2019 Roberto Voerzio Dolcetto d’Alba ”Priavino”
Det vankades benfri kotlettrad i ugn som fick sällskap i ugnen av fetaost och soltorkade tomater i värmen samt örtrisotto till middag och efter lite velande mellan olika viner kom jag på att det var ju läge att prova Roberto Voerzios senaste dolcetto. Direkt från flaskan ner i glas och resten ner i karaff i en halvtimme. Redan nu, eller rättare sagt så här i efterhand, kan vi konstatera att 30 min i karaff gjorde varken till eller från för upplevelsen.
Vi började med
Zalto Universal; första spontana intrycket är ”lätt”, den sedvanliga bittermandeln och körsbärskärnorna finns där, men vinet känns som en ”sangiovese light”. Efter hand dyker det upp lite mandelmassa och, till både min och min näsas förvåning, lite spearmint. I munnen är vinet syrligt och ger ett ganska lätt intryck, lite slankt men ändå med större beska än väntat. 13% alkoholhalt känns inte påtagligt i munnen. Det är nu som jag inser att jag har öppnat flaskan ungefär 10-15 år för tidigt. Nåja, man kan ju inte lyckas alla gånger om man är lite otålig.
Hur blir vinet i
Riedel Veritas Zinfandel/Riesling då? Tja, lite mer körsbärstoner, men i övrigt väldigt anonymt. Hustrun utbrast ”det doftar…ingenting! Meningslöst!” och jag drog raskt paralleller till ett annat vin av mer oäkta karaktär. Själv tycker jag att vinet upplevs mer instängt snarare än knutet än i Universal. I munnen då? Tja, syrligare och lustigt nog ett mer ”läskande”, eller lättklunkat, intryck.
Hm, om vi uppgraderar en smula till
Riedel Sommeliers Riesling då? I doften dyker det upp lite torkad oregano (eller är det skåpdoften som fått fäste pga lågt slitage på glaset?) men det är trots allt ganska likartad doftupplevelse som i Veritas. Trots det upplever vi doften som mer utslätad men märkligt nog på något sätt lite mer elegant (än i Veritas). I munnen då? Jo, här kommer en viss eldighet fram, eller snarare bak, som dyker upp långt bak i munnen, i princip nere i svalget just när vinet har svalts och det är en stor skillnad mot Veritas. Nu upplevs själva sväljningen som att vi har en annalkande halsbränna att se fram emot. Synnerligen märkligt. Trots det, vinet upplevs ganska slankt, dock med fin eftersmak, men tyvärr förtar känslan av en väntande halsbränna bort det positiva intrycket rätt ordentligt.
Det intressanta är att dolcetto fungerar oftare bäst för oss ur Zalto (eller snarare Gabriel Gold som vi normalt dricker dolcetto ur) än Riedels glas och vi har noterat samma sak när det kommer till sangiovese. Men, när det kommer till röd Bourgogne då är det bra mycket klurigare som tex
@LeChat noterade nyligen och jag undrar faktiskt om det inte var två-tre år sedan som vi korkade upp en av våra flaskor med lite ålder, dvs innan jag började plåga forumet med jämförelser av olika glas och vinrecensioner i form av 3-poängsuppsatser, och kände att ”det här var ju finfint!”. Mitt spontana intryck är att Zalto fungerar bra för PN om man vill känna tydliga markörer i PN från Nya världen (oavsett ålder) samt Bourgogne med lite ålder. Jag får helt enkelt googla mig bakåt i tid på FW-noteringar och se om jag minns rätt.
Ah, till maten då? Tja, ingen katastrof och inga fanfarer med pukor och trumpeter, men helt ok.
Har ni öppnat en present 10-15 år för tidigt? Så här känns det.
Nasse från ugnen ligger nyskivad på en planka och kontemplerar över tillvaron.
