera på ett smakprov när det kommer något på släppen framöver.

 

[Mina Vinare]

Har inte druckit denna i årgång 2010 men har liknande erfarenheter när det gäller årgång 2010 generellt från södra Frankrike. Fast jag tror fortfarande att de bara behöver lite extra tid. För det känns som att de har frukten och strukturen av syror och tanniner som borde göra de långlivade. Men gör de därför tyvärr inte helt tillgängliga i nutid.

Årgång 2005 hade också visa likheter med 2010 och minns att just denna Gigondas inte var speciellt njutbar förrän sista flaskan som då var riktigt bra. Skrev detta i november 2015:
”Ikväll är det 2005 Domaine Santa Duc Gigondas Prestige des Hautes Garrigues som påminner mig om hur svårt det är att veta vilka flaskor som kommer att förvandlas till härliga drickupplevelser. När jag drack denna för några år sedan upplevde jag den som just ung och kantig. Idag är vinet helt annorlunda. Komplext och med lagom avrundade tanniner och lite ungdom kvar. Jättegott men tyvärr sista flaskan.”

2007an var helt ok men inget speciellt som ung, men blev ju enooormt fantastiskt god efter 9-10 år.

Även här får jag be om ursäkt för sen respons men på samma vis glad för medhåll gällande 2010. Hoppas som du att det bara handlar om tid och mognad men är inte övertygad. Har ganska mycket 2005 vibbar om viner som aldrig helt levererar det man hoppas på från Södra Rhône.

Har förvånansvärt aldrig haft några 2005 Santa Duc men väl provat dem och minns det som ungt som ett lika extraherat och vrångt vin. Hade varit kul att provat en nu. Hade 2004or men de blev aldrig så värst kul men mer utvecklade än andra årgångar jag provat.

2007or har jag njutit och har kvar i källaren men har väl tyvärr lite samma känsla även om det är lite mer kräm i frukten och mindre tanniner.

 

[Mina Vinare]

Ett fantastiskt vin! Köpte några flaskor av Gaston back in the days men har inte hittat just Vieilles Vignes senare som jag tycker är den bästa. Instämmer i allt - ett vin som inte riktigt låter sig naglas fast och som har både komplexitet och drickglädje och ändå struktur.

Kul att du har samma uppfattning och delar känslan i vinet.

Jag har aldrig besökt Gauby men varit i Roussillon flera gånger och köpt lite olika viner med mig hem. När det gäller ”Vieilles Vignes” så håller jag med om det är ett bra köp. Rimligt pris och får alltid lite samma känsla som Pegaus viner. Välgjort och komplext men samtidigt lite ruffigt med lantlig känsla.

Har även köpt den vita ”Vieilles Vignes” vilket tyvärr aldrig varit något lyckat köp med tanke på lagring. Oxiderade och i min smak odrickbara efter en tid. Kanske bara otur men den passar jag mig för.

Har bara provat La Muntada enstaka gånger och även om gott så tycker jag inte den motiverar prisskillnaden mot ”Vieilles Vignes”.

 

[Mina Vinare]

Visa bifogad bild 21122
2015 Andremily Syrah No. 4

Verkligen mörkrött, tätt som ett svart hål. Doftar bl.a björnbär, rökt kött och vanilj. I munnen är det maffigt och fyller nu på med riktigt god, salt lakritskola. Mineral och syror lyfter verkligen detta vin som utan dem skulle bli tungt och jobbigt att dricka. Alkoholen känns inbäddad i den mumsiga frukten och märks mest lite i doften. Blev faktiskt lite förvånad över att jag gillar stilen. Kul att jag har utvecklats!
Välgjort och riktigt gott!

Det där är goa grejor… har inte provat 4an men både 2an och 3an. Fantastiska viner som levererar mycket glädje. Provade också 2017 Mourvedre nu när den kom. Väldigt lovande men tokungt. Har noteringar som man kanske borde dela med sig av.

 

[Mina Vinare]

En producent och ett vin som få (inklusive mig själv) hört talas om innan Robert Parker, helt utan förvarning, drog till med 98 poäng, när han recenserade årgång 2007 i Södra Rhône.

Gjorde ett kort besök på egendomen 2012 men det är väl inget som direkt etsat sig kvar i minnet. Tre år dessförinnan lyckades jag däremot tidigt efter Parkers recension beställa hem en förhållandevis bra mängd av just detta vin, allt via lite e-post och telefonkorrespondens. Allt löpte på fint och jag har alltid varit glad att jag gjorde mig besväret. Även om långt ifrån alla konsumerade flaskor levererat 98 poäng så har den varit en av de mer pålitliga och goda 2007or jag haft i källaren.

2007 Château Simian, Châteauneuf-du-Pape ”les Grandes Grenachieres d'Hippolyte” har en mycket klar men förvånansvärt intensiv röd färg utan några direkta ålderstecken. Doften är urtypisk Grenache med både våt disktrasa, tobak, syltade jordgubbar och kolaremmar. Ljus choklad, lätt rökighet och lite skogighet med våta höstlöv. Lakrits och asfalt mot slutet med lite animaliska inslag. Klassiskt fin och ungdomlig doft. Doftar nästan som ett nybuteljerat vin.

Smaken är aningen mer utvecklad med torkad frukt, övermogna jordgubbar och skalbeska. Lakrits, torkade örter och dammiga inslag. Komplex smak med fin syra som av citrusfrukter och samtidigt ren koncentrerad fruktighet. Inget sötkladdigt alls utan bara ren och fin mogen frukt. Gott och funkar lika fint till mat som utan (95p).

Har som jag skrev tidigare alltid levererat även om någon enstaka flaska emellanåt känts lite tung och klumpig så har det varit undantag. Som kvällens flaska beter sig, känns det som om det finns minst 10år kvar att hoppas på. Kanske till och med lite mer utveckling - kul.